Sopsortering är farligt

Karin och jag kallade henne elakt för Vadinuhitter därför att hon lade in denna fras i varje
mening hon sade.Och det var många meningar. Människan pratade oavbrutet.
Vad-är-det-nu-det-heter sade hon egentligen men på kraftig skånska blev det Vadinuhitter.
Nu var hon död. Mördad inne i återvinningsrummet. Hon låg framstupa mitt på golvet
omgiven av dessa fula containrar med ett krossår i bakhuvudet. Mordvapnet var tydligen en
kraftig glasflaska. Den borde varit sorterad i ofärgat glas men hade istället använts till att slå
ihjäl Vadinuhitter. I gamla cowboyfilmer slog folk ofta varandra i huvudet med flaskor och
inget allvarligt hände.I verkliga livet dör man alltså av att få en glasflaska smälld i
bakhuvudet med full kraft. Eller i ilska?
Hur mycket kraft behövs det egentligen att slå ihjäl en äldre, ganska klen kvinna med en
glasflaska?
Hon hade blivit ihjälslagen medan hon fördelade sina omsorgsfullt sorterade sopor i olika
containrar.Jag kände ett sting av dåligt samvete. Jag sorterar sällan mina sopor. I dagens
samhälle är detta något man inte gärna erkänner. Det är nästan en perversitet att inte bidra
till klimatets räddning. Som sagt - jag slarvar med det. En av anledningarna till att jag köpte
min lägenhet var att det fanns sopnedkast i trapphuset. Men sedan kom ju miljömaffian och
vi fick återvinningsrummet. En liten äcklig byggnad på gården med olika
sopcontainrar för olika sopor. Och nu låg Vadinuhitter på golvet i soprummet och var död.
Hennes man hittade henne. Han hade suttit och väntat, mer och mer irriterad. Det var ju
långt över kaffedags! Nu hade hon väl hittat någon att prata med - som vanligt. Han haltade
iväg, började leta och hittade henne till slut i soprummet. Jag kallar det från och med nu för
soprummet. Det är en mer passande beskrivning med tanke på hur mycket skräp folk lämnar
där. Döda kroppar har dock ingen lämnat där tidigare.
Vem kunde gjort det? Jag får väl stryka Karin och mig själv. Visserligen glömmer jag en del
småsaker numera och får skriva upp det mesta på min white board på kylskåpet. Mord var
dock ingen småsak, inget jag skulle skrivit upp som "Tisdag - slå ihjäl Vadinuhitter".
Karin har svår reumatism, kan knappt hålla besticken när hon äter. Men hon dricker whisky.
Hon köper whiskyn från en bekant som "turar", dvs åker till Tyskland och köper sprit och
säljer till bekanta för en liten vinst. Hon hade faktiskt den sorten hemma förra gången
jag var hos henne. Grants i enlitersflaska. En kraftig glasflaska, precis en sådan, som
använts till att slå ihjäl Vadinuhitter.
För en tid sedan hörde jag upprörda röster i trapphuset. Jag såg inget genom tittögat men
öppnade brevlådan så att jag skulle höra bättre. Det var Vadinuhitter, som grälade med
någon. Hon skrek "Jag vet nog vad du gjort och ska tala om det för ..." det sista hörde jag
inte. Retfullt. Den andre/andra bara mumlade till svar. Jag funderade starkt på att råka gå ut
med soporna till sopnedkastet men innan jag hann ut så smällde en dörr igen och det blev
tyst. Undrar vem det var hon skällde på? Fast å andra sidan så skällde hon nästan jämt på
någon. Hon hade varit en mycket aggressiv och nyfiken kvinna. Ingen bra kombination.
Jag bor i ett höghus. Det är nästan 100 lägenheter i huset. Många tänkbara mördare. Den
starkaste kandidaten borde vara hennes hunsade man men jag är tveksam till att han skulle
byta bort markservicen mot tystnad.
Lugn och ro. Kanske i alla fall. Han är stor och stark så det hade inte varit någon konst för
honom att slå ihjäl henne. Flaskan kan han ha hittat i soprummet. Jag tror inte Karin heller är
så noga med att sortera soporna. Hon kan mycket väl bara ställt en kasse med tomflaskor
innanför dörren.
Det måste väl finnas fingeravtryck på flaskan? Dörren öppnas med tagg. Kanske finns det
någon logg hos den late fastighetsförvaltaren över vilka som går in i soprummet. Det skulle
passa honom utmärkt att sitta och ha koll på vad folk gör. Hur ska jag nu få veta något när
husets främsta informationskälla är död?
II
En vecka har gått. Polisen är här varje dag. Soprummet är avstängt och vi får slänga våra
sorterade sopor i nya containrar ute på gården. Även jag sopsorterar numera, bara för att få
senaste skvallret av grannarna, som flockas runt soporna. En flock gamar. Det skulle alltså
till ett mord för att jag skulle börja sopsortera.
Änklingen är i centrum. Han berättar gärna och om och om igen. Han tycks njuta av
uppmärksamheten. Jodå, det fanns fingeravtryck på flaskan. Han har fått lämna
fingeravtryck. Det tycks göra honom mera stolt än bekymrad.
Även Karin har fått lämna fingeravtryck. Inte för att hon är speciellt misstänkt vad jag vet
utan för att polisen börjar nerifrån och arbetar sig uppåt. Karin bor på våning 2. Änklingen
bor i och för sig på våning 9 men han är väl den huvudmisstänkte skulle jag tro. Det brukar
vara den äkta hälften. Jag bor på våning 10. Det kommer att dröja innan de är hos mig.
Konstigt att de inte lämnat ut någon information. Jag kanske reser bort? Har de verkligen koll
på att den lilla vimsiga tanten på våning 10 inte har lämnat fingeravtryck?
Troligen inte.
III
Det finns faktiskt en logg kopplad till dörrlåset. Man kan alltså se vilken lägenhetstagg, som
använts och när. Vadinuhitter gick in i soprummet 13.27. Hennes man öppnade dörren
13.42. Ingen gick in dit däremellan.
13.04 gick herr P in i soprummet. Han är en äldre, kraftig byggd man, man kan nog kalla
honom fet. Alltid prydligt klädd. Enligt husskvallret är han mycket förmögen. Han har ägt en
butikskedja för "fullvuxna män". Jag har mycket svårt för att tro att herr P skulle stått i det
stinkande soprummet i 23 minuter i väntan på att mörda nästa person, som kom dit. Han
kunde ju omöjligen ha vetat att just Vadinuhitter skulle komma kl 13.27. Det lutar mer och
mer åt änklingen. Om nu inte någon passade på att gå in samtidigt som Vadinuhitter.
IV
Schäfern på våning 11 skäller envist. Någon vrålar "tyst"! Troligen en irriterad granne. Vi
börjar alla känna oss irriterade, rädda. Vi tittar lite snett och oroligt på varandra. Vem är
mördaren? Polisen har inte kommit fram till något, i alla fall inte något som de berättar för
oss.
Inte ens änklingen har något nytt att komma med och vi har alla redan hört hans berättelse.
Intresset för honom har falnat. Karin och jag spekulerar dagligen per telefon. Allt eftersom
tiden går och inget händer, blir våra gissningar allt vildare. Karin har hört av
fastighetsskötaren att Vadinuhitter hade lämnat in ett klagomål till styrelsen
över hunden, som skäller. Hon krävde att den skulle avlivas. Jag älskar min egen lille hund
och skulle blivit rasande om någon hade gjort så mot mig. Hur rasande är schäferns ägare?
Vi hundägare är till och med känsligare för kritik än vad småbarnsföräldrar är och det vill inte
säga lite.
V
Min unge granne, den vackre halvt utländske mannen, har haft inbrott i sitt källarförråd. Hans
förråd ligger bredvid mitt. Det konstiga är att inget är stulet. Istället hade någon lagt dit en
kasse med gamla kläder. Den unge mannen ser alltid pedantiskt välskött ut. Han tyckte att
kassen med de gamla kläderna var äcklig så han slängde den i sopnedkastet. Han är vacker
men inte särskilt smart. Jag skulle tro att klädkassen innehöll mördarens kläder.
I vårt hus är sopnedkastet kopplat till ett slutet system. Ingen mänsklig hand
rör soporna. De sugs ut med vacuum och hamnar i en behållare under asfalten ute på gatan.
En gång i veckan kommer sopbilen, suger in soporna i bilen och kör till förbränning. Det
enda jag inte kan förstå är varför mördaren inte slängde kassen själv direkt i soporna. Är det
någon som har något otalt med den unge mannen?
Det skulle väl i så fall vara jag, som klagat upprepade gånger på hans högljudda nattliv.
Vadinuhitter bodde på 9 våningen. Hon kan mycket väl också ha retat sig på hans nattliv -
hon retade sig på det mesta.
VI
Jag har bestämt mig för att kalla henne vid namn. Greta. Mordoffret hette så. Jag bör väl
visa respekt för döden.
VII
Ok, jag medger - jag överreagerade. När jag för en gång skull gick ner i soprummet med
flaskor för att sortera så trängde sig Greta fram till dörren före mig. Eftersom jag inte brukar
sopsortera, så råkade jag lägga en vinflaska av färgat glas i ofärgat-behållaren. Hon satte
omedelbart igång och tjattra. "Men sou kann man ige gjoora", dvs "men så kan man inte
göra" på vanlig, begriplig svenska.
Bland mina flaskor fanns Grantsflaskan. Jag hade erbjudit mig att slänga flaskor åt Karin när
jag ändå skulle till soprummet. När Greta vände ryggen till, fortfarande mässande om var
och hur man skulle sortera, så slog jag till henne. I bakhuvudet. Hårt. Hon bara stöp i golvet.
Död.
Jag fick bråttom ut från soprummet, tog hissen upp till min egen lägenhet. Jag hade en
gammal vindjacka och handskar på mig. Nu hade jackan och handskarna en del märkliga
fläckar så jag lade dem i en plastpåse för att slänga i sopnedkastet.
När jag kom ut i trapphuset, kom min unge granne ut ur hissen. Då rann sinnet på mig. Han
hade i vanlig ordning haft kompisar hemma på natten och fört oväsen. Jag nickade kort åt
honom, tog hissen ner i källaren och bröt mig in i hans förråd. Det var ganska enkelt.
Förråden delas av med vanligt hönsnät och jag har förvånansvärt starka händer. Jag lade
kassen i hans förråd. Jag trodde att polisen skulle hitta den där och misstänka grannen men
istället slängde idioten bevismaterialet i sopnedkastet.
Nu ringer det på dörren. Genom dörrögat ser jag att det är polisen. Det tog förvånansvärt
lång tid för dem att hitta mig

Skriven av: Lisbet Löf