Publicerat
Kategori: Novell

Vem spelar i buskarna

Tunga fotosyntetiserande organ föll mellan spruckna läderfingrar. Bladen bildade en pöl av sargade blomstänglar. Agnes försökte se klassrummens vitmålade väggar, fulla av piktogram framför sig. Fann ofta tröst i bilden. Naturkunskapen och tanken på hur allt fungerade och hängde ihop.
I upptakten av allt hade hon fascinerats av floran i denna nya värld. Så annorlunda från den spröda nordiska, allt var grövre, härdigare och inte alltför sällan farligare. Vacker i sin hårdhet. Innan alla insåg allvaret i deras belägenhet hade hon börjat namnge alla nya växter hon stött på. Tills svälten tog all glädje ur tillvaron.
Idag fann hon lindring i den välkända maskrosen som nu låg demolerade vid hennes nakna fötter, den hade överlevt denna världs alla hårda skiften. Det var inte för intet den fallskärmshoppande frösättaren kallades för ett ogräs. Men hennes nervösa händer överlevde den inte.
Hon tryckte på en sticka, knappt synlig under den grova huden på hennes pekfinger. Den skulle dras ut så fort hon var tillbaka på odlingarna igen. Det obehagliga ljudet från en tunga som trycktes mot en gom, skapade ett hyssjande läte närmade sig. Det var något som inte lika lätt skulle dras ut.
”shhh…” Ljudet upphörde så fort han såg henne. Smög närmare som om hennes blå ögon inte såg honom komma. så stannade han, förvåningen i ögonen var uppenbar och hoppingivande. Det här var deras ställe och han hade letat sig ditt. Utanför skyddsplanteringarna runt åkern, precis vid älvens brus med solen i söder som smekte ängsblommor av okända slag.
”Visste du att människan hjälpte till att skapa Saharaöknen?” Rösten mer än orden fick magpartierna att ofrivilligt dra ihop sig.
”Nej.” Förväntansfulla ögon fulla av förvriden sanning begravde hennes hopp. Hon borde ha stannat hemma som alla andra. Det Osammanhängande tankeverksamheten var ett symtom på den kollektiva galenskapen. Den var inte bättre idag, hade inte varit bra på länge nu. Men ett symtom, kunde botas därför hade hon kommit.
”Vissa forskare tror till och med att det hade kunnat varit gröna landskap där. Om det inte vore för...” Torbjörns bruna ögon såg snabbt på henne. Munnen lätt krökt i något som liknade äckel innan han fortsatte. ”… Det hade varit intressant. Att se hur det ligger till här.”
Hon saknade hans glöd, den som inte var vanställd.
En mild bris svepte genom sommarhettan och la sig som en sval filt över det unga paret. Värmen var outhärdlig, ändå reagerade Torbjörn starkt på svalkan, drog ihop sin långa muskulösa kropp, backade snabbt mot buskarna som skulle hindra vildsvinen från att nå deras värdefulla rovor. Gesten var ytterst obehaglig och knappast naturlig. Det förbannade hyssjande från hans läppar började igen. Ännu en gemensam avvikande handling som alla de drabbade delade. Kyla verkade nästan smärtsamt, hettan var ett drivmedel.
”Du kanske borde vila… Jag tror att ni har förtjänat att vila en stund Torbjörn.” Hans kropp doftade svett och kåda från timmer.
Det var den förbannade kvarnen som lett till allt detta. Kollapsen av tre friska och arbetsföra individer. Det hade börjat med en önskan om en drägligare vardag. Den vattendrivna konstruktionen skulle underlätta den hårda vardagen som ofrivilligt blivit deras liv efter den så kallade ``Händelsen``.
”Ingen vila, min kära. Måste jobba, du vet grattis arbetskraft, det är ju vi som är invandrarna nu.” Han fnittrade exalterat, nästan som ett barn.
”Vad pratar du om? Snälla prata med mig.” Hon följde hans rastlösa kropp med sin. Den vibrerade svagt, velande inför hennes beröring. Han fixerade sin blick på hennes hår. Smekte utan att röra. ”Du kan inte se det än, men vi har bytt en steril öken mot ett frodigt Paradis, nu får vi betala mellanskillnaden. Det vi är skyldiga för våra synder." Agnes bet ihop.
”Du är sjuk. Du och alla andra som jobbar där borta. Kanske är det något i vattnet. Eller så är det värmen? Det är dags att sluta nu. Läka och vila ut. Kom hem bara.”
”Nej!” En ursinnig högrest Torbjörn fixerade all sin energi på henne, grepp den tunna kropp i sina seniga armar. Undernäring var deras ständiga sällskap, men han hade muskler kvar under huden. ”Det räcker inte! Förstår du inte att ingenting vi gör kommer att räcka?” Bruten stämma och torra tårar. Torbjörn var borta. Agnes förstod det nu. Hade nog förstått det en tid. Önskade bara att hon inte varit så envis och kommit. Önskade.
”Jag önskar att du kunde komma tillbaka till mig.” En sanning, bland många lögner. Ånger.
”Vi är inte era att önska längre.” Agnes hatade det. Hon hatade att se sin kärlek försvinna. Tänka på kärleksfulla viskningar och ömma händer som blivit håglösa och kalla. Hon kände sig som en bisvärm utan drottning. Surrande av förvirring och saknad, oförmögen att tänka. Rasande i sin sorg.
”Men jag älskar dig.” Agnes trotsade förnuftet och tog honom i sin famn. Tvingade bort skräcken och lätt fingertoppar smeka en orakad haka. Läppar kysste flämtande andetag som pulserade av onaturlig värme. Hon visste det. Såg döden nu. Hon smakade och såg den skriven i hans ansikte. Det var över för honom. Kanske för alla på kvarnen och odlingarna. Hennes kärlek fick hans brinnande hud att svalna. Nästan osäkert såg han på henne. Nästan som vanligt.
”Du kan följa med mig?” Frågan fick hennes ben att backa undan. Närma sig vattenmassorna istället för mannen, en sten knuffades ner av hennes häl. Den skapade knappt någon krusning i vattnet när den träffade ytan. Lämnade inget avtryck och sjönk snabbt, borrade ner sig i slambottnen. Agnes kände en samhörighet med det trista grå föremålet, kanske ville hon vara den. Torbjörn såg hennes tankar och krympte ihop.
”Men det är det vi gör.” Hon såg på det vackra förhärjade ansiktet.
”Vad?”
”Skapar öknar, omformar världen istället för att anpassa oss efter den. Det var våran rätt! att vara bäst, starkast och smartast. Eller hur? Behovet av anpassning finns inte för gudar.” Torbjörn bleknade när luften än en gång fick grenarna i en björk att rassla. Ljudet lika mycket som kyla gav kraftiga reaktioner. ”Shhh…” Hyssjande var som en stressreaktion. Han grät mellan orden.
”vi formade världen efter vårt tycke, byggde hela städer under havets nivåer och ändå kallades det för Naturkatastrofer när dämningarna brast. Hybris! Men nu är det slut. Du har hört ryktena och själv sett saker. Omöjliga saker. Det finns skogar av sten och varelser svarta som natten som slukar våra själar. Och vi vet alla att vi inte längre är hemma. Även om vi försöker lura i oss det. Kvarnen. Min kära, det var inga problem med den, inte förut Men nu… Du vet… Ingenting är samma här…” Han viskade orden som en hemlighet i hennes öra. ”Han kan inte låter oss fortsätta som förut.”
Handen var som en klo, vild och djurisk. ”Vi möter motstånd från något som är högre upp i kedjan än oss, den försöker att varna. Men jag tror, snart så varnar den inte mer!” Blicken lugnade sig något. Accepterade en obekväm sanning. Agnes insåg allvaret.
”Sluta! Jag ska gå, lämna er ifred. Snälla bara släpp!” En bön till döva öron.
”Du förstår. Hemma så kämpade visserligen naturen tillbaka. Men nu kämpar den inte längre. Den drar ut i krig och vi är fienden. Soldaterna som den har är inte något som vi sett förut. Hur ska vi kunna kämpa mot något vi aldrig sett förut Agnes?” ”Jösses Torbjörn!” Hon hatade honom. Försöken att fly hejdades av hettan och greppet hos en febrig man. En man som inte längre tillhörde henne. Hon skulle dö med honom.
” Det är skelettmannen.” Han smekte hennes axel. Sakta med lugnet hos en munk. Det var svaret på gåtan.
”Vem är han?”
”shhh…” Hans mun gapande mellan väsande andetag. En hand runt hennes hals.
”Förlåt.” Hon såg hans rädsla, den blandades med hennes.
”Men du hör det inte?” Är du säker?” Det är döden som spelar i buskarna. För han är torr, torr som en pinne slank som en orm och rasslar fram. Han vill ha oss och vi är hans!” Hon slet sig lös från hans grepp, knuffade bort honom. Såg en glimt av panik och lättnad i hans vackra anlete innan hon rusade. Sprang ner mot vattnet längs den tunna sandstranden. Den gick knappt att ta sig fram på men det gick. Med avståndet kom också visheten som sakta la sin hinna över hennes sinne. Han skulle dö. Men inte hon, hade hon stannat längre hade hon kanske delat hans öde. Hon saktade ner, sa adjö i sitt sinne och vandrade bort ifrån den framtid som varit så säker en gång.
Hon gick inte tillbaka igen. Ingen gjorde det. Precis som för Agnes, bjöd det emot att närma sig kvarnen. Men alla visste ändå när det var över. Det kom en dag hetare än alla andra. Ett onaturligt inferno slog till mot odlingen. Byarna runt om sa underligt nog att dom haft en mild sommardag. Precis som vanligt. Det var bara alla runt om den pågående renoveringen av kvarnen som drabbades av det extrema väderfenomenet.
Efter värmen kom ljuden, ett hyssjande och skallrande mycket likt det ljud som Torbjörn gett ifrån sig. Som en skallerorm. Det invaderade omgivningarna. Först svagt men ändå tillräckligt manande så att händer fick slåss över ömmande trumhinnor. Som tur var försvann fenomenet relativt snabbt, likaså värmen. Dom sörjde, så som dom så ofta gjorde nuförtiden.
Ingen närmade sig konstruktionen som skulle ha gett lindring i deras hårda liv. Precis som mycket annat konstigt som inträffade efter ``Händelsen`` så gick dom vidare. Glömde allt om skelettmannen och hans öken. Ingen visste vad han var för något. Ville inte veta, det fanns så mycket i deras nya tillvaro som var oförklarligt, skrämmande och livsfarligt.
Utan att kunna påverka sina torftiga liv var okunskapen en välsignelse. Ingen ville vetta när ödesgudinnorna skulle klippa deras dödliga trådar. Istället fokuserade man på det gripbara. Lekande barn och en kantig framtid. Men den skulle finnas där. Och nu hade man lärt sig, att Skelettmannen precis som så mycket annat inte var något man närmade sig.
Hörde man skallrande som från en skallerorm, så vände man på klacken och tog en annan väg hem.
Ingen ville trotts allt höra döden spela i buskarna.

Hej, lättast sättet att beskriva mig själv är - trött tvåbarnsmamma som ibland skriver för att det får henne att må bra. Alla som har det här drivet och behovet att skapa en text och få den på papper förstår vad jag menar. Tyvärr har jag aldrig haft någon som kan läsa mina texter, så jag provar här! Kommentera gärna så att jag kan fortsätta att utveckla mitt skrivande.
Lina Malm är medlem sedan 95.2 Lina Malm har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Sten Wiking

Från samma yrkesskola på Amu-Center i Kramfors på sjuttitalet som nuvarande statsminister Stefan Löfven, övergavs den banan och blev publicist i olika tidskrifter,dags och kvällspress,för att sedermera…

Sten Wiking

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson