Spegel av stål - Mörk urban skräck

Natten ligger tung över staden, som ett kvävande täcke av mörker. Ljuset från neonskyltar och gatlampor skapar en labyrint av skuggor, där varje vrå bär på en hemlighet. Mitt i denna stilla kakofoni rör sig tre människor, ovetande om varandra, mot samma punkt. Det är som om något i stadens hjärta kallar på dem – en svag puls, ett viskande eko, en kraft som inte kan förklaras. Och i detta mörker börjar deras resa.

Isa sitter på en rostig bänk i en övergiven park. Träden omkring henne reser sig som skelett i natten, deras kala grenar likt fingrar som pekar mot en stjärnlös himmel. Hon håller sitt munspel i händerna, dess metall kall trots värmen från hennes fingrar. Melodin hon spelar är enkel, en vag sång från hennes barndom, men i natt är den annorlunda. Varje ton vibrerar i luften, studsar tillbaka som om något dolt i mörkret svarar.

Hennes andetag blir kortare. Det är inte längre hennes musik – hon känner det nu. Något främmande tränger sig in i melodin, en underton som smyger sig in och formar tonerna till något hon inte förstår. Tonerna blir hårdare, kantigare, som om de försöker bryta sig loss från henne. Hon stannar, stirrar ner på munspelet som blänker kallt i månskenet, som ett främmande föremål i hennes händer.

Tystnaden som följer är tung, trycker mot hennes hud. En röst, låg och envis, formar sig ur mörkret: “Spela.” Rösten finns överallt och ingenstans, en svag viskning som genljuder genom henne. Hon reser sig hastigt. Dragningen är outhärdlig – en osynlig hand som griper tag i hennes själ och drar henne mot något hon inte förstår. Utan att tänka börjar hon gå. Ljuset från stadens centrum fladdrar vid horisonten, som om det väntar på henne.

Amira sitter på golvet i sin lilla lägenhet, omgiven av högar av framkallade fotografier som ligger som ett lapptäcke av minnen och tystnader. Lampans kalla sken får rummet att kännas som en operationssal, varje detalj obarmhärtigt belyst. Hon håller en av bilderna i handen, en bild hon inte minns att hon tagit. Den föreställer en tom gränd med slitna väggar och en rostig grind som hänger snett. Men det är inte det som fångar hennes uppmärksamhet – det är skuggan. Den ligger inte rätt, som om ljuset vägrar följa sina egna regler. Skuggan kryper, som om den är på väg någonstans.

Hennes ögon faller på texten sprayad på en vägg i bakgrunden av bilden: "F...BJU...TET." Bokstäverna är slitna, spruckna, men de tycks tala till henne på ett sätt som går förbi logik. En ilning kryper längs ryggraden, och hon släpper bilden som om den bränner hennes fingrar. Men den kalla känslan i rummet vill inte lämna henne. Det känns som om något i lägenheten stirrar på henne, väntar på att hon ska förstå.

Kameran hänger tung över hennes axel när hon reser sig. Utan att tänka, styrd av en osynlig hand, lämnar hon lägenheten. Hennes steg för henne genom stadens mörker mot centrum. Basgångarna från en avlägsen klubb pulserar som ett hjärtslag genom luften, och med varje steg växer rytmen sig starkare. Hon känner att någon – eller något – väntar.

Leo sitter på en ranglig stol i den övergivna verkstaden, omgiven av rostiga maskiner som liknar sargade kroppar i det svaga ljuset från en ensam glödlampa. Luften är tung av olja och damm, men också något annat – en subtil närvaro, som om rummet håller andan. Han vrider långsamt en gammal nyckel mellan sina grova fingrar. Dess metall är sliten, repad, en påminnelse om ett förflutet han försöker glömma. Den öppnade en dörr för länge sedan, en dörr han aldrig borde ha stängt.

Det börjar som en svag vibration, nästan omärklig, men det stiger snabbt genom golvet och fyller rummet som ett dovt hjärtslag. Kedjorna som hänger från taket börjar svänga långsamt, rytmiskt, trots att ingen vind rör sig. Det är som om hela byggnaden vaknar, som om den andas i takt med den vibrerande rytmen.

Leo stirrar på kedjorna, hans blick stel av något som balanserar mellan fascination och fasa. "Vad är det här?" mumlar han. Hans händer kramar hårdare om nyckeln, som om den kan skydda honom mot vad som håller på att vakna. Men skydd finns inte längre. Han känner det i luften – detta är inte en varning, det är en kallelse.

Han reser sig, kroppen tung som bly, men något inom honom tvingar honom att röra sig. Hans steg ekar mellan väggarna, varje ljud som ett svar på det rytmiska hjärtslaget. När han öppnar verkstadsdörren släpper mörkret från natten in, men det känns inte som en flykt. Det känns som att kliva ut i något mycket större, något som redan väntar på honom. Vibrationerna följer honom ut i natten, in i stadens djupa, pulserande mörker.

Klubben ligger som en pulserande organism i stadens hjärta, ett nav av neonljus och ljud som genljuder genom mörkret. Väggarna fläckas av syraaktiga färger, deras reflektioner dansar i den tjocka röken som fyller luften. Ljudet är inte bara musik – det är en rytm som genljuder genom kroppar och sinnen, en basgång som tycks tränga sig in i deras innersta.

Isa står på scenen, ensam i en kall spotlight. Munspelet pressas mot hennes läppar, men musiken känns inte som hennes egen. Tonerna flödar ut, men något har förändrats – en underton smyger sig in i melodin. Den skär som en spricka i rytmen, obeveklig och disharmonisk. Publiken märker inget, men Isa gör det. Hon spelar ändå, som om hon inte har något val.

Längst bak i lokalen står Amira, hennes kamera höjd som en sköld mellan sig själv och världen. Hon riktar linsen mot scenen och fångar Isa i neonljuset. Klick. Bilden framträder på skärmen, men något i bakgrunden får henne att frysa. Där, i skuggorna bakom Isa, finns en form. Den är inte mänsklig, men den ser henne. Amira drar häftigt efter andan och vågar inte höja blicken från kamerans display.

Leo sitter vid bardisken. Kedjor hänger från taket ovanför honom, svänger långsamt trots att ingen vind rör dem. Hans breda händer kramar ett glas han inte dricker ur. Basgångarna från musiken smälter samman med något djupare – en vibration som stiger genom golvet och in i hans bröst. Han ser på kedjorna och vet att de väntar. När Isa spelar en särskilt skärande ton rycker han till, som om något i honom brister.

De tre dras mot varandra som av osynliga trådar. Inga ord utbyts, men de vet att de är här för samma sak. Isa tystnar plötsligt och kliver ner från scenen. Hon ser mot en dörr i lokalens bakre del, täckt av rost och graffiti. På väggen intill syns samma text som Amira såg på sitt fotografi: "F...BJU...TET."

"Det är härifrån det kommer," viskar Isa. Rösten är svag men bestämd. Hon sträcker ut handen mot dörren, och musiken stannar. Världen håller andan. De stiger in.

Dimman ligger tung i den trasiga passagen, lindar sig kring deras fötter som en levande varelse. Luften är mättad med en söt, nästan kvävande lukt som påminner om förmultnande blommor. Markens vibrationer växer sig starkare för varje steg de tar, en rytm som tränger sig in i deras kroppar. Det är som ett hjärtslag – inte deras eget, utan något som vaknar till liv under marken.

De når fram till en enorm hall. Väggarna är täckta av svarta rännilar av olja som långsamt droppar ner i sprickorna i marken. Taket försvinner i mörkret ovanför dem, och luften är tjock som om den bär på en förväntan. Mitt i hallen står maskineriet – en kaotisk massa av kugghjul, kedjor och rör som verkar växa upp ur marken. Det rör sig långsamt, meditativt, men varje rörelse skär genom tystnaden och genljuder i deras kroppar.

Isa känner rytmen i sitt bröst. Hennes hand söker sig till munspelet, men hon tvekar. Hon vet att om hon spelar kommer allt att förändras.

Amira höjer kameran med skakande händer. Klick. Bilden som framträder på skärmen visar inte bara maskineriet – ansikten stirrar tillbaka på henne. De är suddiga, förvrängda, men obestridligt mänskliga. Ett ansikte fäster hennes blick – hennes mors. Rösten som hon aldrig glömmer viskar: “Varför?” Kameran glider ur hennes händer och slår i marken. Hon viskar tillbaka: "Det ser oss."

Leo går fram till en av kedjorna som hänger från taket. Han lägger handen på den och känner värmen pulsera genom metallen. Kedjan rycker till, och han faller på knä. Bilder fyller hans sinne – löften han brutit, människor han lämnat. Han känner tyngden av sina val binda sig runt hans kropp. "Det här är jag," viskar han. "Men jag vet inte hur jag ska ändra det."
Maskineriet rör sig snabbare. Kugghjulen gnisslar, kedjorna klirrar, och tonerna från dess rörelse blir högre, mer kaotiska. Skuggorna på väggarna sträcker sig mot dem. Isa tar ett steg framåt. Hon höjer sitt munspel och spelar den första tonen.

Melodin är spröd, bräcklig, men sann. Maskineriet rycker till, dess rörelser blir långsammare. Skuggorna drar sig tillbaka, som om musiken tvingar dem att lyssna. Isa spelar igen, och med varje ton känner hon något inom sig brista – lager av rädsla och tvivel faller bort. Hon spelar en melodi hon inte visste att hon burit på.

Leo lägger båda händerna på maskineriet. Kedjorna släpper honom långsamt, som om de förstår. "Jag kan inte förändra det förflutna," säger han, hans röst stadig men tung av sorg. "Men jag kan förlåta mig själv." Han reser sig, tyngden i hans bröst lättar.

Amira stirrar in i maskineriets hjärta. Hon höjer kameran men stannar. "Jag behöver inte gömma mig längre," viskar hon. "Jag behöver bara vara här." Skuggorna bleknar, och maskineriet stannar. En sista, dov ton fyller rummet, en acceptans som genljuder genom deras kroppar.

När gryningen kommer står de vid industriområdets kant. Solens första strålar bryter genom dimman. Isa håller sitt munspel i handen. "Vi kommer att möta det igen," säger hon tyst. "Och nästa gång vet vi vem vi är."

Leo lutar sig mot en rostig lyktstolpe. "Det handlar inte bara om oss," säger han. "Det handlar om vad vi lämnar kvar."

Amira låter kameran vila mot sin sida. "Vi kommer att vara redo," säger hon. Hennes röst är stadig.

De vänder sig bort från platsen, men skuggorna bakom dem ligger kvar, stilla och väntande. Och kanske är det som det ska vara.

Clas Kristiansson

Pensionerad undersköterska som tycker om att skriva. Just nu är det noveller - som gäller. Ser det också som stilexperiment. Läs gärna och kom gärna med kritik.
Clas Kristiansson är medlem sedan 2025 Clas Kristiansson har 6 publicerade verk