Publicerat
Kategori: Novell

Sparven

1983
Anna ser på arm länken som dinglar mellan sina fingrar. Hon hatade den med all makt en 17 åring är mäktig. En avskyvärd påminnelse om vad som varit och kunde ha blivit. Hon står mitt på bron och ser ner i det vilda och argt skummande vattnet. Men hon kan inte förmå sig att slänga det. För när allt kommer omkring har den gett en liten stund av lycka. Hon vänder sig om igen och ger efter för en impuls. Föraren startar bilen och kör iväg utan att veta om att han har med sig en mycket speciell passagerare.

1983
Jonas plockar förvirrat upp den lilla rosa armbandet och rynkar pannan åt den lilla blåa sparven som dinglar från kedjan. Var kom den ifrån? Utan att tänka mer på den går han vidare in banken, med den lilla fågeln i fickan. Under hela mötet är det något som sticker i fickan och irriterat fiskar han upp kedjan. Han vänder sig om och ser en liten flicka som sitter på en bänk, han ger efter för en impuls och ger armbandet till barnet. Han känner sig lättad över att bli av med den mystiska smycket.

1985
Beatrice smeker kärleksfullt fågeln och känner sig med ens sammankopplad med den lilla sparvminiatyren. Hennes mamma kom stressigt fram och körde iväg med henne, pratande i telefon som vanligt. Inte på hela dagen märkte någon att hela hennes uppmärksamhet var fäst vid kedjan som var fäst vid hennes handled. I två år bar hon den innan det hemska hände. Den gick sönder då hon skulle klättra i ett träd, kedjan slets sönder och föll ner i det höga gräset. Hur mycket hon och hennes vän än letade var den ohjälpligt borta.

1990
Malin märkte att något som glimmade i solen borta vid den gamla eken. Det var ett armband. Inget dyrt eller speciellt men det hängde en liten blå fågel på den. En sparv trodde hon. Något i hennes hjärta klack till och hon rensade ömt bort jord och gräs från den. Trots att den var sönder så lade hon ner den i fickan och tänkte försöka laga den hemma. Hon var händig med sådant. Fem år gick och hon kunde inte förmå sig att ta av den. När hon blev gammal skulle hon med glädje se tillbaka på de åren, och minnas sparven som gett henne sådan lycka. Den hemska dagen då den försvann var då hon skulle gå på en sjukundersökning och var tvungen att ta av den. När hon var på väg ut från mottagningen stal någon hennes väska. Trots de ting som var mycket mer värdefulla som hon miste var det armlänken som hon sörjde för mest.

1990
Ett armband. Ett barnsligt smycke med en liten larvig fågel på var ingenting att ha. Göran slängde iväg den tillsammans med resterna av stöldgodset som inte var något att ha.

1991
Peter såg på sin älskade och kramade om smycket han hade i fickan. Han hade funnit det, rostigt och gammalt på gatan. Men något sa honom att Lina skulle gilla det. Han hade polerat det och snyggat till det och nu skulle han ge det till henne. Det gick som väntat, hon älskade det. Den lilla blåa sparven hade exakt färg som hennes ögon och hon strålade. Det var något med kedjan och fågeln som fick kärleken att växa mellan dem. Lina kände sig löjlig då hon kände sådan sorg över att lämna ifrån sig sitt älskade armband, men utslagen kunde inte förnekas. Hon kunde inte bära den längre. Hon ger den till sin väninna.

1999
Sara kramar om fågeln för att få stöd. Idag är hennes dag och inget kan förstöra den. Och hon hade rätt, hon fick det efterlängtade jobbet och kysste fågeln av tacksamhet. Den hade blivit hennes lyckoamulett genom åren sedan hon fått den som gåva. Hon älskade den gamla fågeln, för den var gammal. Det kunde hon genast säga. Den dagen hon lånade ut den till en väninna som skulle gifta sig har hon ångrat många gånger. Det vackra armbandet såg hon aldrig igen.

2000
Astrid plockade upp armbandet hon hittade långt in under sängen i det rum på hotellet hons städade i. Söt, tänkte hon och stoppade den i fickan på sin jacka. Den skulle hennes Klara tycka om. Men något som den glömske Astrid glömde var hålet i fickan som hon fått för två veckor sedan. När hon kom hen sent på kvällen kunde hon inte finna sparven i jackan. En konstig sorg kom över henne då hon inte kunde ge den till sin dotter.

2000
Den medelålders kvinnan såg ut mot bron. Idag skulle det ske. Hon skulle göra det denna regniga och dystra dag. Lika dyster som hennes liv. Hon längtade så efter att slänga sig ut över vågorna och bara försvinna i det svarta vattnet. Inget kunde få henne att inte göra det. Hela henne liv hade varit ett helvete, ända sedan den dagen då hon var 17 år. Det nya millenniumet hade inte gjort henne något gott. Just som inget kunde bli värre snubblade hon då hon tog steget mot bron. Hon föll med ansiktet bara några centimeter ifrån något blänkande. Med en darrande hand plockar hon upp ett smycke. Anna såg länge på sin försvunne vän, den blåa sparven. Förundrat tänkte hon på hur mycket som måste ha hänt för att föra just den berlock hon slängt in i en bil för över 30 år sedan. Den hade lämnat henne då hon som minst behövde den och återvänt då hon inte trott kunde leva längre. Hon knäppte på armbandet på sin magra handled och log. Den var hemma igen och aldrig skulle hon tvinga den att flyga bort igen. En hand grep tag i hennes arm och hjälpte henne upp och hon blickade in i ett par bruna och varma ögon. Han log emot henne och bjöd henne på kaffe. Anna log tillbaka och tackade mannen glädjefyllt. Ja, nu var livet på väg tillbaka. Nu var den vilsna fågeln hemma och livet kunde börja på nytt.

Skriven av: Dotter

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Sten Wiking

Från samma yrkesskola på Amu-Center i Kramfors på sjuttitalet som nuvarande statsminister Stefan Löfven, övergavs den banan och blev publicist i olika tidskrifter,dags och kvällspress,för att sedermera…

Sten Wiking

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson