Publicerat
Kategori: Övernaturliga noveller

Sömngångerskan. Stockholm 1843.

Ridån på Kungliga teatern hade gått ned och applådåskorna ville aldrig sluta. Publiken stod upp, till och med på första raden, och från parterren hördes fötter stampa i takt. I salongen var värmen tryckande. Den kom i stötar upp till scenen, i sällskap av os och sura lukter, mot fröken Marianne Granlund som stod framme vid rampen och tog emot jublet och de blommor som kastades till henne. Hon neg vackert åt olika håll och slog ödmjukt ihop sina händer på bröstet och låtsades vara förvånad över berömmet. Hettan i publikhavet framför henne utmanades av ett isande drag som kom bakifrån scenen, men uppfylld som hon var av ruset efter föreställningen kände hon inte av det. Det var femte föreställningen av Bellinis nya opera Sömngångerskan och biljetterna var slutsålda i flera veckor framåt. Bredvid sig på scenen hade fröken Granlund en liten mjölnargosse, en pojke från barnteatern som i operan spelade sin statistroll så väl att åskådarna inte kunde göra annat än älska honom. Publiken tyckte att det var den naturligaste sak i världen att han steg fram till rampen tillsammans med den stora artisten för att tacka för applåderna. I själva verket var han fröken Granlunds ledsagare. Hennes syn hade kraftigt försämrats under de senaste veckorna och trots att alla lampor brann både på scenen och i salongen, så såg hon inte längre tillräckligt bra för att klara sig på egen hand. För Kungliga teatern var fröken Granlund ovärderlig, hon drog alltid fulla hus, och man hade inte råd att bli av med henne. Därför hade den lille mjölnargossen hastigt skrivits in i operans handling för att föreställningarna skulle kunna genomföras.

När publiken så småningom tystnade och drog sig mot utgångarna gick även sångare och statister till sina loger. Fröken Granlund kände vägen och behövde inte längre sin lille mjölnare, hon följde trappornas ledstänger med händerna, räknade dörrar i korridorerna och kom så småningom fram till sin loge. I rummen intill brann lyktor men inne hos den stora sångerskan förblev det mörkt, ljuset gjorde ändå ingen skillnad. Sångens njutning och publikens bifall gav henne under varje föreställning en lyckokänsla så att hon för en stund glömde det mörker hon höll på att träda in i, men i logens tystnad och ensamhet återväcktes hennes skräck för att helt förlora ett av sina sinnen. Det hade varit ett märkligt sjukdomsförlopp. Från att ha haft ögon som en falk i somras hade en tunn dimslöja uppträtt i början av hösten, för att hastigt växa till sig och nu till stora delar skymma hennes syn. Utomhus i dagsljus kunde hon ännu ana konturer och uppleva färger, men inomhus i eldsken såg hon inte mycket.
- Marianne du var strålande i afton, fullkomligt strålande, hörde hon signor Belletti ropa utanför hennes dörr.
- Tack Belletti, det var vänligt sagt av honom.
Strax därefter öppnades dörren och hennes jungfru Malin steg in med en lykta.
- Här sitter fröken i mörkret. Blir det inte bättre om jag ställer lyktan här?
Malin placerade lyktan på ett bord rakt framför den stora sångerskan. Marianne kunde inte se det, men jungfrun darrade på händerna.
- Det gör inte mycket skillnad Malin, men tack ändå. Hjälp mig av med peruken nu.
Nog för att jungfru Malins syn var skarp, men här i logen kunde hon klara sig lika bra utan ljus som sin matmor. Inte behövde hon använda sina ögon för att lossa peruken och sätta den på stocken. Med vana händer torkade hon av sminket så mjukt och geschwint att hon kunnat göra det med slutna ögon. Hon knäppte upp kostymen och hängde den på sin galge samtidigt som hennes blick föll på en nattvandrares lykta utanför fönstret. När så fröken Granlund var klädd, tog Malin henne vid armen och så gick de tillsammans ner till artisternas foajé och inväntade vagnen. Om Malin hade riktat blicken mot fröken Granlunds ansikte hade hon kunnat se tårar som rann längs med kinderna.

Fröken Marianne Granlund var en uppburen sångerska och aktris, men kom från en synnerligen enkel bakgrund. Hennes far var okänd och modern hade dött tidigt, varför lilla Marianne i yttersta armod hade fått växa upp hos en moster i Spånga. Hon hade dock fått två gåvor av livet, en vacker röst och ett täckt yttre. Kombinationen hade lett henne både upp på scenen och in i hjärtat hos ett antal mecenater. De var alls inte många, egentligen bara tre, men tillsammans hade de skänkt henne både en möblerad våning på Drottninggatan, ett litet hus på Djurgården, livräntor, en vagn, två hästar, en kusk och stalldräng och en jungfru. Den vackra rösten hade lett henne till de riktigt stora rollerna och hon hade till och med blivit erbjuden att resa till Hamburg och Berlin för att sjunga, men hon hade avböjt. Stockholm var hennes hem och de få gånger som hon hade tvingats bege sig därifrån hade hon känt sig otrygg.

Fröken Granlund var mycket ensam. De enda vänner hon hade fanns på teatern, där anständighetens ramar var vidare än i det övriga Stockholm. Hon skämdes alls inte för att vara älskarinna åt Direktör af Siegel, Grosshandlare Madsen eller Greve von Daube, men hon var utestängd från alla bättre tillställningar utanför teatern, hon kunde knappt ens visa sig i Sankta Klara utan att det började tisslas och tasslas. Och ändå betalade folk för att komma och lyssna på henne.

På vägen hem efter föreställningen stannade vagnen på gården till Drottninggatan 11 och Marianne klev ur tillsammans med sin jungfru. Våningen låg på andra våningen med fyra rum i fil och åtta fönster längs med Drottninggatan. Lilla salongen var belägen i hörnet in mot Kungsholms brogata och där låg även frökens sängkammare. Mot gårdssidan fanns köket och där hade jungfru Malin sin bädd.

När Marianne kom in i lilla salongen var kakelugnarna fortfarande ljumma, men Malin la in ny ved och satte fart på elden. Hon tände även ett par ljus, men enbart för sin egen skull, fröken behövde dem inte. Marianne satte sig i en länstol, svepte en sjal omkring sig och lyssnade till eldens sprakande i kakelugnen, där luckorna stod öppna. Hon ansträngde ögonen för att försöka se skenet från elden, men hon uppfattade mycket lite. Jungfru Malin kom in med kaffe, sött vin och våfflor som hon serverade nästan varje afton. Därefter gick hon ut i köket medan fröken Granlund åt under tystnad. Ute på Drottninggatan hörde Marianne hur en vagn saktade in och det lät som om den körde in på gården. Hon funderade på vem det kunde vara så här dags på kvällen. Visserligen bodde fler familjer i huset och på gården, men det var bara hon själv som hade vagn och hästar. En besökare månne?
- Malin, se efter vem det var som körde in på gården. Vem kan det vara så här dags på kvällen?
Malin öppnade fönstret i köket och såg ut över gården, men hon kunde inte se något. Det lyste svagt i ett par fönster, men i övrigt var allt tomt.
- Nej, fröken Granlund, jag kan inte se någon vagn. Är fröken helt säker?
- Jag trodde det, svarade Marianne. Jag var nästan helt säker.
Hon slogs av en oro att även hennes hörsel skulle överge henne. Hon som hörde så bra, hur kunde hon ha tagit så fel? Nåväl, det var väl bara en vagn på gatan som hade stannat till och sedan åkt vidare.

Ett par dagar senare, en torsdag i mitten av april, var det dags för nästa föreställning av Sömngångerskan. Marianne kunde förvänta sig en viss andel av biljettintäkterna och hon hoppades på utsålda hus. Inte för att hon var i direkt behov av pengarna men ålderdomen skulle komma förr eller senare och med den skulle älskarna och intäkterna försvinna. De förra hade för övrigt visat henne allt mindre uppskattning efter att hennes syn hade försämrats. Marianne köpte guld och juveler för sina pengar, inte för att bära, utan för att gömma. I våningen låg de dyrbara glittrande skatterna i lönnfack, bakom löstagbara bröstpaneler, i takkronorna och insydda i kuddar. Bara hon själv kände till alla gömställen. Nu när hon inte längre såg ordentligt skulle det bli svårare att sticka undan nya skatter, men hon skulle kunna leva länge på de gamla, det hade hon räknat ut.

Det var en solig vårdag och på sin väg till teatern i det starka ljuset klarade sig fröken Granlund tämligen väl med Malin vid sin sida. När det närmade sig någon de kände viskade Malin diskret vem det var så att fröken kunde hälsa artigt. Vägen till teatern var inte lång och en sådan vacker dag som denna var det onödigt att åka vagn, dessutom var det bra att visa upp sig på Drottninggatan och Gustaf Adolfs torg. Hon tyckte om när folk kom fram till henne för att berömma och tacka.
- Greven kommer väl på föreställningen i afton, jag ska sjunga så ljuvt bara för honom
sa hon leende till greve Wrede.
- Ni anar inte hur smickrad jag blir av att ni kommer ikväll. Ni sitter i logen som vanligt? Jag ska vända mig mot er så ofta jag kan, sa hon mjukt och vänligt till brukspatron Marling.
- Ni menar att ni kanske får förhinder i afton? Det får bara icke ske. Be den där Jensen, eller vad han nu heter, att besöka hovstallet med någon annan, ja fråga vagnmakare Pettersson på Regeringsgatan, han älskar ju hästar och stall och slikt, om inte han kunde följa med. Snälla ni, gör det för min och för er egen skull. Jag kommer att sjunga vackrare än någonsin i afton, det känner jag på mig. Jag vet, jag verkligen vet, när rösten är med mig, sa hon till fru Berg, hustru till grosshandlare Berg vid Södermalmstorg.

Så där höll hon på och Malin beundrade sin matmor för hennes skicklighet att charmera och övertyga alla de mötte. Trots dimman som höljde blicken såg hon varje person djupt in i ögonen och fick dem alla att göra som hon bad och ville. Det var också en av hennes konster. En ny herre dök upp vid hennes vänstra sida, han fattade hennes hand mjukt och nästan viskade, helt nära hennes öra
- Ni känner mig inte fröken Granlund. Mitt namn är doktor Lindberg, jag kommer nästan alltid till teatern när ni framträder. Er röst är förtrollande. Jag önskar er all lycka till i afton. Jag sitter på andra raden till vänster, från scenen räknat.
- Jag tackar ödmjukast, svarade fröken Granlund och log. Jag ska vända mig till er vid applåderna. Doktor Lindberg sa ni?
- Ja, just så. Min specialitet är människans sinnen. Hörsel, syn, smak, lukt och känsel, kom genast till mig om ni behöver hjälp. Jag är ganska ny i huvudstaden. Har fröken varit i Helsingfors? Det är där jag tidigare har haft mitt hem.
- Nej, dessvärre inte. Helsingfors, det förklarar tungomålet. Dit vill jag gärna resa.
- Ni är alltid välkommen dit. På teatern skulle de älska er.
- Tack än en gång. Men säg mig, var har ni er mottagning doktor Lindberg?
- Kammakargatan 44, fröken Granlund.
- Låt mig fundera på saken.
- Självfallet, självfallet.
Doktor Lindberg fattade än en gång Mariannes hand och trots hennes tunna vita handske brände beröringen. Hon blev varm om kinderna och för ett ögonblick kändes det som om, ja det var rent märkligt, som om hennes syn blev lite klarare bara av att tala med denne okände doktor.
- Ja tack än en gång då, doktor Lindberg.
Doktorn släppte hennes hand och den hetta hon nyss hade känt övergick i ett slags märklig frossa. Bara ett ögonblick, en kort stund frös hon till, sedan blev allt som vanligt.
- Vem talar fröken med? undrade jungfru Malin.
- Doktorn här var en så förtjusande man. Kanske kunde han hjälpa mig med ögonen?

Publiken började ta plats i salongen. Takkronans alla vaxljus brann och längs med radernas loger spred lyktor och lampetter sitt milda sken. Scenens ramp var tänd och oset från oljelamporna slingrade sig försiktigt upp längs med ridån. Orkestern tog plats och började stämma sina instrument. Uppe på tredje raden satt publiken tätt, det var redan varmt där men inget mot vad det skulle bli efter någon timme. Längre ner fanns de som hade haft råd att köpa de dyrare biljetterna och på parterren framför scenen fick publiken, som där enbart bestod av unga män, stå. Ideligen vände de sig om för att med sina kikare titta närmare på första och andra radernas fröknar och mamseller. Det vilade en förväntan i salongen.

Fröken Granlund var klädd och sminkad. Hon stod och sjöng upp i sin loge och jungfru Malin hade lämnat henne för en stund. Ute i korridoren hördes nervösa fötter springa fram och tillbaka, men de liksom stannade upp när de närmade sig hennes loge. Hon hörde flera säga God afton och hon tog för givet att de neg och bockade utanför dörren. Lille Nils, mjölnargossen som skulle ledsaga henne på scenen, knackade försynt på dörren och frågade om fröken Granlund var redo att bege sig ner.
- Ett ögonblick bara, Nils lille, ett ögonblick.
Dörren öppnades försiktigt och någon kom in.
- Men vänta så Nils lille, jag bad honom ju, sa hon strängt.
- Tillåt mig, fröken Granlund, det är jag doktor Lindberg. Jag vill bara framföra mina varmaste lyckönskningar till er i afton, det är ju er födelsedag eller hur?
Fröken Granlund blev alldeles häpen, men fann sig i situationen. Förvisso var det hennes födelsedag idag, den 26 april, men när hade någon sist kommit ihåg det?
- Hur visste ni det och, säg mig, hur kom ni in? Hit kommer aldrig publiken. Här finns endast teaterns folk, sådana som jag.
- Det var kanske fräckt av mig, men det slumpade sig så att jag fick veta det av kyrkoherde Blomberg i Klara.
- Kyrkoherde Blomberg? Fröken Granlund såg frågande ut. Honom känner jag inte.
- Det gör inte jag heller, höll jag på att säga, men som ny i staden hade jag ett ärende till honom igår och då kom vi att tala om teatern och er, ja naturligtvis talade vi om er, fröken Granlund och er klockrena stämma. Kyrkoherden skulle förvisso också komma i afton och hade, av vilken anledning jag inte känner till, tagit reda på att er födelsedag var den 26 april.
- Det var märkligt. Jag är visserligen döpt i Sankta Klara, men kyrkoherde Blomberg är mig helt obekant.
- Jag ber om ursäkt för min framfusighet. Mottag denna lilla bukett, det skulle göra mig lycklig. Jag går nu. Farväl.
- Men säg mig, hur kom ni in? frågade fröken Granlund än en gång, men något svar fick hon inte.

Doktor Lindbergs händer sökte sig fram till hennes och han överlämnade en liten bukett liljekonvaljer. Då knackade det på dörren.
- Fröken Granlund, fröken Granlund, plats på scen. Nils står här och väntar på er.
Det var självaste teaterdirektör Backman som nu öppnade dörren. Hon neg för honom, tog lille Nils i handen och gick ner till kvällens föreställning. Samtidigt som hon förberedde sig för sin entré kunde hon inte släppa tanken på blombuketten. Var hade doktor Lindberg fått tag i liljekonvaljer redan i april?

Två veckor senare, det var mitten av maj och fåglarna sjöng i varje blommande träd, beslöt sig Marianne för att bege sig till doktor Lindberg. Det fanns naturligtvis inget besvärande i att söka upp en doktor, men hon upplevde det ändå som något genant att behöva göra det, i synnerhet då ingen verkade ha hört talas om denne doktor Lindberg på Kammakargatan. Uppenbarligen förstod han hur illa hon såg och hur svårt hon upplevde det eftersom han flera gånger hade sänt bud som muntligen framförde doktorns hälsningar i lilla salongen. Malin frågade aldrig något om vilka buden var och varför de kom, något som Marianne var mycket tacksam för.

Nu satt hon i sin täckta vagn och for Drottninggatan upp. Så här års åkte många i öppen landå, men Marianne föredrog att vara anonym, eller att åtminstone inte visa sig. Ekipaget var strax framme och en port ledde in till gården. Hon hade inte Malin med sig och hade inte ens berättat för henne vart hon ämnade bege sig, det vara bara kusken Andersson som kände till adressen. Hennes ärende var honom helt obekant.

Knappt hade vagnen kört in på gården förrän doktor Lindberg själv kom ut för att välkomna sin gäst och patient.
- Ni kom i alla fall, fröken Granlund. Jag anade att det var något med era ögon som ni ville konsultera mig om.
- Doktorn har helt rätt. Jag ber om ursäkt för att jag kommer helt oanmäld, jag visste ju inte ens om doktorn skulle vara hemma.
- Lyckliga omständigheter fröken Granlund, lyckliga omständigheter. Så, be nu kusken köra hem. Mina hästar tar er tillbaka senare.
Mariannes hjärta klappade vilt och hon rodnade. Doktorn hade tagit hennes hand och på samma sätt som tidigare brände han henne med sin elektriska värme.
- Kör hem Andersson. Jag tar mig hem i en annan vagn.
- Ursäkta mig fröken Granlund, svarade hennes kusk, men ska jag lämna fröken här?
- Just så, res nu, svarade hon kort.
Hon kunde inte se Anderssons förvånade min när han vände på vagnen och for därifrån.

Doktor Lindberg fattade fröken Mariannes arm och ledde henne in i huset. Det doftade svagt av liljekonvalj redan i trapphuset, men lukten tilltog i styrka när en piga öppnade tamburdörren. Trots att Marianne inte kunde se tydligt upplevde hon ett starkt och vackert ljus inne hos doktorn. Pigan tog hennes schal och parasoll och Marianne kunde ana flickans konturer mot det starka ljuset.
- Är Kristin vänlig och kommer in med lite te till salongen, sa doktor Lindberg.
Marianne förundrades över hur vänligt han talade till sin piga. ”Är Kristin vänlig”, så hade hon aldrig hört någon tilltala sitt tjänstefolk. Kanske var det så man gjorde i Helsingfors?

De satte sig ned bredvid varandra i en mjuk sammetsklädd soffa och Kristin kom snart in med teet. Det var rent oanständigt av doktor Lindberg att sätta sig så nära intill henne, som om de vore bekanta, men hon lät det ske. Hon till och med tyckte om det.
- Förlåt fröken Granlund, jag glömde säga att jag inte dricker kaffe. Jag är övertygad om att det är skadligt för hälsan. Te däremot är välgörande.
Marianne svarade inte, hon bara log och njöt. Doktorn kunde ha bjudit henne på diskvatten, stunden hade ändå varit lika underbar. Soffan var behaglig och hon kände hur hon slappnade av. Hade det inte varit för den heta tekoppen i handen, skulle hon ha velat sluta ögonen och somna. Marianne smakade den heta drycken som hade en märklig lukt och smak. Det gick inte att likna vid något, möjligen fanns där en aning liljekonvalj, eller så var det bara dofterna i rummet som påverkade henne. Hon njöt av teet, drack två koppar och kände sig märkbart tillfreds när hon ställde ifrån sig sin kopp.
- Säg doktor Lindberg, ni tycker mycket om liljekonvaljer?
- Det är en underbar blomma, fröken Granlund. Snart blommar de ju i skogen, men jag har ett litet drivhus på gården där jag odlar dem. Från februari och nästan ända fram till jul kan jag plocka dem och ha i vas.
- Så lustigt, jag har aldrig hört om någon som har liljekonvaljer i drivhus.
- Någon ska ju vara den första. Säg, fröken Granlund, skulle ni vilja att jag undersökte era ögon nu? Jag både ser och förstår att er syn har försämrats. En dimslöja har lagt sig innanför iris, ert öga har grumlats.
Marianne blev tyst en stund. Nyss hade hon njutit av teet och sällskapet, men nu var uppmärksamheten åter på hennes eländiga stackars ögon.
- Jag är så rysligt rädd doktorn, viskade hon. Så outhärdligt, fruktansvärt skräckslagen av att förlora synen helt. Jag kan sjunga, men en sångerska som inte ser scenen är dömd. Hon är dömd doktor Lindberg.
- Kom, låt mig undersöka er. Luta huvudet bakåt en aning.
Doktor Lindberg reste sig upp, ställde sig framför sin patient och särade ögonlocken på ett öga i taget. Han böjde sig ner, tog fram en lupp och tittade djupt in i glaskroppens mörker. Samtidigt som Marianne blev undersökt upplevde hon en kraft, en urkraft, som övermannade henne. Andningen blev tung och hon kände hur svettdroppar rann längs med ryggen.
- Fröken Granlund, det här är inte så allvarligt som jag först trodde. Jag tror att det finns en bot.
Mariannes hjärta bultade. För en stund hade hon glömt bort synen, det enda hon tänkte på var doktor Lindbergs beröring, men nu väcktes hon ur sin dröm och hjärtat slog vilt. Det gick att bota, naturligtvis skulle doktor Lindberg kunna hjälpa henne.
- Vad tänker han göra med mig?
- Jag ska droppa hennes ögon med Konvallaria. Får jag be fröken Granlund att luta huvudet bakåt igen.
Med sin ena hand höll han hennes nacke och med den andra greppade han en glaspipett ur vilken han försiktigt droppade medicinen ner i ögonen. Det sved inte, men var i stället en njutning. Som om doktorns beröring inte var nog trängde dropparna in i hennes ögon som en ljuv kittling. Hon blinkade och för varje gång spred sig en lustfylld värme i ögonhålorna. Känslor som hon aldrig tidigare hade erfarit överrumplade henne. Hon sträckte på sig, kråmade sig, spärrade ut fingrarna, sparkade av sig skorna och med ögonen började hon söka efter doktorns anlete. Det kunde inte vara sant, hon såg honom, hans ansikte var nästan helt tydligt.
- Jag ser, viskade hon, jag ser doktorn. Är detta möjligt?
- Det är sant, men det behövs fler behandlingar. Det här var den första. Kom med mig nu.
Doktor Lindberg tog fröken Granlunds hand och hon reste sig upp ur fåtöljen. Hon följde honom som en sömngångerska, hennes blick for runt i rummet och hon såg verkligen. Väggarna var klädda med rosa kinesiska sidentapeter mönstrade med små pagoder omslingrade av blomrankor kring vilka flög gyllene fåglar. På väggarna hängde stora porträtt av vackra kvinnor som verkade le mot henne. De sirliga ramarna var förgyllda och på var och en fanns en plakett med ett namn skrivet på, men trots att synen så mirakulöst hade kommit tillbaka kunde hon inte tyda bokstäverna. I takets svävade en väldig ljuskrona, med prismor i vitt och blått. Det var mitt på dagen men ändå var ljusen tända och glasen kastade sina reflexer runt väggarna. Rummet var stort, det var väldigt, och genom de öppna dörrarna såg hon flera rum följa varandra i fil. Var det ett slott hon hade kommit till? Doktor Lindberg ledde fröken Granlund genom flera salar och för varje dörr som passerades märkte hon att hennes kläder föll av, plagg efter plagg, men hon kände alls ingen skam, bara glädje och lycka. Doktorn höll hårt och brännande i hennes hand samtidigt som han förde henne till en stor säng med gyllene förlåt. Väl där var hon lika naken som när hon föddes. Det var den naturligaste sak i världen att smyga in och lägga sig ner i den mjuka bädden. Där fanns så mycket skönhet. Hon såg upp mot sänghimlen som bars upp av fyra spiralvridna kolonnetter. I dess mitt flög små amoriner mellan broderade moln och ljusblå duvor. Och där, mellan henne och himlen, svävade den Amor hon hade fått till sin älskare. Marianne vred sig av åtrå, hon brann av lust och glädje. Ingenting var längre verkligt och med vidöppna ögon, som nästan brände henne i sin iver att se allt, var hon för första gången i sitt liv riktigt lycklig.

Morgonen därpå öppnade Marianne sina ögon och hon såg solljuset skina in genom fönstren. Synen var nu ännu bättre och av ren häpnad satte hon sig upp. Där bredvid henne, redan påklädd, satt doktor Lindberg med Konvallariaflaskan i handen.
- God morgon min kära, sa han. Jag hoppas ni har sovit gott.
- Underbart. Mina ögon. Doktorn, jag ser nu ännu klarare än igår. Vilket undermedel han besitter?
- Konvallaria hjälper, men nu är det dags för en andra behandling, annars kan dimmorna komma tillbaka.
Marianne böjde huvudet bakåt och genomfors av samma känslor som under gårdagen. Hon skrek rakt ut all den smärta, glädje och sorg, all njutning som hon någonsin hade upplevt, så högt att takkronans prismor vibrerade.

Allt hade varit som ett rus, en underbar stund av hängivelse, av lycka och tillfredsställelse. Marianne fann sig plötsligt sitta fullt påklädd på en stol och med doktor Lindberg stående en bit längre bort i rummet. Var allt bara hennes fantasier eller var det medicinen som hade haft denna egendomliga verkan? Hennes syn var kvar och hon lät blicken glida över rummet för att än en gång bekräfta att hon åter kunde se. Det rum hon befann sig i liknade inte alls det hon mindes från gårdagen. Här fanns ingen säng och vare sig sidentapeter eller glaskronor. Det var ett ordinärt mottagningsrum hos en läkare, varken mer eller mindre.
- Jag ber min kusk köra fröken Granlund hem nu, sa doktor Lindström. Jag hoppas att min behandling har haft sin verkan.
Marianne kunde inte förmå sig till att svara, hon bara log mot doktorn, reste sig och gick med försiktiga steg genom rummet, nedför trappan och ut på gården för att kliva in i den svarta täckta vagn som stod och väntade på henne. När ekipaget for nedför Drottninggatan kunde hon vid Barnhusträdgården notera att träden hade gula löv, som om det redan vore höst. Väl hemma klev hon ur vagnen och gick upp till sin våning. Dörren var låst, men hon öppnade med nyckel. Inne i tamburen kom mamsell Malin genast farande. Hon stod först som förstenad men tog därefter ett par steg bakåt och tog stöd mot en vägg.
- Var har fröken varit? fick hon ur sig efter en lång stund. Hon gick fram och la händerna på Mariannes armar.
- Snälla fröken Granlund, berätta, vad är det som har hänt?
- Vafalls! Vad pratar hon om? Jag har bara varit hos en doktor och fått mina ögon läkta. Nu ser jag igen. Tänk så underbart.
- Men hur ser fröken ut?
Marianne började känna sig obekväm och vände blicken nedåt. Till sin stora förvåning såg hon hur klänningen var smutsig och riven i trasor. Skorna var spruckna och genom stora revor i handskarna såg hon sina fingrar med sorgkanter på de oklippta naglarna. Det fanns en spegel i tamburen och med en växande oro för vad hon skulle komma att få se gick Marianne tveksamt fram till den. Med blicken fast riktad mot spegelns glas framträdde en person som hon inte kände igen. En trasfröken, en lortig landstrykare, ett spinnhushjon. Hon var avmagrad, trasig och lortig. Hon vände blicken mot ansiktet och skrek till, hennes ögon var helt vita som på ett lik. Den som en gång hade varit den uppburna sångerskan fröken Marianne Granlund famlade i luften efter någonting att hålla sig i, föll åt sidan och slog sig illa mot det hårda stengolvet. Genast sprang jungfru Malin fram och hjälpte sin matmor upp.
- Fröken Marianne har varit borta så länge, vad är det som har hänt? Vi har trott det värsta.
- Länge? Sa Marianne undrande, jag har varit borta sedan i går.
- Sedan i går? Varför säger ni så? Fröken har varit borta i flera månader. Att jag var här nu var ren tur, jag skulle hämta en kappa. Våningen har stått tom sedan i somras. Jag vågade inte bo kvar här själv längre.
Samtidigt som fasan höll Marianne bunden i ett dödsgrepp kom ögonens dimma långsamt smygande tillbaka. Detaljer och konturer försvann en efter en och snart var synen lika grumlig som innan de magiska dropparna.
- Jag trodde, vi trodde alla, att fröken var död, fortsatte jungfru Malin. Teaterdirektören var här varenda dag de första veckorna och frågade efter er tills han gav upp efter ett någon månad.
Marianne sa ingenting, hon bara lyssnade uppmärksamt på sin jungfru.
- Ja, jag var orolig redan första dagen, när Andersson berättade att han hade släppt av er på en ödetomt uppåt Kammakargatan.
- Ödetomt? svarade Marianne. Jag besökte ju doktor Lindberg. Ja, det var nästan som ett palats. Marianne försökte få rösten att bära, men den brast och hon började gråta.
- Det var inte vad Andersson sa, fortsatte Malin. Ni skulle till något lågt nummer, jag minns inte vilket, och där fanns då inget hus. Jo det hade funnits ett, men det var nedbrunnet och rivet. Där hade Andersson lämnat er ensam. Han var förtvivlad fröken, jag måste verkligen säga det. När ni inte kom hem till aftonen for han dit för att söka efter fröken, men han kunde inte finna er. Berätta fröken Marianne, berätta vad det var som hände.
Det blev tyst i tamburen. Ingen sa något på en lång stund. Det var Marianne som till sist bröt tystnaden med ett lugnt konstaterande:
- Jag är rädd att jag inte kan förklara något. Malin skulle inte förstå. Jag begriper det inte själv. Kan hon föra mig till sängkammaren.
- Det ska jag göra fröken, men ni måste veta att vi måste lämna våningen på torsdag i nästa vecka.
- Men varför skulle vi göra det? Det var väl ändå det dummaste. Det här är mitt hem.
- Eftersom vi alla trodde att fröken var död… och hyran har inte betalats. Jag har försökt skjuta på det så länge som möjligt, men det fanns inga pengar att betala med. Våningen har stått tom sedan i juni, jag flyttade hem till min syster då.
- Har jag min plats kvar på teatern? viskade Marianne.
- Det känner jag inte till.
- Frågar de inte efter mig längre?
- Nej, jag är ledsen fröken, inte längre.
- Skulle Malin vilja vara så vänlig och öppna den tredje lådan uppifrån, höger sida, på sekretären i sängkammaren. Dra ur lådan, där bakom finns en annan låda. Nyckeln ligger i takkronan i salongen. Hämta den, är hon snäll.
Jungfru Malin gick in i salongen och drog fram en stol till takkronan. Hon tag av sig skorna, steg upp på stolen och kände efter i glaskuporna. Där hittade hon en liten dammig nyckel och det förvånade henne att hon inte hade sett den, så många gånger som hon hade dammat där. Hon följde fröken Mariannes instruktioner och i den inre lådan, som var större än man först kunde tro, låg en stor samling juveler.
- Ser Malin halssmycket med diamantstjärnan? Gå och pantsätt det, eller sälj om det är möjligt. Vi borde kunna få en hel del för den. Gör det snälla söta, så kanske vi kan betala hyran och så kommer jungfru Malin tillbaka till mig. Eller hur?
- Jag ska hjälpa fröken så gott jag förmår. Vem kunde vilja köpa den?
- Fråga teaterdirektör Backman. Han kan hjälpa oss. Malin, det ligger nog ett litet guldkors i kedja i lådan också. Jag vill att hon ska ha det.
Malin såg häpen ut, men tog upp korset.
- Det är väldigt vackert fröken. Jag tackar ödmjukast. Hon neg djupt och hängde det runt halsen.

Med teaterdirektörens hjälp lyckades Malin sälja det dyrbara smycket för nästan tusen riksdaler banco. För en tid låtsades hon och Marianne därefter som om allting var som vanligt, men ingenting var sig längre likt. Fröken Granlunds röst var fördärvad. Trots otaliga övningar vid klaveret tvingades hon inse att rösten var borta. Det hela var mycket märkligt. Nog för att rösten behövde träning och uppenbarligen hade hon inte sjungit på flera månader, men att den så helt kunde försvinna, det fanns det ingen förklaring till. Marianne levde i ett konstant tillstånd av rädsla och den osäkerhet som följde efter insikten om att rösten var förlorad gjorde henne nära på lamslagen.

Marianne försökte så gott hon förmådde ordna med ekonomin med hjälp av jungfru Malin. Det lilla huset på Djurgården såldes, till ett skamligt dåligt pris, och juvelerna kunde försörja dem ytterligare en tid, men de måste flytta till något enklare. Våningen var tyst och tom. Det eldades inte längre i de stora rummen och dörrarna stängdes och låstes. Marianne tillbringade nästan all tid i sängkammaren och jungfru Malin höll till i köket. De hade börjat äta tillsammans och tala mer förtroligt med varandra. Fröken Granlund var inte längre den firade sångerskan, hon var en blind och snart fattig kvinna som levde på minnen och jungfru Malin blev som en syster, en väninna. De satt ofta ensamma i mörkret med en enda låga brinnande. Kakelugnen värmde men när hösten övergick i vinter blev det kallt. En obehaglig känsla hade de senaste dagarna infunnit sig hos fröken Granlund. Till en början var det mest en aning, en förmodan som var lika osannolik som det hon hade varit med om, men snart stod det klart för henne vad det var som var fel. Hon var havande. Någonting växte inne i hennes kropp. Hon försökte argumentera med sig själv och logiskt resonera kring det hela. Om hon nu var gravid, när blev hon i så fall det. Var det i våras, i somras eller i höstas? Det fanns ingen sannolikhet i någonting längre men magen växte och den gjorde ont. När jungfru Malin fick veta blev hon inte helt överraskad, hon tog beskedet med fattning och menade att det bästa nu vore att bara vänta ut tiden och sedan fick det väl bli som det ville med barnet.

Marianne hade varit havande en gång tidigare. Gossen som föddes dog redan efter några timmar. Han var inte efterlängtad på något sätt, snarare var han det pris den stora sångerskan hade blivit tvungen att betala för att kunna leva det liv hon gjorde. Omständigheterna till trots hade hon känt sig nedstämd efter förlossningen och gossens död. Hon mindes att hon hade gråtit när han låg död och odöpt i en korg, i väntan på att få bli begraven. Ganska ofta funderade hon på hur gossen skulle ha sett ut om han hade levat, vad han skulle ha haft för namn och om han kanske hade kunnat vara ett stöd för henne i livet. Men ingenting av det där fick hon uppleva, allt förblev en tankelek.

Det barn hon nu väntade var något helt annat. Trots att hennes doktor verkade ha varit en fantasi, så kvarstod det faktum att hon hade blivit befruktad. Av vad? Fostret växte oroväckande snabbt, det stretade och drog i buken och en kraftig smärta tilltog för var dag. När det närmade sig jul trodde fröken Granlund att det började närma sig en förlossning, magen var långt större än vid hennes tidigare förlossning och något som liknade värkar satte i gång. Men det blev ingen förlossning. Magen fortsatte att växa och framåt senvintern var magen enorm, Marianne kunde inte ens komma upp ur sängen. Jungfru Malin var lika förtvivlad som rädd och önskade bara att det som fanns där inne, en gång för alla skulle komma ut, så att det blev ett slut på eländet. Hon ville inget hellre än lämna sin matmor, men förmådde inte, det kändes som en ond saga hon hade blivit indragen i. De bägge kvinnorna levde isolerade i ett litet hörn av den stora våningen. Fönsterluckorna slogs inte upp, vägglössen verkade tillta i antal, råttorna generade sig inte längre utan gick obekymrat tvärs över golven och en kvävande dålig lukt av smuts och träck låg tung över den dystra sängkammaren. Det var ovärdigt och vidrigt, men Marianne låg kvidande i sin säng med oseende ögon och en mage spänd som en trumma. När våren närmade sig frågade Malin om hon skulle vädra en stund, men Marianne förbjöd henne.
- Här inne finns inget liv och inget ska heller komma in, utbrast hon med hotfull stämma.
Jungfru Malin blev rädd och drog sig en stund tillbaka i köket, där hon hjälpligt kunde andas. Hon ställde sig gärna en stund vid spisen och drog in röklukten, den rensade för ett ögonblick bort den vedervärdiga stanken.

Maj kom med sol och riktig värme. De gånger Malin var tvungen att ge sig ut för att handla blev hon mycket förvånad av det skarpa ljuset. I frökens sängkammare var det hett och kvalmigt. Fostret hade börjat röra på sig allt kraftigare och vred sig än hit, än dit i magen. För varje rörelse skrek Marianne av sina smärtor. Hennes ben var svarta som av kallbrand och jungfru Malin kunde med fasa se hur det började sippra svart mjölk ur hennes matmors bröst.

Så satte det hela till sist i gång, det som fanns där inne ville ut. Jungfru Malin stod bredvid sängen och stirrade på förlossningen. Hon hade aldrig varit med vid någon sådan tidigare, men var helt övertygad om att detta inte var normalt. Ur frökens sköte trängde sig något mörkt och skrynkligt fram, likt en jättelik puppa. Hon hörde inte längre Mariannes skrik, såg bara förfärat på det som rullade ner från sängen och hamnade på golvet. Samtidigt spred sig en iskyla i rummet. Fönsterluckorna skallrade som om de revs av en storm utanför. Jungfru Malin kunde se sin andedräkt likt ett moln framför sig och från den stora kokongen på golvet steg en blåaktig ånga. Långsamt sprack den upp och öppnade sig likt en fladdermus som slår upp sina vingar. Där inne låg en man, en fullvuxen man, som med ett ryck satte sig upp och stirrade på Malin. Hon ryggade bakåt och drog sig in i ett hörn. Instinktivt drog hon fram guldkorset och höll det med skakande händer framför sig. Barnet, demonen, mannen, varelsen vände bort blicken, reste sig upp och sträckte på sig. Han rörde sig knyckigt, som om kroppens alla delar ännu inte var riktigt sammanfogade. Malin mindes inte om han var naken när han föddes, men nu var han redan klädd. Han bar en svart frack och från ingenstans fångade han upp en blänkande cylinderhatt som han placerade på huvudet.
- Tack, sa han med flera stämmor samtidigt, som om en kör av skärande röster talade genom honom.
Det var omöjligt att höra på. Jungfru Malin satte händerna för öronen och skrek. Hon släppte korset och varelsen vände sig genast mot henne, men när han såg det hänga på hennes bröst vred han på huvudet mot fröken Granlunds håll.
- Tack, väste rösterna. Från djupet av mitt… Ett stort tack fröken Granlund.
Därefter hördes ett skriande ljud, men inte från hans mun utan från hela rummet och även från Marianne. De olika stämmorna skrek tillsammans i en fasans kör och de upphörde lika plötsligt som de hade börjat. Varelsen satte sig nu grensle över sin mor och sög den svarta mjölken samtidigt som hon vred sig uppgivet i plågor.

Dörren ut mot tamburen for upp med en öronbedövande smäll och monstret gick ut. Efter honom slog dörren igen och jungfru Malin var åter ensam med sin fröken. Försiktigt smög hon fram till henne. Det var en outhärdlig syn av rött blod, svart mjölk och en söndertrasad kropp. Fröken låg med öppna ögon och Malin kunde se att hon andades, men knappt märkbart. Jungfrun tog av sig korset och la det på sin matmors panna. De vidöppna ögonen slöts långsamt och andningen upphörde. Jungfru Malin smög sig huttrande därifrån, det fanns ingenting mer hon kunde göra. Hon sprang det fortaste hon kunde ut på gården. Den plötsliga kyla hon hade känt i våningen var nu ännu strängare. Snö piskade ner och stora drivor hade blåst upp. Hon tänkte att detta inte var möjligt nu i maj, så kallt kunde det inte bli, inte så fort. Därför övervägde hon en kort stund om hon skulle ta sig tillbaka in i huset, men rädslan övervann henne och hon beslöt att fly, om så bara tvärs över gatan.

Ute på Drottninggatan kände Malin knappt igen sig, så mycket snöade det. I ovädret kunde man ana några gestalter som stretade fram i blåst och snödrivor. Malin såg en välbekant port där urmakare Berg hade sin butik, och hon gick fram och försökte öppna, men den var låst. Alla fönster hade sina luckor stängda och kanske var det inte ens vid urmakarens port hon befann sig. Jungfru Malin var både förtvivlad och skräckslagen och förstod inget av vad som hade hänt och begrep ännu mindre av det onaturliga snöoväder som hade blåst in över Stockholm. Då slog det henne att hon nu kanske skulle frysa ihjäl. Det förundrade henne att hon inte blev skrämd av denna insikt. Det vore nog ändå det bästa, hur skulle hon kunna leva efter vad hon nyss hade upplevt? Malin satte sig utmattad ned, mitt på gatan, och inväntade döden omgiven av piskande isvindar och kvävande snömassor.

- Men kära barn, sitt inte här, du fryser ihjäl.
Ett par varma händer hjälpte Malin upp på fötter och ledde henne in genom en port och in i ett varmt kök.
- Det var tur att jag hann se henne, det hade kunnat gå riktigt illa det där. Sätta sig i snödrivan? Säg, vad är det för oväder vi har fått. Nu i maj? Här lilla vän, drick lite te.
Malins såg framför sig en gumma med vänliga ögon. De befann sig i ett kök som var litet och endast upplyst av glöden från spisen. Fönsterluckorna var stängda men de skakade och slog av ovädrets krafter. Malin tog den varma porslinskoppen mellan sina frusna fingrar och drack försiktigt av den heta drycken. Gumman la en filt över hennes axlar och satte sig vid spisen och rörde i glöden. Det var varmt och doftade gott där inne. Vid väggen mittemot henne såg hon ett litet runt bord. På det stod det en sprucken vas med liljekonvaljer.

När jag var ung skrev jag mycket, sedan kom barnen, och så har det inte blivit av förrän nu. Åren där emellan har jag arbetat och arbetat. En bildad herre som börjar skriva i mogen ålder, kan man ha sämre odds? Men det är kul att uttrycka sig, använda ord och kanske ser jag det lite som terapi.
Hans Öjmyr är medlem sedan 185. Hans Öjmyr har 2 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag här för dig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren