Publicerat
Kategori: Spänning noveller

Som jag vill vara.

Det tar ett tag innan jag inser vad som hänt, inte förrän jag ser ungdomarna med neddragna huvor springa mot den svarta lastbilen som pusselbitarna börjar falla på plats. Jag kan inte känna någonting längre. Det enda jag känner är den kalla asfalten under mig. Allt runtomkring stängs av, som om det inte existerade längre och det enda jag kan höra är mina häftiga andetag, trots att jag inte anstränger mig känner jag hur hårt mitt hjärta slår. Det tar ett tag innan jag kan känna efter hur jag känner mig, det är då tårarna börjar rinna ned på mina kalla kinder och jag börja snyfta och borra in mitt ansikte i mina händer och känner att jag bara vill sluta existera. På långt håll hör jag hur sirenerna börjar närma sig men jag sitter kvar, inte förrän en mager gammal tant kommer fram till mig och rör vid min axel och frågar hur jag mår som jag tittar upp och ser taket falla samman med allt annat. Mitt hem, min familj - Allt är nu borta. Jag ser att någon ligger några meter framför mig det är svårt att se vem det är eftersom ansiktet är indränkt i blod. Sen ser jag den, slöjan. Den jag gav till min mamma som Eidpresent förra året. Jag blundar och känner hur jag ramlar baklänges på marken och det är det enda jag minns från den dagen.
Mitt namn är Sumeya och jag är 16 år gammal. Jag bor i Blekinge med min fina familj som består av, Mamma, pappa och lillebror Adem. Mamma jobbar som engelskalärare och pappa jobbar i en moské i Stockholm, så han är inte hemma så ofta. Vi är Muslimer och mina föräldrar är födda i Irak. Deras föräldrar, flydde från kriget i Irak när mina föräldrar var runt 12-15 års åldern. Vi har precis flyttat till Blekinge. Innan bodde vi i Stockholm, men mamma hittade ett nytt jobb här, det var svårt att hitta jobb i Stockholm så vi flyttade hit. Jag vet inte om jag trivs här ännu, det verkar tomt och jag känner inte mig hemma än. Jag och min mamma bär slöja. Jag älskar slöjan, den får mig att känna mig hel och jag har självklart gjort valet själv, att jag ska bära slöja och jag tycker inte det har varit några som helst problem med min slöja uppe i Stockholm. Det kanske berodde på att vi bodde i ett invandrartätt område eller vad man säger. Alla kände varann och man kände riktig grannskap med sina grannar och alla var vänliga och hjälpsamma mot varann. Alla var muslimer men vissa var mer praktiserande än andra men alla respekterades. Jag tyckte om det stället och det kändes svårt att lämna allt det som var mitt hem. Jag hade en bästa vän också Khadija heter hon och hon var som en syster till mig jag älskar verkligen henne. Och vi har lovat varandra att mejla då och då. Det kändes verkligen som om jag lämnade henne för alltid, men jag visste ju att vi skulle ses under lov och så men ändå kunde jag inte sluta gråta när bilen åkte iväg och hon vinkade av oss.
Jag skulle börja i gymnasiet på måndag men mycket väntade innan dess. Vi flyttade hit förra veckan och idag är det Onsdag, veckan innan skolstart. Mamma håller på att laga lunch och ber mig köpa tomater till hennes sås, jag drar på mig slöjan och min maxiklänning och tar ut pengar från mammas plånbok och ger mig av. Solen skiner starkt för att vara klockan två på dagen och jag känner hur nervös jag är inför skolstarten, det jag inte vet är att det väntar mig en hemsk händelse under veckan. På vägen till affären går jag förbi ett gäng ungdomar som sitter i en bänk med korslagda armar. De pratar väldigt högljutt men börjar tystna när jag passerar förbi dem. Jag känner hur jag börjar svettas på handflatorna och ökar tempot med blicken riktad neråt.
- Hörrudu! Kom hit!, ropar en av dem
Jag har svårt att avgöra om det var menat till mig eller inte, men så vitt jag kan se så är det ingen annan i närheten. Jag fortsätter gå med snabbare steg och känner hur sedlarna i min hand blir blöta av mitt handsvett.
- HÖRRU! Vi pratar med dig, lek inte döv, kan du stanna för helvete!
Jag fortsätter gå snabbare och hör hur en av dem springer efter mig och tar tag i min axel. Jag ser in i killens blåa ögon och känner hur hårt mitt hjärta slår. Vad vill han egentligen?
- Ja?...nästan viskar jag.
- Nu lyssnar du riktigt noga på mig din slampa! När jag talar till dig, så lyder du mig, hör du det? Väser han i mitt öra
- Ursäkta mig men känner jag ens dig? Frågar jag och vet inte varifrån jag får mitt mod men drar mig loss ur hans grepp om min axel.
- Känner och känner, vill du vet vad jag känner? Jag vill bara döda alla hormuslimer i världen, varför existerar ni ens? Skriker han och knuffar mig baklänges så jag slår huvudet hårt i asfalten. Han böjer sig ner över mig och spottar i mitt ansikte och går därifrån.
Jag känner hur mitt huvud dunkar och känner hur jag blöder i bakre delen av huvudet. Jag reser mig upp försiktigt och ser efter om de är i närheten men jag ser dem inte. En man i ungefär 40-årsåldern närmar sig och kollar konstigt på mig och spottar på mig från sidan och mumlar något. Jag orkar inte ens bry mig för det enda jag känner är hur huvudet dunkar. Jag går sakta tillbaks hem och börjar inte gråta förrän jag ser mammas oroliga ansikte. Åh, fina snälla mamma.
-Sumeya, älskling sån tid det tog! Hon kommer fram till mig och ser i vilket skick jag är i och undrar vad som hänt.
- Varför gråter du, gumman?
Jag drar igång historien och hon börjar gråta hon med.
- Kära, fina älskade dotter, snyftar hon, jag ska….an..mähla det hära…
-Nej snälla mamma, låt bli jag orkar inte med det nu snälla du, gör det inte , vi måste ha tålamod som profeten lärt oss. Detta är en prövning från Allah.
- Du har rätt, dottern min, jag älskar dig men det som hände är fel och tänk om det händer igen?
- Då får du anmäla mamma, jag lovar , okej?
- Om du verkligen inte vill så, okej, men nästa gång anmäler jag oavsett vad, hör du det?
Jag hasar upp till mitt rum och hör hur mamma kommer efter.
- Få se nu, vart har du gjort illa?
- Ingenstans, de spottade bara på mig, ljuger jag. Jag orkar inte oroa mamma i onödan.
- Men jag ser ju att du har blod på sjalen, av med den så får vi se, säger mamma och börjar gråta igen när hon ser att jag blöder i bakre delen av huvudet.
- Ya Allah, må gud straffa dessa människor, vad GJORDE de egentligen, Sumeya, och nu vill jag höra sanningen! Skriker mamma
- Han* rättar jag henne och berättar att han knuffade ner mig.
- Vet du vad, vi tar det imorgon, nu vill jag ta hand om såret åt dig och bädda ner dig okej?
- Men mamma det är mitt på dagen och jag är hungrig, gnäller jag
- Det kvittar. Jag bär upp maten till dig om ett tag, seså du måste nog vila.

Efter det bäddar mamma ner mig och går ner för att hämta maten men jag hinner somna innan dess och vaknar inte förrän klockan 7 på kvällen. Pappa är inte hemma, han kommer hem på fredag, har han sagt. Han var tvungen att göra några ärenden uppe i Stockholm. Pappa skulle nog tagit det värre än mamma gjort och på sätt och vis är jag glad att han inte är här. Mamma kommer upp till mig och värmer maten åt mig och kommer upp igen och sätter sig vid sängkanten.

- Pappa ringde förut, säger hon
- Jag vill inte att han ska veta mamma snälla, säger jag med en hes röst.
- Jag vet och därför sa jag heller inget, men han undrade varför du sov så tidigt på dagen så jag sa att du hade slagit dig tidigare under dagen, vilket i och för sig är sant, men jag vill bara inte oroa honom i onödan, du vet ju hur han alltid reagerar, säger hon
Jag vill bara krama om henne, min fina mamma. Åh, gud tack för att jag har henne i mitt liv, hon är det bästa som jag har. Jag ler lite svagt mot henne .
- Tashakor (tack), säger jag och ser henne i ögonen. Där ser jag att det finns någon som bryr sig men jag ser också att hon är rädd och lättad samtidigt. Hon ger mig ett trött leende tillbaks och pussar mig på pannan och går ner till köket.
Det var det första som hände mig sen vi flyttade hit. Samma vecka under fredagen precis efter att pappa kommit hem bad mig mamma att köpa något till henne. Först ville hon såklart följa med mig men jag övertalade henne om att allt skulle gå bra, hon ska bara lita på Allah sa jag. Hon gav mig mobilen och sa att hon skulle ringa om det dröjde och så gav jag mig av. Pappa verkade vara glad och var pratig hela tiden. Han är så omtänksam och rar, min pappa. Den här gången lyckades jag ta mig till halvägs till affären innan jag såg killen. Den här gången var de 3, jag gick snabbare och försökte dölja mitt ansikte samtidigt som jag bad till gud att jag skulle lyckas komma undan dem. Jag hörde hur de började ropa efter mig.
- Din familj och du ska döööö, hör du det? DÖ! , ni verkar inte vilja ge er av, men vi ska minsann se till att ni gör det! Ropade han. Och jag hörde hur de andra skrattade i bakgrunden.
Jag försökte skaka av mig rädslan och fokusera på annat. Pappa visste inte ännu vad som hänt, annars skulle han nog aldrig mer låta henne gå ut helt själv, mamma tvekade också i början men jag ville inte oroa henne så jag övertalade henne och till sist gav hon sig, men verkade rädd och kramade om mig hårt innan jag gick. Vem visste att det var sista gången jag skulle krama om henne?
På vägen tillbaka såg satt de inte kvar vid bänken utan det var tomt. Jag kände tacksamhet och skyndade mig hemåt. Från långt håll såg jag röken och började småspringa. Vad är det som händer, håller de på och grillar tänkte jag när jag såg att röken kom från vår tomt, men sen såg jag min lillebror, Adem knacka på fönstret gråtandes med pappa vid hans sida. Våra fönster var gjort av maxiglas som var omöjligt att krossa och av någon konstig anledning verkade fönstren vara omöjliga att öppna. Jag fattade inte vad som hände, jag ville inte fatta. Jag stod som fastfrusen och såg på när mitt hem och min familj försvann, rakt framför ansiktet på mig. Jag kände att benen inte klarade av att bära mig, jag satte mig ner på mina knän i den kalla asfalten och såg hur pappa och lillebror försvann med lågorna som snabbt hade bildats. Jag ville inte tänka eller inbilla mig massa teorier om vad som kan ha tänkas hänt och vem som orsakat det. Sen såg jag tre välbekanta ryggar med neddragna huvor springa mot den svarta lastbilen. Varför? Var det enda jag tänkte, varför ska man inte få vara den man vill vara? Jag och min familj har väl rätt att vara som vi vill vara utan att behöva dö för det? Jag kände hur mitt självförtroende stärktes en aning när jag gick fram till mamma och lade hennes blodiga huvud på mitt knä. Hon viskade:
- Låt dem aldrig ändra din personlighet eller den du är, dottern min, kämpa för din religionsfrihet, vad som än händer dig, snälla, gör det för min skull hjärtat……..för min skull vill jag att du ska vara som du vill vara…….
Det var allt min mamma sa innan hon dog. Jag satt där med tusen frågor, varför brände de in bara pappa och lillebror? Varför gjorde de detta? Vad ska jag göra?
Jag visste hädanefter vad jag skulle kämpa för. För den jag ville vara, hade mamma viskat. Och det skulle jag minsann göra.

Hej! Jag är en tjej som snart ska fylla 16 år och som älskar att skriva och läsa. Jag älskar att skapa något eget och hoppas på att kunna publicera massor här, mina texter är skrivna direkt från hjärtat Jag gillar att skriva om ämnen som jag anser är aktuella just nu, och rasism och olika former av religionfobism är och kommer att vara ett aktuellt ämne länge. Genom skrivandet kan jag uttrycka mina känslor,rädslor och tankar med ord. Jag kan med ord beskriva för andra människor hur jag känner.
Sumaya är medlem sedan Sumaya har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck