Publicerat
Kategori: Drama noveller

Sommarens mörka dagar

Daniel klädde sig i sin svarta rock och sin svarta väst. Taxin skulle snart vara utanför. Hans bror, Thomas, stod och kammade sig i spegeln. Han var alltid så noggrann med sitt utseende.
”Är du klar snart?”
”Mm! Snart!” Daniel tittade ut genom fönstret. Folk gick utanför med sina paraplyn. Molnens gråa färg passade bra in på hans sinnesstämning. Sommarens grönska höll på att försvinna. Efter hösten skulle vintern komma med sin snö och kyla.
”Nu är jag klar!”
De gick ut. I samma stund körde taxin uppför uppfarten. När de satt sig in i taxin och den började köra iväg, tänkte Daniel:
Hur hade det gått såhär?

Det hade varit en varm sommar. Just denna dag hade deras föräldrar varit borta, så de hade haft sommarstugan, i Ingå, för sig själva. Thomas hade föreslagit att de skulle ordna med en hemmafest. Något som Daniel inte hade tackat nej till. Så de hade ordnat ett Facebook evenemang och ringt runt lite. Flera av deras kompisar var på väg. Thomas hade också raggat upp några brudar på stranden, samma dag. De hade alla tre tackat ja. Daniel och Thomas hade kollat in deras beach volleybollspel och det hade inte dröjt länge för Thomas att bjuda in dem. Det visade sig nämligen att han kände två av dem. Men inte deras tredje kompis, som verkade ha haft en ledande roll i deras spel. Daniel hade inte tyckt om hennes dominanta natur. Hon hade skrikit åt deras motståndare att de var eviga förlorare när hennes lag vunnit.
Egentligen gillade han inte alls idén om att hon skulle komma hem till dem på kvällen. Samtidigt hade han inte kunnat slita henne ur tankarna.

Taxin körde in på kyrkogården. Daniel betalade och steg ut med Thomas. Regnet hade upphört. Höstens dofter av löv, rutten svamp och våt jord fyllde Daniels näsborrar. Gruset knastrade under deras skor medan de gick mot kyrkan.

”Var det nödvändigt av dig att bjuda in dom?” Frågade Daniel.
”Vilka, då?” De hade kommit hem från stranden och höll på att hänga upp sina handdukar på tork.
”Tjejerna på stranden. Vi känner dom knappt.”
”Ta’t lugnt. Jag känner dom från uni. Vi har haft några kurser tillsammans. Den tredje känner jag inte.”
”Just det! Jag vill inte ha främlingar hem till mig.”
”Hem till oss! Nå, hon den där tredje bjöd ganska långt in sig själv.”
”Sant!” Han visste inte vad han skulle säga mer. Han hoppades att festen inte skulle urarta. Skräckhistorier hade han ju hört.

Kyrkan såg stor och hotfull ut. Precis som om den visste. Längst fram satt familjen och släkten. En kvinna, förmodligen modern, tittade bakåt. Daniels hjärta fylldes genast med skam. Han tittade ner. Han gav blombuketten han höll i en kort blick och kände sig fånig.
De satte sig längst bak. Framför altaret fanns kistan. Den var vit till färgen och var prydd med blomsterkransar. På kistan fanns även en bild. En bild på henne. Han tittade åter ner igen. Bilden fick honom att känna sig skyldig. Nå, det var han också, på sätt och vis.

Det knackade på dörren. Daniel gick och öppnade. Thomas stod vid spegeln och kammade håret. Han brukade ofta, om morgnarna, stå ungefär tjugo minuter framför spegeln. Bara för att kolla att han såg bra ut.
Daniel öppnade. Hon, som skrikit på stranden, stod i topp och minikjol framför honom. Hon hade sina kompisar med sig.
”Ni är lite tidiga,” sa Daniel.
”Vi är de perfekta gästerna. Vi är alltid i tid,” sa flickan. Han släppte in dem. Funderade på vad han skulle säga. Men det kändes som om alla tänkbara frågor och meningar hade försvunnit.
”Du har en snygg skjorta,” sa hon plötsligt.
”Va?”
”Jag sa att du har en fin skjorta.”
”Öh… Tack!” Var det allt han kunde säga? Hon ville, helt tydligt, börja med en diskussion, men han visade ryggen till. Som om han inte var intresserad. Thomas stod och poserade och hälsade dem välkomna. Varför kunde inte han ha samma självförtroende?
”Om ni har egna drickor med er, så kan ni lägga dem i kylskåpet,” sa Daniel.
Så småningom kom de övriga gästerna också. Thomas satt i soffan och flirtade med flickorna från stranden. Själv satt Daniel och hade en diskussion med en kompis som han kände från badmintonklubben. Ändå gled hans uppmärksamhet mest åt hennes håll. Han hade fått reda på att
hon hette Emma. För tillfället satt hon i ena fåtöljen med ett glas rödvin och verkade vara i sina egna tankar.
Borde jag gå och tala med henne? Modet svek.
Kanske gör jag det senare.

Det kändes så fel att sitta där. Blommorna hade de ställt i en ställning. Efter att familjen och den övriga släkten hade ställt ner sina blommor, så var det de övrigas tur. Daniel tittade åter mot fotografiet. Vad hände med den unga kvinnan där på bilden? Hon hade varit så full av liv. Han märkte nu att kvinnan som han antagit var modern, hade börjat gråta. Hans dåliga samvete blev bara sämre. Hade han kunnat göra någonting?

Emma hade gått ut på terrassen. Hon var ensam. Daniel såg sin chans. Han tog en klunk ur sitt eget rödvinsglas och gick ut.
”Hej,” sa han.
”Hej,” sa hon. En varm vind blåste. Han kunde höra vågorna.
”Har du varit i Ingå tidigare?”
”Vi hade sommarstuga här när jag var liten.”
”Det här är ett fint ställe på somrarna.” Hon vände sig mot honom. Log. Hon hade ett oerhört vackert leende. Han tyckte han smalt inombords. Eller var det rödvinet som fick honom att tycka det?
”När jag var liten, trodde jag alltid att Mårran skulle komma ut ur skogen och ta mig. En gång, lär jag har sprungit in och ropat ’Mårran kommer!’ De skrattade. Hon hade ett vackert skratt. Nu vågade han gå närmare henne. Hon rörde vid hans hand.
”Du har varma händer.” Han log. Och precis som en självklarhet, kysste de varandra.

Efter blomsternedläggningen fick man gå och se vart kistan skulle ligga. Det var få som gick och tittade. Daniel var en av dem som inte gick.
”Ska vi åka hem?” frågade han Thomas.
”Vill du inte på minnesstunden?” Egentligen ville han det inte. Vad hade de dit att göra? Han tyckte att de redan varit tillräckligt påträngande.
”Jag tänkte gå. Åtminstone för en stund.” Solen sken fortfarande inte. Några småfåglar hade börjat sjunga i träden. Daniel sparkade i marken. Skulle han gå med?
”Nå, om det är bara för en stund, så…” Han fortsatte sparka i marken. Thomas log.

De tittade varandra i ögonen.
”Du är vacker,” sa han. Han hade inte kunnat låta bli att säga det. Hon log tillbaka.
”Vill du ha mer vin?”
”Gärna.”
”Vänta här.” Han tog hennes glas och gick in. Hon blev kvar.

Han kunde höra klirret av kaffekoppar. Det serverades någon form av cheesecake och hallontårta med kaffet. Själv kunde Daniel inte äta något. Han satt med sin andra kopp kaffe. Thomas, däremot, satt med en stor bit hallontårta.
”Är du säker på att du inte ska ha något att äta?” frågade han Daniel. Daniel nickade. Han tittade upp. Emmas studiekamrater satt i bordet bredvid dem. Han tyckte de sneglade åt hans håll då och då. Han tänkte inte gå och prata med dem. Han kunde inte.
I bordet framför satt familjen. Moderns ögon var rödsvullna. Det var ett under att hon hade orkat uppträda i kyrkan.

Han fyllde på deras vinglas. Han log inombords. Han kunde inte vänta på att fråga efter hennes telefonnummer. Kanske skulle de hinna träffas innan sommaren var slut?
Han tittade mot terrassen. Hon var inte där! Han började se efter. Kanske hade hon gått på toaletten? Han letade febrilt med ögonen, men hon syntes inte till. Hon var tydligen inte intresserad. Thomas satt och hånglade med en av Emmas kompisar i soffan. Daniel smällde vinglasen ner på närmaste bord och gick ut.

Han tittade åter mot den sörjande kvinnan. Nu kunde han inte mer sitta stilla och hålla tyst. Han steg upp, gick fram till modern och sträckte ut sin hand.
”Hej! Det är jag som är Daniel som ringde och frågade om jordfästningen. Det där, jag och min bror vill bara hälsa att vi deltar i sorgen.” Kvinnan skakade hans hand.
”Tack! Det var snällt,” svarade hon grötigt.
”Hur känner, kände, ni Emma?”
”Hon var studiekamrat med Thomas. Min bror, alltså.”
”Jag förstår.” Modern såg ganska trött ut. Han började känna sig korkad ännu en gång.
”Jag beklagar verkligen.” Han gick och satte sig.

Vinden blåste i håret. Vågorna brusade i närheten, där han gick. Vinet snurrade i hans huvud. Han satte sig ner på en sten. Besvikelsen bubblade ännu i honom. Han undrade vad Thomas hade som inte han hade. Hans bror hade alltid lyckats få kvinnor. Medan han satt på stenen, tänkte han på sitt och Thomas förflutna. De hade alltid varit tävlingsinriktade. Ända sedan de var små. De hade tävlat om vem som var bättre i skolan och i hobbyn. Thomas hade alltid vunnit. Allt som Daniel hade börjat med hade Thomas också velat börja med. Och det hade han gjort bättre. De hade också gått i samma gymnasium. Thomas hade förstås skrivit en bättre studentexamen. Efter militären hade han sökt in till Handelshögskolan och kommit in. Daniel själv hade fått skriva om sin studentexamen två gånger och efter studenten hade han gjort civiltjänstgöring. Nuförtiden jobbade han som väktare. Och även nu hade Thomas slagit honom. Plötsligt steg Daniel upp från stenen. Han tänkte inte låta festen sluta såhär. Han tänkte fråga ut Emma för att vara säker på vad hon tyckte om honom. Den här gången tänkte han kämpa. Han rusade tillbaka till festen. Såhär beslutsam hade han aldrig varit tidigare. Han såg sommarstugan. Han rusade in. Men hon var fortfarande borta. Han gick ut, men han hittade dem inte. Han frågade Emmas kompisar som själva sökte henne. De gick ut på gården. Då hörde de ett skrik. Skriket kom från stranden. Inte från det håll där sandstranden fanns, utan från det andra hållet. Från klipporna. Då kom Thomas springande emot dem.
”Var har du varit?” frågade Daniel.
”Letade efter dig. Jag hörde någon som skrek.” De sprang alla mot klipporna. Det var för mörkt för att se något.
”Kanske Emma är ännu inne,” sa någon av hennes kompisar. Fast det var hon inte. Daniel började frukta det värsta och ringde polisen. Det dröjde inte länge tills gården var full av blåa sirener. Alla blev förhörda. Någon påstod att den sett Emma komma ut ur ett rum med rivna kläder. Men ingen hade reagerat och ingen annan hade sett Emma med förstörda kläder.
Några dagar senare hade en grupp dykare hittat en ung kvinnas kropp i vattnet. Den unga kvinnan hade identifierats som Emma. Det visade sig vara frågan om ett tänkbart självmord.
Daniel hade senare fått tag i hennes föräldrars nummer och fått veta var jordfästningen skulle äga rum.
Om han ändå hade kunnat ta sig till huset lite snabbare.

Minnestunden var slut. Daniel och Thomas stod och väntade på taxin som skulle komma.
”Nog är det hemskt det här med att folk tar livet av sig,” sa Thomas.
”Mm.”
”Skulle vara intressant att få veta vad som egentligen hände.”
”Hon tog sitt liv, Thomas. Det är allt vad man vet.”
”Egentligen förstår jag inte varför hon gjorde det.”
”Vad då?”
”Ja, alltså. Tänk om något verkligen hände henne.”
”Vad menar du, riktigt? Ingen vet vad som hände. Ingen visste att hon mådde dåligt.”
”Jag anser att folk som tar livet av sig är svaga människor.”
”Hur kan du säga något så vidrigt? Speciellt efter att vi har varit på hennes jordfästning?” Han spände ögonen i sin bror.
”Vad är det du försöker säga?” Thomas svarade inte genast. Han tittade bara tillbaka på sin äldre bror.
”Jag vet vad som hände den där kvällen. Jag vet vad som hände Emma.” Daniel stod bara som förstenad. Han kunde inte tro sina öron.
”Vad pratar du om? Det kan du inte veta. Ingen vet, Thomas! Ingen vet hur hennes kropp hamnade i vattnet!”

Människornas stojande och pratande hördes utanför. Thomas stängde dörren. Han hade fått Emma med på sitt rum.
”Vad vill du?” Frågade Emma. Han svarade inte. Han lade hennes ansikte mellan sina händer och började kyssa henne. Hon knuffade bort honom.
”Men vad fan gör du?” Han svarade inte den här gången heller. Hungrigt fortsatte han med sitt kyssande. Han lade sitt knä mellan hennes ben.
”Nej, jag vill inte! Vad gör du?” Förvånat tittade han tillbaka.
”Men alla kvinnor gillar det där!”
”Jaha! Nå, inte jag!” Vreden bubblade i honom. Han kunde inte tro sina öron. Han blev nekad någonting. Han! Han som alltid vann! Han som alltid fick vad han ville. Han grep åter tag i henne och knuffade ner henne på sängen. Han slet av hennes skjorta.
”Nej!” Bad hon tyst. Han lyfte upp hennes kjol. Sedan öppnade han sina byxor.
”Nej! Jag vill inte!” Han lade handen framför hennes mun. Bara för att sedan tränga sig in i henne med fart. Han stönade för varje stöt. Hon kved. Han hörde henne inte. Han lade henne på alla fyra och fortsatte att tränga sig in i henne. Hon försökte skrika, han lade åter handen emot hennes mun. Han började tränga sig in i henne mycket snabbare. Tillslut kom han med ett högt stön. Han andades ut en stund. Sedan steg han upp och sa:
”Klä på dig. Du ser för jävlig ut!” Emma blödde från underlivet.
”Och gör något åt det där!” Han knäppte sina byxor. Hon klädde hulkande på sig sina kläder. Plötsligt rusande hon ut.
”Vart ska du?” Han rusade efter henne. Han visste inte hur länge de hade sprungit, men till slut hade Emma stannat vid klipporna.
”Kom bort därifrån!” Hon bara grät till svar. Den lilla horan.
”Jag berättar för Daniel,” snyftade hon.
”Det gör du inte. Ingen kommer ändå att tro dig.” Hon grät bara ännu mer.
”Seså! Var inte fånig och kom nu.” Han tog hårt i hennes arm, men hon knuffade bort honom. Sedan gick allting så snabbt. Hon viftade med armarna och sedan föll hon. Ner från klippan.

”Din sjuka jävel. Varför?” Daniel kände hur tårarna rann.
”Varför? Hur kunde du?”
”För att vinna över dig, förstås. Du var intresserad av en tjej. Förstås måste jag försöka få henne. Egentligen, vad kunde du förvänta dig när du är så himla osäker. Hon hade bara tröttnat.” Daniel tog i Thomas krage.
”Jag ska…” Just då kom taxin. Thomas slet sig från Daniels grepp.
”Vad? Vad tänker du göra? Tänker du anmäla mig? Din egen bror?” Han fortsatte le sitt självbelåtna leende. Han steg in i taxin. Några nyfallna höstlov blåste längst med marken. Daniel såg efter sin bror.

Skriven av: Petra Bussman

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren