Publicerat
Kategori: Novell

Sommarnätterna


I somras var han odödlig där han sprang om nätterna vid järnvägsspåren med röda ögon. Solen går nästan inte ned vid den årstiden och det älskade han för den sken precis lagom mycket utan att utrota spänningen. Han var aldrig ensam de där nätterna, många fler vid hans sida bar skramlande ryggsäckar och huvtröjor. Egentligen såg han dem dock som sig själv. För i den världen finns inget du och jag – bara vi, vi som förstått. Och Måns var en av dem den sommaren. En rödögd varelse som förstått.

*

Samma sommar började Kimh att slita i textilfabriken. Tolv timmar per dag gav tvåhundratrettio yen och farfar häpnade vid denna enorma summa. Kimh kunde inte förstå varför farfar var så nöjd med vad dom skulle leva på – det var ju knappt så det räckte till. Men farfar sade att allt som behövdes var ris, vatten och värme om nätterna. Kimh kunde inte tro på det. Hans längtan bevisade motsatsen.

Det var bara farfar och Kimh kvar sedan jordbävningen. Kimh sov knappt någonting den sommaren. Trots att han jobbade så hårt. Rädslan för sjukdomar och skalv var som ett tomt eko vilket hade blivit det enda konstanta inuti honom. Ibland trodde han på allvar att det enda som skulle finnas kvar av honom snart skulle vara en enda stor rädsla. Och längtan förstås. Denna längtan och dessa minnen som aldrig skulle lämna honom.

På nätterna då farfar sov hände det ofta att han smög ut ur det lilla skjulet och vandrade bort mot den före detta skogsdungen som hade överfyllts av ljus, blommor och små altaren efter katastrofen. Nätternas skuggor viskade hotfulla, vemodiga ord till honom under hela sommaren. Lillasyster skulle aldrig komma tillbaka, det visste han. Ändå kunde han inte sluta tänka på den lilla späda kroppen som hade slocknat allt för tidigt. Innan den ens hann upptäcka världen och förstå den. Vänja sig och till slut upphöra att häpnas över dess märkliga företeelser.

Där fanns det lilla rangliga altaret som han själv tillverkat av träbitar, blommor och tårar. Han avskydde detta ställe numera. Det var så överfyllt av lidande. En pina han inte kunde relatera till. Den hade trängt sig på honom och lilla Mei-Ling. Förstört. Han blev illamående då han såg alla minnen av liv som snart skulle glömmas bort. Det gjorde ont i honom att Mei-Ling skulle behöva ligga där. Hennes ensamma ro förvandlades tack vare bergens vrede till en hel folkskaras tragiska, motvilligt valda viloplats. Det var så ovärdigt henne. Så fel. Detta lilla liv som knappt hade fått börja skulle aldrig glömmas bort. Aldrig! Minnet plågade honom men det var det enda han hade kvar och när vinden blåste från öster tyckte han sig kunna känna hennes doft av ett slags övernaturligt väsen. Såsom hon doftade dagen hon föddes, såsom hon var.

*

Måns visste nog inte riktigt vad han höll på med de där sommarnätterna. Än mindre begrep han varför, vilken kraft det var som hade dragit in honom i den besatthet han plötsligt fann sig i. Adrenalinkickarna han fick de där nätterna skapade ett behov. Kroppen skrek efter mer. All ilska som hade byggts upp skulle ut. Huden på fingrarna skavde alltmer i takt med att de tomma sprayburkarna blev fler och fler. Måns tryckte hårdare så fort han kände detta. Han tryckte en gång för Eskil, som hade motarbetat honom från dag ett. Tryckte sedan för mamma, som bara blundade, förstod ingenting, valde fel sida. Ännu ett tryck - pappa som aldrig ens brytt sig. Mia som ingenting såg och ingenting ville veta.

Ensamheten rykte om sommarnätterna tillsammans med ångorna från färgen. Den svävade som en illavarslande orkan runt honom och gemenskapen med de andra räckte inte till. Det var inte tillräckligt. Inte nog. I augusti började han smyga sig ut själv om nätterna för att få känna ruset av tillfredsställelse. De få kvällar han försökte stanna hemma utbröt panik. Eskil fick sig många kängor. Ingenting han gjorde dög och Måns tålde inte att se honom. Tankarna på sitt livs meningslöshet, på livet självt, på pappa som flydde, på hur olik han var dem alla, yrde inuti honom. Ångestattack var benämningen han lärde sig flera år efteråt.

Vreden hade växt fram under en lång tid. När han såg tillbaka på sitt liv såg han förutbestämdhet. Han var ett offer som nu tog ut sin hämnd. Måns var den som aldrig kunde sitta still då han var liten. Mer en apa än en unge som pappa ibland på ett skämtsamt sätt sade. Tvillingsystern Mia och han var som natt och dag, men ändå fanns en stark kontakt mellan dem. De behövde inte prata med varandra utan lekte oftast tysta, sida vid sida. En outsagd överenskommelse låg emellan dem. I efterhand kom Måns att tänka på det som en uppdelelse av egenskaper: du är si och jag är så. Men kanske inbillade han sig bara detta. De hade legat så nära varandra man kan i nio månader (till och med lite mer) och ord var överflödiga i deras kommunikation.

Detta var dock under de fem första åren i Bryngelstorp. Pappaåren. Dem som det inte talades om längre. På lördagen hade Måns lekt opererande veterinär med Mias nallebjörn. Hon var otröstlig resten av dagen. På söndagen åkte pappa till London och kom aldrig mer tillbaka. Måns kände alltid en skuldfylld klump långt ned i halsen då han tänkte på den stackars nallen och vad han fick pappa att göra. Sedan den dagen kände han även att han tappade språket - hans och Mias språk. Och därmed förlorade han sin syster.

Två år senare flyttade de tillsammans med Eskil till andra sidan stan. Lilla Walter föddes en dag i mars då Måns och Mia precis fyllt tio år. En ny familj var bildad och den gamla glömdes bort men plågade Måns då han ibland mindes. Det gick väl an i början, med den nya familjen. Han kunde till och med tycka att det var skönt. Det nya gjorde det enklare att glömma det gamla. Men så kom alla andra problem. Måns fick det jobbigt i skolan. Han hängde inte med på lektionerna, hamnade allt oftare i bråk och kände sig alltmer värdelös. Han tålde inte åsynen av Eskil längre och minsta lilla sak fick honom att se rött. För Mia var det tvärtom och de gled alltmer ifrån varandra. Den, redan sedan den tidiga barndomen, outsagda kärleken mellan dem tystades ned alltmer. De blev varandras motsatser.

Måns fann tröst och bekräftelse i grafittin. Budskapet om att spotta alla i ansiktet och göra precis vad man vill, bryta mot alla regler, passade hans växande ilska. Han hittade en gemenskap med likasinnade, en gemenskap han aldrig tidigare känt.

*

Gemenskap var det sista Kimh sökte i somras. Hans sorg var för djup och hans ensamhet för stor för att döljas av en falsk gemenskap. Ensamheten ekade inuti honom om nätterna vid det som en gång var en skogsdunge dit en pojke brukade springa då han själv inte var många år äldre än Mei-Ling. Men det livet och den pojken var borta nu och han ville helst undkomma att begrunda detta faktum.

*

Sex månader senare skrek väckarklockan ut sina arga toner för sjunde gången men Måns stängde återigen av den. Han orkade inte mer nu. Det hade gått många veckor sedan han helt gett up. Innan sömnen än en gång tog honom i sitt livsfarliga, beroendeframkallande, dova, ljuva våld tänkte han på sommaren. På sprayburkar och järnvägspår. Sommarnätter. Förnekelse. Magontet tilltog för tankarna ledde automatiskt till det sexsiffriga beloppet som nu ständigt svävade i luften som en elektrisk spänning mellan familjemedlemmarna. Mamma, vars hjärta inte orkade, reagerade med vrede mot sin sons agerande och nedfall. Eskils nervösa tvångstankar vittnade om hur han påverkats. Lillebror Walters anande. Mia - hennes skuld och önskan att få ställa allt till rätta. Men mest av allt Måns och hans insikt om vad som verkligen hänt. Han slets mellan familjen och nyfunna värderingar där han låg i sängen och önskade få vara någon annan. Var vänskapen och kärleken till hans speciella konstart verkligen viktigare än familjens ekonomi, hälsa och (ja, till och med) existens? Obestämdheten gnagde sönder honom inifrån när klockan slog 14.45.

I slutet av november hade telefonen ringt. Det var Eskil som svarade. Sedan den dagen uppenbarade sig en lättantändlig smärta som legat latent under lång tid i det lilla radhuset. Ibland kändes det som att han ville skratta sig lycklig över deras lidande. Oftast snurrade dock skuld och frågetecken runt i huvudet på honom. Skulle inte allting bli så mycket enklare för dem alla om han inte fanns med i bilden? Han ställde bara till det, precis som han alltid gjort. Förstörare, det var så han identifierade sig själv.

Tårarna rann i pojkrummet i Nyköping när han tänkte på hur han än en gång svikit alla. Inuti honom smög sig rädslan fram. Det kändes som om han skulle drunkna i ett myller av ångest. Vad skulle det bli av en sådan som honom? Av en sådan som bara ger upp och förstör, inte är bra till någonting? Än en gång mörkande det för Måns ögon och han tillät sig själv att fly in i det ovetandes trygga stadium. Där hade de påfrestande drömmarna sedan några veckor tillbaka upphört och ersatts med ett tillfredställande vakuum där tankar omöjligt kunde rymmas.

*

Vid exakt samma tidpunkt slog den gamle farfaders kämpande hjärta sitt sista slag och ögonblicket därefter släppte den darrande handen taget om Kimh. Han hade nu ingenting hindrande honom från att återse sin älskade lillasyster. Farfar hade fått sin vila, Kimh tyckte att även han förtjänade sin.

Bergen omringade honom från alla håll. De tog stryptag om honom, precis som de gjort på hans familj. Den instängda luften i fabriken kvävde honom nästan. Och det värsta var att han inte längre brydde sig. Hoppet smälte snabbt bort i takt med minnet av farfar. Det gjorde ont, så obeskrivligt ont att behöva inse att han inte längre kom ihåg vilket tonfall farfar hade när han varje morgon önskade Kimh en bra dag på jobbet. Det enda som fanns kvar, det enda han nu tillät sig själv att minnas, var lilla Mei-Lings skratt. Den lilla, nyss fyllda tvååringen som med en obeskrivbar förtjusning lyfte upp en sten i sin hand som om det vore det mest värdefulla ting i världen. Den sista dagen hon fanns.

Orättvisan, tänkte Kimh. Det var orättvisan som gjorde mest ont. Hade inte lilla Mei-Ling förtjänat bättre? Vad hade hon gjort mot livet som hon så omsorgsfullt värnade om och häpnade inför? Och varför skulle just Kimh tvingas stanna kvar i livets ensamma, bestämda grepp?

*

Det är tisdagen den 27:e april. De båda unga männen går på två skilda sidor av jordklotet till en gångbro över en väg. De ställer sig alldeles vid kanten. Hoppar efter någon sekund över räcket och ser ned på stråket tre meter nedanför. Vägen som Måns tittar ned på heter E4an och längs vägkanten ligger snöslasket som har täckt hela staden. Kimhs väg är mindre och stenig, han vet inte vad den heter. De tänker båda på de svåra sommarnätterna som var. Sommarnätterna som plågade dem. Sommarnätterna då de plågade sig själva. Tanken slår dem båda, att de aldrig vill uppleva dem igen. De sluter ögonen. Lyfter den högra foten som nu svävar i det fria. Rör vid obundenheten. Känner alla krav falna. Vill hänge sig åt det stilla, det avslutande, det outsagda.

Men plötsligt greppar en iskall hand tag i deras ryggar och de båda högerfötterna dras snopna tillbaka mot ett fast underlag. Impulsen av att hoppa bleknar snabbt bort för dem båda vid jämförelsen med livet. Och när de båda unga männen lyfter tillbaka fötterna igen är det energin, ja själva viljekraften i världen och allt vad där går att åstadkomma som pressar tillbaka dem mot den våta asfalten. De andas ut. Gatlysena i Nyköpings norra villaområde ger intryck av att stråla lite mer intensivt för Måns. Månljusets sken över den lilla centralkinesiska staden förefaller lite mer hoppfullt. Och bergen ter sig inte så hotfulla längre.

Skriven av: Moa Nyberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren