Spegelskärvan

Spegeln föll ur min hand. Spegelbitarna spred sig ut över det kalla stengolvet och jag kunde se min spegelbild i en utav skärvorna. Påsarna under mina ögon hade blivit allt tydligare. Första tanken som slog mig är att det krävs förändring i mitt liv.

För sju år sedan hade mina föräldrar skilt sig och spåren sitter fortfarande kvar efter alla dessa år. Det var inte den vanliga skiljsmässan där båda parter kommer väl överens och går sin egna väg i livet. Denna skiljsmässa förstörde min relation till min far. Jag hade inte talat med honom ända sedan den gråa höstdagen i november för sju år sedan när jag fick höra nyheten om att min älskade familj skulle gå separata vägar i livet.

Men om det var någon gång en förändring i mitt liv skulle passa bra så skulle det vara nu. Att få se mitt trötta jag i spegelskärvorna var en slags uppväckelse. Denna börda jag har burit med mig ända sedan skiljsmässan skulle äntligen få falla ifrån mina axlar och jag skulle slutligen, efter sju år få pusta ut. Jag skulle senare under dagen ringa min far och efter sju år få träffa honom, jag hade bestämt mig. Jag skulle säga allt som jag har burit mig med under alla dessa år och äntligen få fred inombords.

Dagen fortskridde i vanlig ordning med jobb, träning och att slutligen få komma hem igen till min sköna fotölj med en bok i min hand framför brasan. Tanken om att jag ännu inte hade gjort det jag hade lovat mig själv tidigare under dagen slog mig och min hand letade sig sakta men säkert fram till min mobiltelefon. Medans min hand gled nedför adressboken i min iphone, letandes efter min fars telefonnummer slogs jag av en tanke. Det som jag hade tänkt göra var jag tvungen att göra ansikte mot ansikte och så småningom om skulle jag ändå bli tvungen att träffa honom. Jag bestämde mig för att direkt åka till hans stuga ute i landet där han hade flyttat till efter skiljsmässan.

Under bilresan dit for tankarna runt hejvilt och bilvägen var inte lika viktig. Detta som skulle ske skulle bli en vändpunkt i mitt liv, en av milstolparna mot en bättre och positivare framtid. Det vackra landskapet längs landsvägen och det fina vädret fick mig att känna ro inombords. Jag kände mig lugn och vägen mot min fars stuga kändes mycket smidigare än vad jag hade föreställt mig. En slags eufori hade tagit över mig, jag lutade mig bakåt för en sekund, blundade ögonen och det kändes som att ingenting kunde stoppa mig.

Helt plötsligt från ingenstans hördes en stor duns under bilen med endast en mil ifrån min fars stuga. Rysningarna längs ryggen forsade ner medans hjärtat bultade alltmer intensivare för varje sekund. Jag höll på att svimma, vad var det som hade hänt. Jag kör bilen åt sidan, drar ett djupt andetag och stiger ut ur min bil. Solen skiner fortfarande starkt och den bländar mina ögon. Med kisande, stapplande steg går jag mot vad som ser ut som en människokropp. Det är en man med blåa ögon och ett stort vitt skägg med det mest sorgsna ansiktet jag någonsin har sett. Alldeles livslös med kroppsdelarna i omänskliga former ligger kroppen där med vidöppna ögon och stirrar ut i oändligheten. Jag blir knäsvag, böjer mig ner mot kroppen och börjar gråta. Jag skriker ut min sorg utöver den tomma landsvägen som består av mig, denna oskyldiga mans kropp och min bil.

En timme efter att jag har samlat mig sträcker jag in min hand innanför den döda mannens jacka för att kunna se om jag kan hitta någon sorts identifikation och jag känner av ett strävt papper. Det är ett kuvert, med en handstil som jag känner igen alltför väl. Sneda bokstäver men ändå med en viss sorts charm och elegans. Med tårarna fortfarande rinnandes nedför mina glödheta kinder öppnar jag kuvertet med darrande händer utan att tänka mig för och läser den första meningen i brevet.

"Till min son Andreas, jag är ledsen för allting."

Skriven av: Benjamin William