Publicerat
Kategori: Novell

Spöket på Granholmsvägen 14.

Spöket på Granholmsvägen 14.


År 2019.



Jag satt i bilen och surade. Mamma och pappa hade dragit med mig till något dumt gammalt hus i någon dum by som hette Koskö.
Jag hade ju planerat hela min sommar! Jag skulle åka till stranden, vara med kompisar och sådant, och nu är jag tvunget att leva bakom takana hela sommaren! ÅH!

- Åh, nu är vi framme! Hörde jag mamma utbrista.

Jag makade mig ut ur bilen. Jag blev förvånad. Huset var inte så gammalt som jag trodde. Riktigt nytt faktiskt. Där fanns terass, ett inglasat uterum och en balkong. Huset var ganska stort, slitet vitt med rött tegeltak. Jag kikade upp mot balkongen. Den såg ganska bra ut. Där skulle jag kunna sitta och läsa på kvällarna.
I uterummet fanns en liten soffa och två fotöljer. Jag tittade runt huset. Vilken stor gård! Kanske inte dethär skulle bli så hemskt ändå. Mamma hade öppnat dörren. Jag följde efter.

När jag kom in i vardagsrummet flämtade jag till. Allting var otoligt prydligt och fint. Hade någon varit här och städat? Antagligen. Det fanns två ganska stora, mjuka, bruna soffor, en längre och en kortare, ett bord och en lite gamlare platt-tv. En fotölj också.

- Mamma, vilket är mitt rum? Frågade jag.
- Det är på övervåningen. När du gått uppför trappan, går du åt höger, så långt du kan. Då kommer du till ditt rum.

Jag satte av uppför trappan med min väska dragandes efter mig. När jag kom upp tittade jag mig runt. Till höger om mig hade jag en tv och två konstiga fotöljer. Såg ut som ett par misslyckade, gamla exemplar från IKEA. Jag svängde av åt höger. Där, några meter framåt fanns en dörr. Det fanns en gammal teckning av en söt liten gubbe som sa “kom in!”. Jag öppnade dörren. Jag blev chockad. Inget var rört. Där fanns en dator, lite saker på fönsterbrädet, kläder på golvet och kläder i garderoben. Men inget var dammigt. Det kändes som om jag kommit in i någon annans rum. Jag kände mig olustig. Det här var kusligt.
Jag gick fram till skrivbordet. Det var ljust grönt. En dator stod på bordet. Det var en gammal apple-modell, en MacBook Pro. Jag öppnade den och slog på den.

Jag öppnade internet. Öppnade facebook. Jag skulle skriva in min adress, Jenny.Nygå[email protected], men när jag började skriva dök en annan adress upp. Jag klickade på den och det kom upp ett lösenord på samma gång.
Jag klickade med spänning på logga in. En profil dök upp.

Julia Vestman.

Var hade jag hört det?

Vänta nu. Julia Vestman.

Var inte hon typ en från dendär familjen som försvunnit för några år sedan, spårlöst? De har det fortfarande på tv, efterlysningarna. Jag rös till. Vestman. Det var de. Jag vet det. De hette Ann-Sofi, Kim, Liza och Julia Vestman.

Hade vi flyttat in i en förvunnen familjs hus? Jag rös igen. Jag slog igen locket på datorn och gick snabbt ner igen.

Resten av dagen gick fint. Tanken på Julia hade helt försvunnit ur mitt huvud. På eftermiddagen hade mamma och pappa gått ut. Jag gick upp till rummet. När jag kom i närheten av rummet började jag känna en konstig känsla. Som om jag blev gladare, spralligare. Jag öppnade dörren och klev in.
Där, i sängen, satt Julia Vestman och tittade på mig. Jag stirrade på henne. Hon log. Hon såg ut att vara omkring 17-18 och hon hade en stor, grön jumper och säckiga jeans. Hon var lite genomskilnig också. Hennes hår var kort.

- Du behöver inte vara rädd, även om jag är ett spöke är jag inte farlig. Sa hon med en ganska normal, lite hes röst.

Jag var mållös. Det satt ett spöke i sängen. Jag gick fram.

- Hur dog du? Frågade jag, rakt på sak.

Hennes ögonbryn drogs ihop och leendet bleknade.

- Jag blev mördad. Oskyldigt mördad. Det är därför som jag inte kan vila utan går omkring här på jorden ännu.
- Vem mördade dig?
- Det var en gangsterliga. De hade först tagit oss i tron att vi var deras största fiendes familj, sedan fick de veta att de fått felaktig information och dödade oss. Jag hade lovat mig själv att om jag dör så ska jag spöka för dem och i mitt eget hus. Jag har skrämt vettet ur dem några gånger, sa hon med ett leende.
- Oj.. Men borde inte din familj också spöka då?
- Nej, jag var den enda som lovade mig själv att jag skulle spöka. Men nu är jag trött på det, och därför har jag visat mig för just dig. Det enda som kan få mig att kunna gå tillbaka, komma till min familj på andra sidan, det är att någon gräver upp och förstör mordvapnet. Jag vill att du ska göra det.
- Jag!?
- Ja, du. Vem annars? Jag kände en god aura runt dig första gången jag såg dig, du är perfekt. Mordvapnet finns här ute i skogen, men jag kan inte gräva upp det själv. Vill du hjälpa mig?
- Ja, ja det vill jag. När börjar vi?
- Det är djupt inne i skogen, och dett är mycket kvistar. Vad sägs om ikväll, när din mamma och pappa sover?
-Okej.

Några timmar senare var det dags. Jag hade en långarmad jumper och jeans på, håret upplagt och ordentliga skor. Julia skulle visa vägen. Vi drog iväg. Vi gick längre och längre in i skogen, djupare och djupare. Hon rörde sig smidigt och gick rakt genom stammarna, hur lätt som helst. Jag kom stapplande efter. Plötsligt stannade Julia. Jag tittade mig omkring. Blod på träden. Det var en liten glänta.
Julia gick fram och ställde sig i mitten av gläntan.
- Här. Sa hon med tunn röst.
Jag gick fram med min spade och ställde mig bredvid henne.
- Var? Frågade jag.
Hon pekade på marken.
- Där. Sa hon.
Jag började gräva. Efter en kvart slog min spade i något hårt. Jag krafsade i jorden med mina fingrar och fick upp en pistol. Jag stirrade på den.
- Ta dethär som ett minne av mig. Sa Julia. Hon höll ett armband i handen, som var utsträckt mot mitt håll. Jag tog armbandet och lade det runt min arm.
- Förstör den. Förstör den nu. Sa Julia.
Jag tog spaden jag hade haft med mig, och körde den rakt ner i pistolen som låg på marken. Den gick mitt itu. Jag tittade upp på Julia. Hon log mot mig.
- Farväl. Sa hon innan hon löstes upp i dammpartiklar som svävade iväg med vinden. Jag tittade på stället hon just var på, och sedan började jag gå hemåt.

När jag vaknade nästa morgon mindes jag inget. Sedan kom det upp i mitt huvud.
- Det måste ha varit en dröm, tänkte jag och steg upp för att gå på toaletten.
Jag fick en chock när jag drog handen genom håret och upptäckte armbandet ur drömmen på min handled. Jag stirrade på det.

Då var det ingen dröm trots allt.

Skriven av: theaterfreak

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck