Spökhuset

- Jaha, då var vi här, sa Amy och släppte sina resväskor.
- Usch, det ser så kusligt ut! svarade Jamie och ryste.
Amy skrattade rått åt henne men var faktiskt osäker själv.
- Lägg av, gnällde Jamie. Är itne du rädd efter vad Rebecca berättat?
- Jag tror inte på spöken, berättade Amy tvärt och bestämt.
Jamie nickade långsamt och försökte le.
Amy log i mjugg.
En flicka, med kort kortklippt hår och en gammalmdig klänning kom up till dem.
- Rebecca! hälsade Amy glatt.
- Hejsan! sa Rebecca och log brett.
Hennes vitta tänder lyste upp allt det mörka.
Efter henne kom en kvinna, som var kopian av sin dotter.
Alltså, Rebecca var kopian av sin mamma.
- Välkomna, sa Annelie med ett kort leende.
Mor och dotter var väldigt lika med bleka ansikten och mörka ringar under ögonen.
De såg ut som två pandor, tyckte Amy.
- Tack, mrs Jeande, sa Amy artigt.
- Kom in, kära ni, sa Annelie och log. Kalla mig Annelie.
De gick in, rummet låg i dunkel och de hade gröna soffor.
På något sätt så kändes det som om det vilade sorg över plasen.
Annelie hade bakat kakor och de satt en stund och åt.
- Nå, det är väl dags för er att gå och lägga er, sa Annelie smått nervöst.
Plötsligt hördes ett skirik och några snabba steg.
En flicka, antagligen Felicia blev synlig, hon hade röda, blodsptränga ögon och tårarna flödade nedför hennes kinder.
Annars Jamie skrek ikapp den lilla.
- Spöket, spöket, spöket, spöket! skrek Felicia och sprang omkring i rummet.
Hon var alldeles vild i panik och skrek, grät och hulkade, hon tittade alldeles panikslaget omkring sigmedan hon skrek '' spöket '' hela tiden.
Till slut fångade Annelie henne i famnen.
- Ja, nu vet ni ju att det spökare här, sa Annelie lågt.
- Ja, det berättade Rebecca, sa Amy i samma ton.
Annelie gav Rebecca en irriterad blick.
- Vad? sa hon. De ska komma på besök, då har de rätt att veta.
Annelie vaggade Felicia lugnande i famnen.
Felicia hade svårt tt hulka och sluta gråta men Annelia gav inte upp.
- Vad var det som hände, frågade Amy vänligt.
Flicia höll andan och till slut släppte hon den i en snyfting.
- Den viskade, viskade hon. Och min bok flög på golvet, tre böcker.....
Felicia brjade gråta igen och begravde ansiktet i sin mammas famn.
- Den sa att det sker inatt, sa hon.
De satt där i en kvart och sedan reste sig Rebecca.
- Jag tror inte det är något allvarligt.
Amy nickade och reste sig hon med.
- Det finns inga spöken, sa hon självsäkert. Och finns det, så biter jag dem ifall den rör er.
Alla skrattade lättet, Felicia drog osäkert på munnen.

Jamie satt in sin lilla docka Molly i en låda och låste om den.
- Såå..., började hon när hon blev avbruten av Felicia.
- Får jag sva hos er? frågade hon. Jag vågar inte sova ensam.
Amy gjorde en gest mot Jamies leiga säng, eftersom Jamie stod upp.
- Jag då? frågade Jamie.
Amy blinkade snabbt åt Rebecca och sa sedan nonchalant.
- Du kan väl sova i källaren eller i vinden?
- Jag kan visa dig vägen...., började Rebecca.
Jamie skakade på huvudet.
- Nej, nej! Snälla Amy, nej!
Amy skrattade och lyfte på täcket varpå Jamie lade sig bredvid henne och suckade dramatiskt.
- Vad skulle du göra om de tog mig till fånga? frågade hon Amy.
- Hjälpa dem att göra Jamie - risotto förstås!
De skrattade spänt.
Okej, det är en bra början, tänkte Amy.
Egentligen kände hon sig väldigt osäker, men det tänkte hon inte för en minut visa till de andra.

- Amy, vakna!
Det var Jamie som ropade, det visste Amy mycket väl, men hoin hade svårt att komma ifrån drömmen, som om det inte gick att vakna.
Plötsligt slog Jamie till henne i smalbenet och hon kvävde ett skrik av smärta.
- Vakna Amy!
Det VAR Jamie, som grät.
- Vad har hänt? frågade Amy och blicken flackade runt rummet.
- Molly, viskade Jamie och pekade, hon sitter där.
amy kände skräcken växa när hon såg att den lilla dockan satt där, på bordet.
Den borde vara i lådan! tänkte hon.
- Inatt.... Inatt.....
Var det vinden, eller hade Amy verkligen hört en röst viska?
- Inatt! sa det, starkare den här gången.
Det var ignen tvivel om saken, det VAR en röst som viskade åt dem!
Rebecca och Felicia hade vid det härlaget vaknat och tittade skrämt omkring sig.
- Var det ni sonm tog ut Molly? frågade Amy hoppfullt.
Men hoppet slocknad när hon såg deras skrämda ögon.
Plösligt började böcker flyga nedför bokhyllan och på dem.
Alla fyra skrek för full hals och kravlade sig upp ur sängen samtididgt som hela stora bokhyllan ramlade i golvet.
Nu skrek de som galningar.
De spang ut i den
ldiga korridoren.
Huset hade tre våningar, plus källare och vind, vart skulle de springa?
Amy sprang åt motsatta hållet som Jamie och de andra utan att märka det.
Sedan tryckte hon sig mot en vägg.
Där stod hon i flera sekunder och lyssnade till hennes hjärtas snabba slag.
Hon andades tungt och skrämt och snyftade samtididgt.
Plötsligt var det något som fick Amys nackhår att resa sig och bloder frysa till is.
Det var ett skrik, ett fasansfullt långt skrik som fyllde hela huset.
- Jamie! viskade Amy och kastade sig framåt.
Hon var alldeles blind av tårar och såg inte vart hon var påväg. Men åt ätt riktning var det.
- Amy! skrek Rebecca som gömt sig under bordet med felicia.
När Amy inte svarade sprang de efter henne, alla hade hört skriket.
Där! Amy ryckte upp dörren framför sig och såg in i ett ljust rum.
Så ljus att det sved i ögonen.
Mitt i rummet stod Jamie som skräcslaget stirrade på en gestalt.
- Inatt ska du ta min plats! mässade varelsen bredvid Jamie.
- Det finns inga spöken! utbrast Amy. Det kan inte vara sant! Det finns inga spöken, det.....
Hon kunde bara stirra på varelsen som sakta kom närmare Jamie.
- Det är omöjligt, kved Amy. Helt omöjligt.
Benen svek henne och hon satt på knä och iakttog figuren.
Varelsen sträckte ut handen mot Jamie och då, bara just då, reagerade Amy.
hon kastade sig framåt mot den utsträckta handen som var vass som en kniv.
Strech!
Smärtan ilade som en pil genom kroppen när handen nuddade hennes hals.
Sedan ramlade hon till marken och låg där helt livlös.
De andra flickorna visste inte vad de skulle göra härnäst.
De bara stirrade på vålnaden som hade livlösa tomma ögon utan känslor, den skrek, munnen var vidöppen i ett tyst skrik.
Allt var tyst i tre sekunder innan vrålet hördes.
Den vrålade, det högsta vrål som fick flickorna att slå sina händer framför öronen.
Men det hjälpte inte, det var som om vrålet fanns inuti deras huvuden.
Så, sakta, sakta iakttog de figuren som blev suddigare och suddigare och plötsligt bara försvann.
Det blev blecksvart i rummet.
- Gick den bort? frågade Felicia och tryckte sig mot sin storasyster.
Knappt hade hon uttalat de orden förrän ett ljussken fyllde rummet och en klar röst sa:
När en för annan, offrar sig,
Ska det rädda bara dig,
för kärlek godhet bättre är,
en ondska och hat, ta det och lär.
De visste inte vad det betydde, men det verkade som om allt var mellan Amy och Jamie.
- Är hon död? frågade Felicia med tårfyllda ögon.
Jamie knäböjde hon sin bästis som alltid varit som en syster för henne.
- Tack, Amy, sa hon och försökte dölja tåren som rann nedför hennes kind. Tänk vad mycket jag gillade dig, du fick alla att vara i skick. Du
r alltid så snäll men....
- Men jag tänker fortfarande göra Jamie risotto av dig!
Amy log svagt mot sin kompis.
- Åh, Amy! du skrämde verkligen mig! utbrast Jamie lättat.
Nu grät hon ännu mer, tårar av lycka rann nedför hennes kind.
- Tänk att du överlevde, Amy!

- Så systern offrade inte sig sälv för den andra systerns skull? frågade Amy häpet.
- Nej, Cecilia lät Mia dö, hon ströps av din halvgalna pappa. Cacilia tittade på, hon hade kunnat dö för sin syster, Mias, skull. Men det gjorde hon inte.
- Så sorgligt! utbrast Jamie.
De hade hört hela historien om de två systrarna Cacilia och Mia som bodde med sin mamma och pappa. En dag så tog pappan med Mia till ett rum, Cecilia, Mias storasyster, följde med och såg pappan strypa Mia, hon hade inte rört ett finger för att hjälpa systern.
- Men vad har det med oss att göra? frågade Jamie.
- Precis! sa Amy.
- Joo..., började Annelie. Var det inte så att Amy offrade sig själv för Jamie?
Flickorna nickade.
Plötsligt började Amy le.
- Jag förstår, och då fick Mia frid...
- Nej, då fick CACILIA frid, rättade Annelie.
Flickorna gapade och stirrade på Annelie.
- mia fick frid, för hon var jämt oskyldig och glad, Cecilia fick in frid för det hon gjorde, men annars är det ett ja som gäller dig, Amy.
annelie log lycligt.
- Eftersom du räddade Jamie så fick Cecilia frid, för du gjorde något hon INTE gjorde.
Amy var inte säker på att hon förstod helt, men det var inte heller så viktigt.
- Jag vet inte hur jag ska tacka er, flickor, sa Annelie med et tlyckligt leende.
- Att se er tre lyckliga är ett fint pris, sa Amy arigt.
Det tyckte hon inte egentligen, men Annelie verkade tycka mer och mer om henne.
- Javisst, sa Rebecca. Jag hoppas vi ses igen.
Amy nickade.
- Men nu måste vi skynda oss om vi vill komma i tid till tåget.
De vinkade av varandra länge.
- Så, ska vi inte ta och ordna pyjamasparty när vi kommer hem?
- Ja! suckade Jamie när de steg på tåget. Med massor av spökhistorier!
Amy skrattade och nickade.
- Och vår spökhistoria kommer vara den bästa! sa de i mun på varandra.

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 10 år