Solnedgång

Det fanns inget som var så vackert som solnedgången för den gamle mannen. Varje kväll brukade han stå uppe vid den uråldriga fyren i timtal och bara stirra rakt in i den nedgående solen. Vad det var han såg var det ingen som visste. De flesta trodde att han inte såg något alls, för vem kan egentligen se rakt in i solen utan att blinka, och till på köpet i flera timmar?

Det underligaste var dock det förväntansfulla uttrycket i hans fårade ansikte. Folk undrade vad han väntade på. Kanske såg han på de majestätiska skepp som ibland stävade förbi, eller var det hemkomsten av traktens fiskare som han inväntade och beskådade? Nej, sade andra. Man hade aldrig sett honom följa varken skepp, fiskeskutor eller sjöfåglar med blicken. Det var bara en senil gammal gubbes idé att stå sådär varje kväll, och han gjorde ju ingen förnär, så varför inte låta honom göra som han ville på sin ålders höst?

Jag var dock ytterst fascinerad av den gamle mannen och hans hemlighet. Ibland gick jag upp till honom och försökte tala med honom. Trots mina försök sade han aldrig något. Det spelade ingen roll vad jag frågade honom. Den enda reaktion jag kunde få ur honom var när jag uttryckligen frågade vad han väntade på. Då brukade han le ett hemlighetsfullt leende och höja sin rynkiga hand för att peka rakt in i solen. Jag kisade ibland mot solen för att se detsamma som han kanske såg, men blev bara tårögd och bländad på kuppen.

Tillslut gav jag upp och lämnade den gamle ifred i fortsättningen. Ibland hände det förstås att jag såg upp mot fyren av gammal vana på kvällarna. Hans mörka silhuett mot den färgsprakande himlen blev med tiden ett lika välbekant landmärke som den mossbevuxna och sönderfallande fyren.

Så plötsligt en kväll när jag som vanligt slängde en blick upp mot fyren var han försvunnen. Jag sprang genast upp för att se vad som hänt. Det jag väntade mig var gubbens livlösa kropp, men när jag letat både runt och i fyren utan att finna honom började jag undra på allvar. Så kom det sig att jag blev stående på samma plats som den gamle mannen vanligtvis brukade stå på. Jag skuggade ögonen med handen och kisade in i solnedgången medan den svala brisen från havet smekte mitt hår. Då såg jag. Långt borta över den glänsande ljusbron som solen målade i vattnet avtecknade sig en människoskepnad. Det såg ut som om någon gick på vattnet bort mot solen. Jag gnuggade mina tårfyllda ögon och spanade ut mot solnedgången igen. Nej, mina ögon hade inte spelat mig ett spratt. Jag kunde tydligt se honom nu. Det var den gamle mannen. Med tårarna rinnande utför mina kinder sänkte jag den skuggande handen och såg efter honom medan han sakta men säkert försvann längre och längre bort mot den blodröda solen. Snart var den gamle bara som en liten prick, och efter ytterligare en stund var han helt försvunnen. Det var det vackraste jag sett i hela mitt liv. Tårarna fortsatte att rinna långt efter att solen försvunnit också den.

Sedan den dagen brukar jag alltid gå upp hit i skymningen och se mot solnedgången där gubben försvann. Det är länge sedan nu. Ibland frågar folk vad det är jag ser borta vid horisonten, eller vad det är jag väntar på uppe vid den gamla fyren varje kväll. Jag kan inte tala om det för dem. De måste se själv. De kommer de att göra också, var och en. Det är bara en fråga om tid.

N 010627 20.00

Skriven av: Niklas Almgren