Som en saga

När jag hade skakat av mig den värsta sömnen så steg jag upp. Lågalar var redan vaken. Han hade vaknat en stund före mig.
Han var pigg, som vanligt. Idag skulle vi nå fram till Homior. Jag var väldigt nervös över att möta kungen och armen som skulle finnas där.
Efter att jag hade packat ihop sakerna som jag tagit fram dagen innan så bar det iväg. Jag red ungefär i en timme innan jag kunde skymta
slottet bakom några kullar. Det var verkligen vackert. Jag hade ju hört andra tala om Homior slottet i norr men jag hade aldrig kunnat ana
att det skulle vara så vackert, så kungligt. Det fanns fyra torn på varsin sida av det stora slottet. Dom tycktes sträcka sig långt över himlen
och molnen. På mitten fanns där en stor och mörk ekport och runt slottet fanns en vallgrav där vattnet låg tyst. Just idag när himlen var blå
och solen lyste klart så såg det sagolikt ut. Vattnet i vallgraven glittrade i solens strålar. Det enda levande som syntes var dock vakterna.
Två stod på varsin sida om den stora porten och höll båda i varsitt spjut. Fyra vakter stod uppe på muren med jämna mellanrum och det var en
vakt i varje torn. Alla hade samma klädsel, hjälm,
Jag hade varit så upptagen med att beundra slottet att jag inte märkt att jag snart var framme vid slottsporten.
När jag närmade vakterna så satte dom upp sina båda spjut så att dom bildade ett kryss framför mig.
- Vem är du och vad är ditt ärende? frågade en av vakterna surt.
- Jag är Firei av Bomala, dotter till... Jag slutade tvärt.
jag visste inte vad jag skulle säga. Jag visste ju inte vilka mina föräldrar var så jag sa inget mer.
- Vad är ditt ärende Firei av Bomala? upprepade vakten om ännu surare.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det så jag sa,
- Krigets ledare är kommen.
Vaktens ansiktsuttryck ändrades från först surt till förvånat och sist generat, sedan böjde dom sig båda ner i en djup bugning.
När dom bugat så började dom att öppna porten. Dom behövde hjälpas åt för att få upp den ena sidan och sen den andra.
När porten var öppen så sa den ene vakten,
- Följ mig.
Jag fattade ingenting. Hade jag plötsligt gått och blivit kunglig?
Jag följde iallafall efter vakten in. Där stod några vakter som han gick fram till. Han viskade något till en av dom. Först tittade han konstigt på mig
och sen bugade han sig också. Sedan sa han,
- Följ mig.
inne på slottsgården var det inte alls som ute. Det var stimmigt och stojigt och folk for hit och dit för att köpa grejer. Utanför var det lungt och tyst.
Jag följde efter vakten in i själva slottet, efter att han bett mig att lämna hästen i stallet, vilket jag gjorde. Väl inne i slottet blev det tyst igen. Bara några
spridda röster hördes. Jag följde efter vakten runt i slottet ända tills han tillslut stannade vid en dörröppning. Där utanför stod det två vakter till.
Jag började förstå varför man kallade det här den säkraste platsen på jorden. Det fanns vakter överallt! vakten sa något till dom två vakterna som stod där.
Sedan visade han med handen att jag skulle följa efter. Han gick in i en stor sal med en stor vacker stol i mitten. På stolen satt självaste kungen.
jag ställde mig framför honom och bugade mig. kungen nickade för att visa att jag kunde ställa mig upp.
- Säg mig vad är ditt namn Bomas barn? Frågade kungen.
- Firei av Bomala ers nåd,svarade jag och försökte låta så vuxen som möjligt.
- Hon hade lösenordet, ers majestät, inflikade vakten som ställt sig bredvid tronen som kunen satt på.
- Så det är du som skall leda min arme? Frågade kungen lungt.
Han verkade inte bry sig om att jag var så ung. Jag nickade till svar.
- Låt mig då få testa dina strids kunkaper Firei av Bomala.
- Vakt! hämta sir Rodnan, sa kungen.
Vakten sprang då genast iväg och kom snart tillbaka med en vuxen man i hälarna.
Han hade svart hår till axlarna och svart skägg, han hade också ett otäckt ärr på ena kinden. När han såg mig så hånlog han.
- Det här är sir Rodnan, min bäste soldat, sa kungen stolt.
- Rodnan, det här är...började kungen.
- Låt mig gissa, avbröt sir Rodnan, kanska kort, spetsiga öron, trasiga kläder, åh! det måste vara ett Bomas barn! sa han elakt och log sitt retande hånleende.
- Firei av Bomala faktiskt, och jag är inget barn, sa jag kyligt.
Jag tyckte verkligen inte om den här mannen.
- Ja, låt mig se vad du kan Firei av Bomala, sa sir Rodnan retsamt och kastade ett svärd åt mig.
jag fångade det lätt med ena handen.
- Jag föredrar mitt eget tack, sa jag lågt och kastade svärdet tillbaka till honom.
Han fångade det och blängde ilsket på mig. Jag drog upp mitt svärd ur bältet. Hans ögon vidgades när han såg det ståtliga glänsande svärdet. Sen tittade han avensjukt
på mig. Jag kände mig stolt.
- Låt striden börja, ropade kungen och slog ihop händerna.
Rodnan svingade svärdet mot mig med ett ilsket vrål. Jag parerade slaget lätt. Fast jag aldrig hade använt ett svärd förut så var det som om min kropp visste
precis vad den skulle göra. Jag hoppade hit och dit och parerade slag och fick in några bra slag mot Rodnan också. Efter en stund så rann svetten ner för bådas
pannor. När striden var som hetast så ropade kungen,
- Stopp, det räcker!
Jag var lite besviken att det var slut så fort, för jag hade god lust att strida mer mot Rodnan, och förhoppningsvis vinna. Det skulle sätta honom på plats.
- Firei, du har visat att du kan strida väl. Det skulle vara ett stort nöje om du ville leda min arme i kriget, sa kungen högtidligt.
Jag granskade kungen.
- Är du säker på att jag är den lämpligaste till detta uppdrag, Ers majestät? frågade jag.
- Du är utvald av gudarna, Firei av Bomala. Det som duger för gudar duger för mig, sa kungen med ett vänligt flin på läpparna.
- Om det är din önskan så ska jag lyda, sa jag och bugade.

Man räknade med att kriget skulle komma inom en månad. Kungen hade bestämt att jag skulle stanna på slottet tills det.
Men det var inget jag sa emot. Jag behandlades som en prinsessa, eller rättare sagt, en prins. Medans jag var på slottet så fick jag strids lektioner med en man som hette Sir Martins. Han var väldigt vänlig, men han behanlade mig lite som ett barn (vilket jag var) men jag gillade det inte. Jag hade bestämt mig för att bevisa för honom att jag inte var det. Jag ville behandlas som viken man som helst.
Jag hade fått nya, finare kläder special sydda av slottets skräddare. Skräddaren visste inte riktigt vad han skulle sy, 'pojkkläder' eller 'flickkläder' så han fick fråga mig vad jag ville ha. Jag ville inte ha någon klänning, sånna hade jag aldrig gillat. Men jag ville inte heller ha några 'pojkkläder' så det blev något mittemellan. Ett par mörkröda byxor och en röd tröja med en stor mörkröd luva. Om jag fick säga det själv så var jag mycket nöjd med dom.
Men skräddaren sydde också en klänning, det hade han fått order om från kungen. Det var tänkt att jag skulle ha den på festen som kungen hade börjat ordna till min ära.
klänningen var väldigt vacker men jag var inte glad åt den, men det skulle vara en förolämpning att inte ta på den. Kungen hade börjat tänka på festen redan för tre dagar sen. Jag hade försökt få honom att ändra sig men han hade bara skrattat och sagt,
- Vi måste ju fira att en stor krigare ska ansluta sig till oss.
Jag hade rodnat.

Snart var alla på slottet i färd med att ordna för fest. Tjänare sprang hit och dit och pyntade och kockarna fixade festmat. Kungen var mycket nöjd med resultatet.
Hela stora salen putsad och guld väggarna glänste, och på dom var det pyntat med blommor och krimskrams, och på dom många borden fanns ton med vackert upplagd mat. I taket hängde flaggor med slottets emblem på. Jag hade fått ett eget rum på slottet. Det var högst upp i ett torn och man hade en fantastisk utsikt över landet därifrån. Där satt jag i mina egna tankar och borstade håret när kungen kikade in.
- Kan jag komma in? frågade han.
- Ers majestät, ja kom in bara, sa jag, överraskad eftersom att jag inte sett när han kom.
- Kom ner och titta på stora salen, tjänarna har gjort ett otroligt bra jobb, sa han och kom in helt i rummet.

- Det är fantastiskt! utbrast jag när jag såg den vackra salen.
- Ja, det är det sannerligen, sa kungen.
- Ni hade inte behövt göra allt detta för min skull, sa jag.
- Vi vill att du ska känna dig välkommen, sa han och log mot mig.
- Hur ska jag någonsin kunna återgällda dig det här, Ers majestät?
- Det räcker med att du är här, svarade han, på kvällen så ska du vara färdig och här nere.
Tiden gick fort och snart var det kväll. Två tjänare hade skickats upp för att hjälpa att göra mig i ordning, en kvinna som såg ut att vara ungefär femtio och en ung flicka, kanske lite äldre än jag själv. Det tog ett tag och det gjorde ganska ont när jag blev dragen i håret för att få upp det perfekt. Men så ska det ju vara, om man vill bli fin så får man lida pin. När mina hjälpredor äntligen var klara så granskade jag mig i spegeln. Jag såg inte ut som mig själv längre.Jag såg uppstoppad ut. Klänningen som var ljustblå med utsvängda ärmar och guld broderi längst ner på kjol tyget var hårt spänd i magen och jag hade ett halsband och örhängen av diamant. Det svarta raka håret var nu krullat och uppsatt i någon slags knut.
- Du är väldigt vacker, sa den ena kvinnan, den äldsta.
- Tack, men jag vet inte om jag håller med, sa jag.
Då kom kungen in och när han såg mig så sa han,
- Firei, du ser strålande ut.
Jag rodnade lätt.
- Tack Ers majestät.
- Gästerna väntar! sa han och sträckte ut armen.
Jag tog den och så gick vi ut. När jag såg stora salen så fick jag en klump i halsen. Det var kanske hundra gäster. När jag såg alla vackra damer alla med vackra klänningar så kännde jag mig plötsligt illa till mods. Mer än förut. Jag kännde mig ful och ovan och det gjorde inte saken bättre att veta att jag var hedersgästen och att alla skulle titta på mig. Kungen följde mig till min plats. Jag satt på kungens högra sida. På den vänstra sidan satt drottningen.Hon var vacker som alltid trots sin höga ålder.
Jag hade bara pratat med henne några få gånger men jag visste att hon var en god människa. Drottningen log mot mig när jag satte mig ned. Alla hade pratat högljudt, ända tills kungen satte sig vill säga. Kungen hade ställt sig upp framför sin tron.
- Ärade gäster, började han, vi har samlats här för att ha roligt och trevligt, men framför allt för att ära en stor krigare, som ska leda vårt folk igenom kriget,
Så jag vill utbringa en skål för Firei av Bomala!
kungen gjorde en gest med handen mot mig och alla började klappa. En del damer började viska och ge mig konstiga blickar.Det var det här jag var rädd för tänkte jag, att inte bli acepterad. Jag gjorde mitt bästa för att se glad ut och le men det var förgäves.

Skriven av: matilda