Publicerat
Kategori: Novell

Spelar roll?

Ett tunt moln döljer månen och jag blir mig själv, när sömnen kommer.

Tankarna har blivit till ord. Ord på ett papper. En gång till har tankarna blivit till en dikt. Utanför blinkar stjärnorna, som kristaller utspridda på svart sammet. Månens silvergråa sken, lyser upp skogen. Jag känner mig lugn, när dikten är klar, en välbekant känsla. Jag är mig själv och fri från världen. Detta är den känsla, jag älskar allra mest. När jag vet att jag är mig själv. Ingen har ännu fått möta mig, på riktigt. Jag vet att en dag, kommer dom få se mig, men inte ännu. Kanske kommer dom då att förstå, men inte ännu. Inte ännu.

I skolan smakar maten som vanligt. Jag försöker lyssna på vad Maria säger, men idag är knappt rollen som kompis i skolan och ännu mindre själen. Den är hos dikten igår. Rollen skrattar åt Marias berättelse om helgens fest.

Maria och jag blev kompisar när hon flyttade hit i sjuan. Nu är det snart vår och vi slutar nian. På tre år har vi aldrig kommit varandra riktigt nära. Med henne spelar jag en roll, som jag är van vid nu. I början förstod jag inte varför jag var så trött efter att ha varit med henne. Jag förstod inte då, men nu vet jag. Att spela en roll jämt, tar mycket energi. Jag är van vid rollen jag spelar med Maria, och den behöver inte lika mycket energi, nu som då. Den klarar sig nästan själv och själen kan nästan vara där den vill vara.

Maria och jag lämnar våra brickor och börjar gå tillbaka till klassrummet.
- Vill du gå på stan idag? Frågar jag.
Jag vill inte, men jag måste fråga.
- Ja, varför inte? Säger Maria. Jag har inget bättre för mig idag.
- Det finns en tröja på JC, som jag vill ha.
Vi närmar oss biblioteket.
- Kom, vi går in här, säger Maria och svänger. Hur ser den tröjan ut?
Jag går efter henne.
- Du får sen den sen.
Vi sätter oss ner i den knallrosa soffan jämte två andra tjejer från klassen. Jag känner igen den välbekanta känslan, när kroppen och själen byter roll. Det känns egentligen knappt, men jag vet vad som händer och att det sker.

Efter en stund med obetydligt slöprat i soffan, känner jag hur själen börjar glida iväg. Bort från dem i soffan. Jag reser mig upp.
- Jag ska bara på toa.
Väl där inne samlar jag mig, själen hittar tillbaka till kroppen. Det är det här som är energikrävande. Rollerna jag inte är helt säker på. Där man hela tiden måste vara koncentrerad, på deras steg och prat, och på sitt eget. Skulle jag kunna skulle jag bryta mina roller, men jag kan inte. Jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man bryter flera år gamla mönster och roller. Det är svårt att sluta spela, att bara bryta.

Jag går tillbaka, det känns inte mycket bättre, men avbrottet hjälpte.
- Vad har vi för lektion nu? Tänker jag, lite halvhögt.
- Språkval, säger tjejen närmast mig.
Jag nickar. Vi sitter kvar en stund, men jag är inte hos dem. Idag är en sådan dag, då min själ inte vill stanna kvar. Då mina tankar vill var någon annanstans. Även om det tar mer energi att ha själen hos mig, så vill jag det. Då kan jag känna att jag ha kontroll. Så jag inte släpper min roll, och låter någon få se mig. Inte ännu. Inte ännu.

Det har åter blivit kväll. Utanför blinkar stjärnorna, som kristaller utspridda på svar sammet. Månens silvergråa sken, lyser upp skogen.
Jag vet, att jag borde gå ur mina roller, men det är svårt. Alla spelar sina roller, ibland speglar den själen, ibland inte. Mina dikter speglar mig, min själ. Det gör inte mina roller, inte ännu. Inte ännu.

Ett tunt moln döljer månen och jag blir mig själv, när sömnen kommer.

Skriven av: Betty

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Sten Wiking

Från samma yrkesskola på Amu-Center i Kramfors på sjuttitalet som nuvarande statsminister Stefan Löfven, övergavs den banan och blev publicist i olika tidskrifter,dags och kvällspress,för att sedermera…

Sten Wiking

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson