Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Spegling

Hon ställer vinglaset på bordet och nuddade läpparna med servetten. Försiktigt så att makeupen inte störs, inte rubbar det perfekta skalet.
Du betraktar hennes elegant formade hand, smal handrygg, långa fingrar och långa felfria naglar.
Du undrar hur hon kan utföra något som liknar arbete med de händerna.
Men det säger du inte.
Du vet att frågan inte är relevant.
"Vi hade alltid ett lantställe då jag var barn", säger hon och ser på dig, Lotti och sin man. "Det var ständigt nya ställen”, säger hon och ler förstrött. ”Min pappa var en orolig själ. En som aldrig kan sitta stilla. Han sålde stället efter högst ett par år och skaffade ett nytt. Han behövde ständigt något nytt och utmanande."
Du känner hennes ilska bubbla under ytan, avståndstagande, förakt.
Hat?
Hon lutar sig tillbaka, sätter sig till rätta.
Fåtöljen är en Bruno Mathsson, böjträ, svart läder. Du vet att modellen heter Pernilla. Du vet att den är dyr.
Det finns ytterligare fyra sådana i rummet.
Du funderar på att skaffa några sådana. Lotti skulle säkert gilla det.
"Samma som med kvinnor, då", säger Peter och ler mot sin fru.
"Jag tycker att vi kan lämna dem utanför", säger Marie. "Och vem vet, hans lust till snabb förändring kan ha gått i arv."
De skrattar hjärtligt. Du skrattar med dem.
Men du kommer in i senaste laget inser du.
"Aj aj, Peter", säger du för att reparera. "… nu får du hålla tungan rätt i mun."
Han flinar mot dig och rycker på axlarna.
"Har jag berättat om när jag var i Afghanistan?"
Han ser sig runt bordet. Marie får ett glasartat uttryck i blicken. Lotti ler artigt intresserat, ger intryck av att vilja höra mera.
"Intressant", säger du, trots att du har hört. "… hur var det?"
Han gillar sina machogrejer. Han kan prata i timmar om dem, och du är beredd att låta honom hållas. Det är det värt.
"Är det någon som vill ha kaffe?"
Marie avbryter, rösten vass och avmätt, visar att hon inte är intresserad.
Och att ingen annan heller bör vara det.
Du seglar mellan Skylla och Karybdis.
Du vill inte stöta dig med vare sig Marie eller Peter. Du väljer den gyllene medelvägen, du tiger och hoppas att det skall lösa sig. Du ser upp på Marie som ställt sig bakom Peters fåtölj. Du ser hennes isblå ögon flytta sig mellan dig och Lotti.
"Kaffe?" Upprepar hon.
"Tack, det vore gott", säger Lotti och du nickar medhåll.
"Verkligen", säger du och ger Peter en snabb blick, kollar om han vill fortsätta prata om Afghanistan. Men han tycks ha släppt. Arrangerar med en koncentrerad rynka mellan ögonbrynen några tidskrifter på soffbordet, lägger dem omsorgsfullt i en nonchalant vinkel mot bordskanten.
Lotti reser sig och följer Marie till köket och det husliga bestyret med att fixa kaffe. Du är lättad över att inte ha fått den eviga frågan om vilken sort du vill ha.
Men den kommer ändå.
"Vanligt svart", säger du och tillägger "… gärna något mörkrostat, jag har svårt för de bleka amerikanska rostningarna."
Marie rycker på axlarna, visar att hon skiter i vilket och att hon vet att svart proletärkaffe gäller för dig. Någon av Coops standardsorter.
"Har du Kopakaki så tar jag det", säger du till deras ryggar. Men de har gått till det nyrenoverade köket och är utom hörhåll.
Peter ler mot dig. Du rycker på axlarna.
"Vill du ha whiskey", säger han. "Jag köpte en Laphroaig på hemväg från London i fredags. Jag tycker den är fin."
"Köper du systemsprit på tax-free", säger du.
"Det är en tjugofemårig Islay Single Malt", säger han. "Finns inte på bolaget. Möjligen som beställningsvara."
"Det låter fint", säger du och biter av frågan om vad den kostade. Vet att det är oväsentligt, att frågan är pöbelaktig, något för plebejerna.
Peter slår whiskey i en tumbler.
"Is?"
Han räcker dig glaset.
Du skakar på huvudet, småskrattar på ett sätt som visar att du uppfattar det som ett skämt.
"Kanske en droppe källvatten", säger du och sniffar på den bärnstensfärgade bottenskylan, vickar på glaset och kisar närsynt för att markera svårigheten att se något innehåll.
Du är överraskad av en så simpel grej som isen. Men antar att det är en del i det kontinuerliga testet, den lågintensiva mobbingen, antydningarna om att du inte hör till, pikarna att ducka för och parera. De subtila fällorna för att visa för dig att du är en annan sort.
Någon som inte hör till. Någon som är från utanför.
Slamkrypare och snubbeltrådar.
Marie och Lotti kommer med kaffet. Ni sitter runt soffbordet, du och Peter smuttar whiskey. Kvinnorna smuttar på något som Marie blandat.
Peter ler och snurrar sitt whiskeyglas.
"Vad dricker ni?"
"Between the sheets", säger Marie.
"Aha, konjak, cointreau, vit rom och citronjuice", säger du. Det är viktigt för dig att kunna sådant. Och att visa det.
Marie smuttar på drinken och ser tomt framför sig, Lotti tittar ut genom fönstret. Det är mörkt. Peter arrangerar magasinen på soffbordet, prövar en djärvare vinkel på National Geographic.
Du betraktar dem, försöker tolka
Du studerar med manisk iver tidskrifter om mat, vin, heminredning och mode. Men du gömmer dina tidningar som en pedofil gömmer sina bilder. Skamsen och ångerfull, rädd för att kunna ertappas.
"Jaha, ja det är ju där du trivs bäst", säger Peter och skrattar. Marie ser inte på honom. Ignorerar det han sa, honom.
"Var hade ni lantställe", säger Marie oberört till Lotti.
"Vi hyrde ett hus i Sandhamn på sommaren", säger Lotti. "Det var alltid samma lilla hus, och vi var ändå ute med båten för det mesta. Både mamma och pappa var inbitna seglare."
"Vi häckade hela jävla somrarna i Falsterbo", säger Peter dröjande. "Vilken pina det var. Men mina föräldrar gillade det. Och…" Han ser fjärrskådande ut i rummet. Ryser vid minnet.
Tystnar.
"Det blev lite bättre när farsan kom till Washington och vi var i Cape Cod på sommaren. Men då hade jag ändå i princip flyttat hemifrån."
Han river sig i håret och säger: "Heter det 'vi var i Cape Cod' eller 'vi var på Cape Cod'?"
"Vem fan bryr sig", säger Marie. "Sandbank som sandbank."
Du ser ner i din whiskey och svär över dina föräldrar som inte hade lantställe i Bohuslän eller segelbåt i Sandhamn. Fast det är klart, du vet varför det var så. Din far körde långtradare och mamma satt i kassan på Konsum. Det var liksom ett annat läge. De spelade i en annan division.
Du hoppas att frågan inte skall komma.
Men naturligtvis kommer den. Det är Peter som frågar.
"Vad höll du till på sommaren?"
Han ser på dig och du anar på leendet att han vet hur det var, eller vad det inte var. Att det inte var Sandhamn, det inte var Smögen, det inte var Båstad eller Falsterbo. Och det var definitivt inte Cape Cod, Bretagne eller Rivieran.
"Mamma och pappa gillade omväxling", säger du som en reflektion av det Marie sagt om sin pappa. "Vi hade inte något fast. Vi åkte runt och stannade lite här och där."
"Bilcamping i Värmland", skrattar Peter.
Lotti och Marie skrattar hjärtligt med honom och ler uppskattande.
Där satt den.
Gör mentalt high five.
Det bränner till i skallen på dig. Raseri väller som en röd våg från tinningarna fram över pannan. Det stramar ett iskallt band runt bakhuvudet. Du ser hur du reser dig, tar whiskeyflaskan och ränner in halsen i Peters mun. Du ser dig stampa ner flaskan i hans hånflinande käft. Täpper till den en gång för alla, utplånar flinet för gott.
Men…
"Nja", säger du och ler nedlåtande. "Det var väl mer till Aix-en-Provence och Chemin de Saint-någonting… Jag har gudskelov glömt det mesta."
Du vet inte var du fick det ifrån, men du har blivit bra på det.
Dina föräldrar hade så vitt du vet aldrig bilat till Frankrike. Du vet inte ens om de hade pass. Men skit samma, ditt svar har träffat. Du bryr dig inte om att Lotti ger dig en undrande blick.
Skit i det nu.
Du har pratat med Lotti om att köpa lägenhet eller villa på Cap Verde, kanske en segelbåt. Du vill växla upp till en högre nivå, något vassare, något mer exklusivt.
Och du förbannar dina föräldrar som hade den dåliga smaken att inte vara förmögna diplomater, läkare eller företagsledare. Att de var icke fram-stående, icke framgångsrika, ickemänniskor.
Fan, fan, fan.
Du vill dunka huvudet i väggen. Vråla ut ilskan mot dina jävla svikarföräldrar som försatt dig i den här situationen, skapat ditt utanförskap, förorsakat dig skam och lidande. Hade det varit mer stake i dem så hade de skaffat det du nu måste hitta på att de hade, eller att dölja det de var.
Du har sagt att de är döda. Att deras plan störtade i Himalaya under en klättringsexpedition.
Men också där svek de och har fortsatt att leva sina patetiska liv.
"Mer whiskey?"
Peter sträcker flaskan över bordet.
Du tar den och fyller frikostigt ditt glas.
Du kväver impulsen att säga att doften och eftersmaken påminner om en veckogammal skogsbrand. Att det är samma stank som efter det att du och Jocke tänt på i slyskogen upp emot motortrafikleden. Stanken som låg över kvarteret efter att brandkåren hade släckt.
Det är minnet hans Laphroaig väcker, och känslan då du och Jocke släpades iväg av era jävla farsor till den lokala närpolisen för att erkänna era synder. Sedan kom soctanternas föraktfullt anklagande blickar.
Satan, vilken skam. Satan, vilket svek. Satan, vilken brist på stöd och uppbackning det var.
Ren förnedring.
*
Det är sent då du och Lotti kommer hem.
Hon är ganska rund under fötterna efter att ha lapat i sig ett ansenligt antal Between the sheets. Hon har tagit av sig allt utom ett litet tunt linne av något mjukt och halvgenomskinligt material som du inte vet vad det heter. Hon har tagit bort sminket, släppt loss håret.
"Du har aldrig berättat att ni bilade till Aix-en-Provence när du var liten", säger hon.
Du skrattar.
"Det är mycket jag inte hunnit berätta", säger du och ber till den gud du inte tror på att hon inte skall ställa fler frågor, inte gräva runt lögnen som skulle dölja hur nära sanningen Peter faktiskt kom.
"Vad är det mer som du inte berättat?"
Det är en omöjlig fråga, en snara.
Du går fram till henne. Du ler tigande och stryker ner axelbanden på hennes linne. Det faller runt hennes midja, hejdas av höfterna. Du kysser henne under örat smeker hennes bröst som hon planerar att förstora efter sommaren. Du rullar hennes högra bröstvårta mellan tumme och pekfinger, känner hur den växer, blir styv och hård.
"Vad är det mera som du inte har berättat?"
Hon upprepar sin fråga, men rösten har blivit hes. Beslöjad skulle det kallas i gamla romaner, kåtrosslig i din terminologi.
Det är bara bra om hon får annat att tänka på.
Du vet att du aldrig kan berätta det du känner, beskriva hur det är, förklara din rädsla. Du vet att hon skulle fortsätta fråga.
"Hur skall vi göra med Cap Verde", säger du och lyfter prövande på hennes vänstra bröst.
"Jag vet inte", hon tvekar. "Jag känner ingen som gjort det. Köpt lägenhet eller hus där."
Du fortsätter smeka hennes bröst.
"Någon måste vara först", säger du. "Någon måste ta täten, sätta trenden."
Hon tvekar. Det känns säkrare att vara den som följer, att göra som någon annan gjort förut. Att följa.
Men du måste ta ledningen, gå före, visa vägen.
Visa att du är speciell.
Du för ner händerna, tar om hennes stjärt, drar henne intill dig, lyfter lite, särar på skinkorna. Hon svarar med att trycka sig mot din styvnande kuk, ett par snabba reflexknyck med underlivet.
Du lägger höger hand över hennes sköte medan du trycker på med väns-ter. Pubishåret är kort och strävt, handen omsluter blygden. Du särar pekfinger och ringfinger, öppnar upp. Långfingret glider in och möter het väta, silkeslen hud, glatt. Du behåller greppet, backar mot sängen, drar henne trippande med dig tills du faller på rygg, drar henne över dig.
Hon grenslar dig, sänker sig med en suck. Du tränger in, sjunker in och sugs upp. Het, hal och kramande tar hon emot.
Du kan inte hålla tillbaka, det går för dig.
Det är inte en orgasm, där är inga pukor och trumpeter, där är inga stjärnkaskader och änglakörer.
Det är mera en snyftning, en suck.
Du känner knappast din utlösning. Du känner bara att något rinner ur dig, att det blir våtare och halare när Lotti fortsätter att rida.
Du kan inte avgöra om hon noterat det som hänt.
Av någon anledning slaknar du inte.
Hon stödjer sig på raka armar mot dina axlar och rider med långa rytmiska stötar. Hon håller ögonen hårt slutna men hennes mun rör sig som om hon rabblade en ramsa, läste en rosenkrans medan hon hårdare och hårdare stöter sig fram mot sin egen topp. Brösten som hon vill förstora, rör sig i små knyckande cirklar. Och du vill säga att du tycker att de är perfekta som de är. Men du vet att hon inte skulle lyssna.
Du sträcker upp händerna och fångar hennes bröst, griper bröstvårtorna, kramar dem hårt.
Sedan går det för henne.
Ur din synvinkel är det en lång, konvultisk orgasm.
Fortfarande med slutna ögon lutar hon sig ner och ger dig en fuktig puss innan hon rullar av, lösgör sig ur er förening och vänder sig på sidan med ryggen emot dig.
Du vänder dig efter henne.
Du kryper intill, formar dig efter hennes kropp, ligger nära som en sked intill en annan.
Ombonad, ömsint spooning är tanken.
Men hon drar sig bort, föser undan dig.
"Det är för varmt", säger hon.
Och du vänder dig om och flyttar till andra sidan av sängen. Vänd mot fönstret ser du gryningen växa bortom persiennerna. Bakom din rygg sover Lotti. Du hör det på andningen.
Tomhet fyller dig.
I vargtimmen drar du upp dina knän mot bröstet, kryper samman till en hård boll och sluter dig runt håligheten under ditt bröstben. Håligheten blir en klump. Du sväljer hårt för att hindra den från att kväva dig. Du pressar händerna mot bröstet för att hålla ihop det, hålla emot trycket, hindra explosionen.
Klumpen roterar.
Du känner att den är svart, du känner att den är skrovlig. Den suger, den drar i dig som ett svart hål drar den till sig allt, och du inser att det är dit du är på väg.
In i det svarta hålet.
In i singulariteten, under Schwarzschildhorisonten.
Du önskar att du kunde släppa greppet, att du kunde falla ner i det tid-lösa mörkret, komma bort.
Men du är fångad, fängslad, låst.
Limbo.
Du är snärjd i den önskebild som du försöker bli en del av. Och du kastar dig desperat med utsträckta armar mot bilden, jagar den.
Men en repellerande kraft bromsar dig, håller dig tillbaka, för dig åt si-dan, driver dig mot periferin bort från centrum, bort från platsen i centrum som du anser bör vara din.
Ojämnheterna på den svarta klumpen växer till taggar som blir vassare för varje varv, taggar som skär brännande snitt.
Taggar som sliter upp.
Du hade sett ett program på Discovery eller kanske Animal channel, du mins inte vilket.
Det handlade om flockdjur. Du tror att det var om vildhundar, eller hyenor, kanske schakaler. Något hundliknande var det, något med massvis med tänder och aggressivitet.
Grejen var hur en ensam individ som lämnat sin ursprungsflock, betedde sig för att komma in i en ny flock. Att accepteras i en ny flock och få del i deras byte var livsnödvändigt.
För närma sig den nya flocken rullade den ensamme sig i deras avföring, fick deras doft, vann deras acceptans - förnedrade sig för att smälta in, för att bli en av dem. Att lukta, att låta, att verka vara en av dem.
Du skrattade åt den ensammes krumbukter.
Och du var glad att du inte var en vildhund.

Intresserad av att skriva och läsa noveller.
Birger Stenemo är medlem sedan Birger Stenemo har 4 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson