Publicerat
Kategori: Djur noveller

Söndagspromenaden

Söndagspromenaden

Kvinnan var på väg hem från en jobbig dag och ett tröttsamt besök i mataffären. Hon hörde ett högt skrik och en skällande hund, ljuden kom från sjön. Hon släppte matkassarna och började springa.

Det var en sådär tråkig dag, det var mulet och det låg regn i luften. Jag låg i sängen och väntade på att han skulle äta klart sin frukost. Vi skulle gå en promenad, jag älskade våra söndagspromenader. Jag fick honom alltid att gå lite längre på söndagarna, även fast han egentligen inte ville, men han gick alltid lite extra för mig!

Vi var ute på promenaden, han sa att han ville gå vår vanliga vända runt kvarteret, men när han såg att jag verkligen ville gå runt sjön så kunde han inte stå emot. Han kunde nästan aldrig säga emot mig, han hade alltid svårt för det.

När vi kommit en kilometer runt sjön mötte vi ett annat par som också såg ut att gå promenad. Jag blev lite förvånad att vi mötte några en sådan här kall och tråkig dag. Paret såg ganska gamla ut, kanske i sextio eller sjuttio års ålder. De verkade glada och de såg inte ut att samtala om något viktigt, så jag bestämde mig för att hälsa på dem. Men när jag närmade mig så försvann deras leende och de backade snabbt undan från mig och gick förbi. Jag förstod inte varför de var rädda för mig. Såg jag farlig ut? Var jag skräckinjagande? Det kan inte vara mig det är fel på, paret var säkert bara blyga eller så gillade de kanske inte mitt ljusa hår. Jag tittade mot honom och han tittade tillbaka, han var aldrig rädd för mig, han var alltid där för mig och tog alltid hand om mig, och viktigast av allt så skyggade han aldrig iväg från mig.

Annars hände inte så mycket på promenaden, vi såg en intressant ekorre och en skata följde efter oss ett tag. Men jag tröttnade ganska snabbt på den och skrek åt den för att få den att flyga iväg, det gjorde den. Men när vi nästan kommit runt sjön så bestämde han att vi skulle ta en kort genväg över den frusna sjön. Jag protesterade först och vägrade att gå ut på isen, men han var väldigt bestämd och lyckades övertyga mig, det var inte ofta han lyckades med det.

De första hundra metrarna på isen gick bra och ingen av oss halkade eller ramlade, men när vi kommit nästan halva vägen över sjön så började isen att knaka. Jag tyckte vi skulle vända när jag hörde ljudet men han var inte övertygad, så vi fortsatte. Efter det hände det som inte fick hända. Allt gick så snabbt. Första stunden såg jag sprickorna bildas och komma mot mig och jag började springa, ett ögonblick senare kände jag det kalla, blöta vattnet mot mitt skin. Jag kände hur vattnet fyllde mina lungor och det blev svårt att andas, jag kände hur vattnet började dra mig neråt, jag kände hur krafterna inte räckte. Jag hörde hans skrik och lyckades på något magiskt sätt svara med mitt egna skrik. Det var det sista som hände…

Kvinnan kom fram till sjön och sprang ut på isen. Hon började känna regndropparna på hennes kinder. Hon såg en man sitta på isen och gråta bredvid en till synes livlös gestalt som började ta formen av en hund desto närmare kvinnan kom.

Skriven av: Max Green

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck