Spår i snön

Vintern kändes bitande, trots att detektiv Andrej Vasiljevitj befunnit sig inomhus väl i över fem minuter i sitt uppvärmda kontor. Mittemot honom på andra sidan katedern satt Postmästarn, Doktorn och en ung kvinna vid namn Olga. Efter fem minuter vågade han ställa den avslutande frågan till dem: "Och ni är säkra på att ni inte såg något mer?"
"Ja då, herrn", svarade Doktorn. Ingen var ju längre på plats där jag kom och inget ytterligare spår syntes heller - utom de där otäcka blodspåren i snön, förstås."
"Jag såg inget mer, inte ett jota", sade Postmästarn.
"Jag såg ingenting men jag vet vem som ligger bakom", fortfor den unga Olga eldigt. "Har ni inte lyssnat på någonting jag berättat?"
"Tack", sade Andrej Vasiljevitj, "ni kan gå alla tre."
"Men..." protesterade Olga.
"Jag har en lång dag framför mig. Vänligen, lämna mitt kontor."

Vittnena gick. Allt detektiv Andrej Vasiljevitj hade att gå efter var tre tvivelaktiga vittnesmål - varav det tredje, den unga adelsdamen Olgas, tycktes vara mest ryckt ur luften. Kanske, tänkte han, var hon bara en uttråkad ung adelsdam som önskade få del i den sensation försvinnandet av fader Altjujev skulle medföra - möjligt var att han rentav var död vid det här laget. Blodspåren i snön antydde något i den riktningen, ochd det sista som enligt detektiv Vasiljevitj behövdes nu var inblandning från obehöriga i hans mordutredning i S:t Petersburg - staden där all slags samhällsomstörtande verksamhet hade sitt viste. Andrej Vasiljevitj kände sig trött och irriterad. Nu, vid trettioåtta års ålder, kunde han inte längre vaka lika länge som tidigare utan att det fick följder. I natt hade han fått endast två timmar sömn. Det var inte bra för orken och koncentrationen om man var detektiv i tsarens hemliga utredningsavdelning. Buttert gick han för att koka upp te och hälla åt sig ett glas stadig vodka - det skulle välj förjaga den värsta ryckigheten, åtminstone. I samma stund han tände en cigarett knackade det på dörren.
"Vad i himmelens namn kan det vara nu då", muttrade han och fimpade cigaretten. Han gick för att öppna, och in nästan föll en man klädd i mörk prästrock.
"Vem är ni?" frågade Andrej Vasiljevitj som tog emot honom. Prästen hostade plågat till svar och höll om ett ymnigt blödande knivsår han hade i sidan.
"Lyssna nu", andades den gamle mannen, "ni måste lämna S:t Petersburg. Gryningens Brödraskap ligger bakom det som hänt i natt... stannar ni här, kommer också ni att vara i fara."
"Vad talar ni om, fader?" frågade Vasiljevitj. "Vilka då?"
"De planerar att mörda Hans kejserliga höghet!" andades mannen. "De", han hostade plågat, "tänker snart slå till. Ni måste..."
I detsamma avbröts han av sina egna hostningar, vacklade till och föll i detektiv Vasiljevitjs armar.
"Lugn", uppmanade honom Vasiljevitj. "Jag skall ordna skjuts åt er till en läkare."
"För mig är det... för sent", andades prästen. "Men ni måste... varna Hans kejserliga höghet.... Gryningens brödraskap... de har kommit till S:t Petersburg nu."
Med de orden på läpparna dog prästen.

Andrej Vasiljevitj kände sig förvirrad. Här rörde det sig om en osynlig fiende. Han övervägde att genast rapportera till poliskontoret, men beslöt sig för att gå försiktigt till väga. De kunde ha nästlat in sig där också - i värsta fall kunde nattens händelser rentav ha genomförts med polisens tysta samtycke. Han var tvungen att få ledtrådar. OLGA. Hennes vittnesmål hade varit överstyr och en aning babbligt, men - hon hade vetat något. Han var tvungen att tala med henne igen.

Han kastade en blick ut mot den vintriga gatan. Klockan var nio, dagen höll på att gry. Om ingenting gjordes, tänkte han, skulle antalet mordoffer mycket väl kunna bli avsevärt högre mot dagens slut. Han var tvungen att göra NÅGOT, men först skulle han tala med den unga adelsdamen. Och hoppas att det låg sanning bakom hennes ord.

SLUT PÅ DEL 1

Skriven av: Valentin