Sömnlös

ibland... eller ibland och ibland, ganska ofta så ligger jag vaken och tänker på saker som inte hänt, saker som inte kommer hända, och saker som händer i min fantasi, mestadels nuförtiden är de slagsmål som jag tänker på, att jag tar ut killar med sparkar och slag som man bara kan se i filmer.
det fanns ju en tid då jag hadde reflexer och min kroppskondition var relativt bra, kanske över medel men jag var ju inte direkt nån clint eastwood. nuförtiden känner jag att mitt missbruk till alcohol, ciggaretter, obalanserad kost och dålig sömn har kommit ifatt mig, jag måste numera ta en öl, det räcker med en lättöl visserligen men alcohol i nån slags form för att min härna ska sluta tänka och jag kan få sova. jag har varken ork eller lust att göra någonting i min vardag. min energi kommer dock tillbaka när något utav det ovanliga händer.
mer vad jag tänker på är gammla flickvänner jag haft, misstag jag gjort, och jobbiga situationer jag satt mig i. när jag kommer att tänka på specifika situationer jag varit i så vrider jag på mig i sängen, mina tankar tar mig till min ekonomiska situation och att jag börjar förstå min ålder. Jag är 20 år nu, jag bor hemma hos mina föräldrar och alla pengar jag tjänat ihop har jag bränt upp på fest och spel. jag har varken utbildning eller ett fint CV. förut när jag var yngre så hadde jag alltid en känsla av att jag var på rätt spår, det var för väldigt länge sen dock.
nu är det så att jag har drömmar och mål, dom ligger kvar i mig, jag vet bara inte hur jag ska genomföra dem nu när jag måste finnas till för alla andra runt omkring mig, jag kan bara inte sticka till jamaica och starta en strandpub där, jag kan inte ta en flygutbildning för det finns inga sånna i det området jag bor i och måste stanna på dom närmsta 3 åren, och även om jag kunde så har jag inte råd med den utbildningen för mina sista pengar går till cigg, sprit sparandet till en lägenhet som jag måste stå för, sen är det hyra och mat på det.
jag ser hur alla andra har hittat en väg att gå men jag sitter kvar i träsket av min egen vilja för att jag helt enkelt inte kan, och även om jag kunde skulle jag nog inte lyckas med det, allt jag försökt med dom senaste 5 åren har jag misslyckats med. det är alcoholen,ciggen, maten och sömnbristen som tagit bort varje unst av självdiciplin som jag hadde i mig
jag tror aldrig att jag blivit lyckligare av tanken av att ta livet av mig men jag gör det inte av två anledningar. den första är helt enkelt att jag må hata mig själv, men jag älskar alla andra, och det skulle såra dom om jag försvann, och den andra är att jag av ren nyfikenhet vill se hur fan det här ska sluta och hur allt kommer blir att se ut.
en tanke som föll mig nu som jag faktiskt aldrig tänkt förut, tänk om mina närmaste vänner tröttnar på mig till sist? det skulle faktiskt inte förvåna mig nu när jag tänker noga, fasst ändå lite, dom har stått vid min sida i vått och torrt, MEN om 5 år frammåt? kommer jag att vara kvar såhär, dom kommer ju vara framgångsrika, det har jag sett till, jag har ju varit och sparkat dom i rövern såfort dom börjar slappa. de va faktiskt en oitnressnat tanke så jag tror jag släpper den.
Såhär är det, på dagarna när jag har någonting att göra, som att jag träffar en vän eller liknande, då finns de inga beskymmer i världen, då har jag livssynen att allt är irrellevant och att saker kommer ordna sig, och att jag klarar mig igenom vad som hällst, jag bryr mig helt enkelt inte om någonting, tar inte livet på allvar om man formulerar sig så, fasst på ett possitivt sätt inte att jag arrogant sopar allt under mattan utan att jag vet att alla mina beslut jag tar är dom bästa besluten jag kan ta med informationen jag har, det är faktiskt inte förrän på natten när jag ska lägga huvudet på kudden då ångesten kommer, då jag känner att jag behöver den där ölen, röka det där paktet med ciggaretter och försöka på något sätt få mig själv att gråta vilket ändå inte fungerar, för jag har inte gråtit mer än ett fåtal gånger dom senaste åren, och de har varit på fyllan över ovesäntliga saker.
det är inte förren jag ser mitt högst ostädade rum, hör min överviktiga flickvän (det är bara på natten jag bryr mig om sånna ytligheter) snarka och tänker "hur hamnade jag här" som jag faller samman.

Skriven av: Göran Tysklind