Spiraltrappan

Beslutet är fattat. Jag ska ända upp. Det blir lättare då, när allt är på avstånd och inte så nära. Intigheten däruppe lockar mig.
Spindelnät kletar sig fast i ansiktet. Det är spindlarnas revir och tunga av vindsdamm hänger deras väv som övergivna trasor i skumrasket. Svetten klibbar fast min tunna morgonrock mot benen. Den är öppen och min nakenhet känner trappans stål. Som en trasa, färdig att slängas, förbrukad och skiten krälar jag mig envist uppåt.
Trappan virar sig runt mittpelaren. Ibland håller jag mig fast och står stilla tills det slutar snurra för mig. Visste inte att sista trappan var ett vridet stålmonster. Benen darrar och vill inte. De har gått tillräckligt och fattar inte varför de ska utsättas för det här, men jag tvingar dem hänsynslöst. Jag ska hela vägen upp, till taket.
Det var i natt jag bestämde mig, när jag inte kunde sova och satt vid köksbordet och stirrade ner i min väska. Där fanns bara en sprucken spegel och en sliten borste. Lite whiskey fanns kvar i Coca Cola flaskan. Hade fått den av Charlie som brukar sova i trapphuset. Han är snäll Charlie. Tänker på mig. Vi förstår varandra. Ibland får han sova på en madrass i mitt kyffe, när det kyler vid ytterdörren och trappan fått tänder av isdroppar.
Nu kan jag inte betala hyran.
Tjuven hade inte brytt sig om flaskan utan bara krafsat samman sedlarna och stoppat dem i egen ficka. Det var min ynka pension som försvann och ingen i hela denna djävla stad bryr sig om en bestulen kärring. Lika bra att ge upp och befria mig från eländet.
”Aj!” Något sticker ut från väggen. Det svider intensivt i huvudsvålen. Jag gnider tillbaka och dövar det onda. Luften är unken. Det är svårt att andas. Jag klättrar och klättrar. Trappan vrider sig som en grinande metallorm med smala fotsteg. Det går inte ens att sätta sig och vila.
Här bor man bland miljoner, och ingen hjälper en, inte ens om jag bad om det. Inte förrän man är död. Då plockar de minsann upp en. Då är man i vägen. Stjäla kan de, men bry sig, nejdå. De jagar tiden. Tiden jagar dem. Som små slutna universum passerar de varandra. De skulle inte ens se mig om jag satt och tiggde om en slant. Förresten, tigga vill jag inte. Då försvinner allt som är människa i mig. Nej, de är känslokalla. Livet har lärt mig. Men Charlie är bra, förstås. Delar alltid med sig. Men han är ju som jag, hör till avfallshögen i stan.
Ack, hur långt är det kvar? Jag stirrar uppåt i mörkret. Det dunkar dovt i bröstet och yrseln känns värre, men trappan fortsätter att vira sig runt, runt. Det tar visst aldrig slut. Kanske ska jag strunta i det här och går ner igen. Man kan ju alltid svälta ihjäl. Bli hittad som uttorkad mumie om några år. Nej, livet har varit skit, men slutet ska bli festligt. Whiskey och sedan hopp ut i intet.
Ännu några varv. Spiraltrappan tar abrupt slut och jag stöter huvudet i luckan. Jag försöker puffa upp den, men krafterna räcker inte. Måste vila mig en stund. Tar fram Coca Cola flaskan. Jag dricker och låter den fräna whiskeyn vila på tungan och sedan värma bröstet. Synd att så lite finns kvar. Måste spara några droppar för hädanfärden.
Nu griper jag tag i luckan igen. Det var förbannat vad den sitter fast. Jag skjuter med ryggen tryckt mot luckan. Jo, den börjar ge med sig. Ena armbågen kilar jag in i öppningen, och så nya tag. Den ljumma, fuktiga vinden söker sig ner genom springan och i ett sista försök flyger luckan upp, men flaskan trillar ner för trappan och jag hör dess dova eko, dunk, dunk, dunk, tills det försvinner därnere. Synd! Den där sista trösten fick man inte behålla. Den förlusten sätter utropstecken efter hela satlivet.
Jag kryper upp ur luckan, ställer mig på skakiga ben. Vinden blåser och flaggar min morgonrock och svalkar min svettiga kropp. Staden ligger framför mig och ljuder med rosslande andetag i morgonsolen som kastar ljus mot metall och fönster. Det skär i mina ögon som blivit mullvadsblinda. Oändlig reser sig staden med sina tandpetare mot skyn. Den är vacker. Men bedrar. Inget att lita på. Jag vet.
Jag tar mig försiktigt fram till kanten. Jaha, det är här jag ska slänga mig ner. Nyfiket kikar jag över kanten och ser enstaka myror som springer hit och dit i tron på något bättre än igår. De som har jobb är vakna nu, flyr hoppfullt från kvarterets sopor. Mitt emot ligger grannhuset, nästan lika högt som mitt. Tomfönster gapar av spruckna drömmar, som döda fiskar. Rivkåk, uttjänt, brunrött som vinsumpa. Här bor vi, de bortglömda, de bortsorterade.
Jaha, nu ska jag hoppa, var det tänkt. Jag ställer mig upp, låter vinden fylla mina lungor och närmar mig kanten. Stopp, det går för fort. Fan, att jag tappade flaskan. Jag hade velat suga i mig den sista slurken medan jag tog det där steget ut i intigheten. Det går inte, måste tänka om. Jag sätter mig ner. Nära kanten. Det är bättre att bara låta sig rullas över kanten, så där av en slump. Då behöver jag inte tänka: nu hoppar jag. Bye! Nej jag sitter så här och börjar vagga fram och tillbaka tills jag tippar över. Sjunga en stump, en vaggsång kanske. ”Hush little baby…nnnnn”, minns ej texten.
Jag nynnar på... Vänster, höger, vänster, höger, jag vaggar av och an. ”Hush little ... nnn”. Någon måste ha sjungit den för mig. Någon som jag inte fick minnas. Allt det där är försvunnet i det mörka rummet, där jag aldrig vågat tända lampan. Ibland är det bättre att inte veta, då blir det onda ord, som svider. Därför är jag likgiltig. Just det, likgiltig.
Jag lutar mig mer och mer över kanten. Jag sjunger högre och min röst dansar ut över Bronx och upp mot himlen. Dit kommer jag aldrig. Tror inte på sånt. Man lever och dör. Så är det. Inget märkvärdigt, om man tänker efter. Jag svänger fram och tillbaka. Mer och mer. Jag är inte rädd, bara uppspelt. Skrattlysten som barnet när gungan når himlen. Jag skrattar mot rymden. Snart faller jag och dyker med huvudet, nej fötterna först... men vänta. Något händer därnere. Sirener! De skär genom morgonen.
Jag slutar vagga och lägger mig med besvär på magen. Kroppen skrapar mot den morgonvarma takplåten. Jag kikar över kanten och ser ambulansen. För tidigt, jag har ju inte trillat ner än. Det ligger en ”myra” på trottoaren. De andra stirrar uppåt. Nu blir jag med ens helt konfunderad. Har jag redan hoppat?
Långsamt går jag tillbaka till luckan. Charlie ... jag ska prata med Charlie. Han måste reda ut det här. Coca Cola-flaskan. Kanske är flaskan hel och slurken kvar. Jag stirrar ner i hålet och sätter mig på kanten. Spiraltrappan slingrar sig ner i avgrunden. Mina fötter söker första fotsteget. Nej, jag orkar inte. Inte tillbaka, inte ner i mörkret. Där sitter jag och känner hur tårarna börjar rinna. Det var inte så jag tänkt mig. Ovant torkar jag bort det våta med baksidan av min hand.
Så reser jag mig och vacklar mot kanten.

Ann-Marie du Plessis

Status: Brons författare

Jag är lärare/pensionär, 76 år gammal. Bor på landet i södra Skåne med man och katter och stor trädgård. Mina största intressen är litteratur, att skriva, trädgård och min familj och medmänniskor. Är med i en skrivargrupp och har gått utbildningen i skrivandets konst på Österlens Folkhögskola 2020/21.
Ann-Marie du Plessis är medlem sedan 2022 Ann-Marie du Plessis har 11 publicerade verk