Sofies vardag del 1

Nu klarar jag mig nog någon minut! Sa Herbert med glimten i ögat. Sofie hade bäddat i ordning sängen, och var på väg ut genom dörren. Hon log och stängde försiktigt dörren efter sig. Hon tänkte på denne man som hon vårdat i så många år. Nog var han en av de tålmodigaste och ödmjukaste av de boende här på Lindens gruppboende. Hennes arbetskamrater tyckte han var så petig och omständlig när man skulle hjälpa honom, och på rasterna gick det åt en stor del av tiden, på att klaga över hans stora omvårdnadsbehov.
- Att han ska vara så petig med allt! Klagade Anna med en djup suck. Det känns som han aldrig är riktigt nöjd med det jag gör.
- Ja man skulle kunna vara därinne hela dagen och rätta till grejor, allt ska vara på exakt samma plats. Telefonen t ex, den ska stå på sängbordet fast han inte orkar lyfta luren. Har ni hört att det bara är Elsa som får vattna blommorna därinne! gnällde Eva och gjorde en grimas.
- Då slipper du ju göra det också, sa Sofie trött.

Hur många gånger hade hon inte hört denna klagosång om denne besvärlige Herbert. Nog kunde hon själv tycka att han var jobbig många gånger, men försökte ändå att inte visa det för honom. Hon hade också märkt att omvårdnaden kändes ännu tyngre när hon jobbat med dem som beklagade sig ofta. Det bodde en brokig skara människor i gruppboendet. Alla med sin speciella personlighet, funktionshinder och behov. Det var en utmaning att jobba där, men det var också spännande och roligt att se vad som hände från dag till dag. Nu gjorde Sofie sig beredd att gå in till Arne. Här gällde det att vara bestämd och rapp i munnen för att hänga med i hans jargong.
- Hej Sofie! gastar han när hon kommer in. Vet du att ica har extrapris på köttfärs den här veckan!
.-Jaså det säger du! Du håller då reda på lite av varje, säger Sofie och leende.
- Ja det tro fan det, skrockar han förtjust. Man ska inte betala mer än nödvändigt! Har ni handlat än? Jag vill ha godis och cigaretter!
- Du vet att du inte får något mer godis eller cigaretter idag. Du har inte råd.
- Det är den där jävla skräcködlan som snålar med mina pengar, skriker han argt och menar sin fru som sköter hans ekonomi.
- Nu får vi se till att du kommer upp ur sängen, så kan du ta en cigarett sedan. Arne hade varit sjöman i sin krafts dagar, och hade många historier att berätta. Fräck i munnen var han ofta och det kunde komma en del grova skämt emellanåt.
- Har du hört den om han som raggade upp en snygg brud på en bar? sa han
- Dra den du, sa Sofie
- Jo, det var så att en kille skulle ragga upp en brud från en bar, och fick med sig en villig hem. När de skulle till att börja så stack han ner handen mellan hennes ben och kände att där var något konstigt. Han gav upp ett skrik! Det visade sig att han fattat taget om en stor pitt! Han kom sig kvickt därifrån. Vet du vad det värsta med den här historien är? frågar Arne
- Nej, sa Sofie fast hon redan hört den förut
- Jo du, den där killen det var jag det! Kan du tänka dig att jag inte kunde se att det var en karl från början!
- Så det kan gå, skrattade Sofie

När Arne var på plats i sin rullstol, gick Sofie vidare. Hon tittade efter den nya killen Micke, som börjat jobba i gruppboendet igår. Bäst att se så han inte smiter undan jobbet, tänkte hon. Hon hittade honom inne hos Ebba. Han hade duschat henne och höll på att rulla upp håret på spolar. Herre gud! tänkte Sofie. Det ser ju förfärligt ut. Hårspolarna satt snett och vint åt alla håll, men han kämpade på
- Blir det bra så här Ebba, frågade han
- Ja då! pep Ebba försynt. Hon var inte den typen som klagade eller sa emot så ofta.
- Hej Sofie! behöver du hjälp? undrade han
- Ja du kan komma med mig om du är klar här. Du kan hjälpa mig med Ivan. Jag får visa honom hur man rullar upp håret på spolar sedan, tänkte Sofie

Ivan hade bott på Linden i sju år. Hans fru hade nyligen gått bort, och han var nu dämpad och ledsen men kunde även bli mycket arg.
- Vi får ta det försiktigt med honom, sa Sofie till Micke när de skulle gå in
- God morgon Ivan, sa Sofie
- Gå er väg! sa Ivan. Jag tänker inte gå upp idag!
- Varför inte det då? frågade Micke
- Jag orkar inte! skrek Ivan
- Men vi kan väl få hjälpa dig på med kläderna, försökte Sofie. Så kan du ligga på sängen sedan.
Låt mig vara! gapade han
Vi får vänta en stund då, säger Sofie till Micke. Vi kommer tillbaka senare Ivan.

- Nu har vi snart rast sa, Sofie till Micke, men de boende ska ha frukost först. När det är gjort sätter de sig ner i fikarummet. Micke visar sig vara en trevlig kille som är lätt att prata med. Han bor ensam i en etta inne i centrum. Eftersom han inte bott så länge här, så kände han inte någon i staden ännu. Sofie berättar att hon är sambo med Lars och att de har två barn, Annika som är fjorton och Lena som just fyllt sjutton år.
- Tycker du om att jobba här Micke? undrade Sofie
- Ja, vårdarbete har jag tyckt verkat intressant i många år, och nu får jag ju chansen att prova på. Synd att inte fler killar verkar vara intresserade bara.
- Det tycker jag också, svarade Sofie. Kommer du att fortsätta om du får möjlighet?
- Det vill jag gärna, sa Micke och log
Hoppas vi får behålla honom här tänkte Sofie. Han verkar passa till denna typ av omvårdnad. Är artig och ödmjuk mot de boende, men har förstås mycket att lära sig än.
- Ja nu är rasten slut så vi får börja igen! sa Sofie
- Då sätter vi igång! sa Micke med ett stort leende

Skriven av: kvikan