Publicerat 03.02.2017
Kategori: Spänning noveller

Spring

Jag hörde hur dörren öppnades, vilket betydde att han var här inne igen. Det var mörkt och jag såg ingenting jag kände hur en kall vind från det trasiga fönstret röra min nakna kropp.

Jag satt helt tyst för att lyssna om han var nära, det var då jag kände hur han andades på mig. Den varma andedräkten som luktade tonfisk fick mig att bli rädd för vad som skulle hända härnäst. Jag satt och blundade och kunde inte andas av rädsla, då hörde jag en röst som sa: “är du hungrig så kan jag göra mat åt dig, om du vill” jag bara satt där tyst och kunde inte säga någonting.
“Om du inte vill ha mat så går jag härifrån” jag hörde på hans röst att han var arg. när han hade ställt sig upp så kunde jag säga: “vänta” han vände sig om o satte sig ner igen. “vad vill du ha då?” det enda jag kunde tänka på var varmkorv så jag sa det till han “varmkorv” jag var egentligen vegetarian men just nu spelar det ingen roll. för jag skulle aldrig komma ut härifrån. “Okej det kan du få min lilla prinsessa” jag hörde hur han började ta av sig skärpet från byxorna och han tog tag i mina armar, och då blev allting svart.

När jag vaknade några timmar senare hade jag ont i hela kroppen, det blödde från underlivet. Jag kunde inte se något i det svarta kalla rummet men jag kunde känna att jag hade blåmärken över brösten, axlarna och armarna, det var som en bultande smärta hela tiden.
Jag kände mig äcklig och hade inget hopp kvar i livet, ingen livsglädje, allt var över.
Jag såg hur dörren började öppna sig och jag kröp fort in i det mörka hörnet och bara stängde mina ögon, fotstegen kom närmare och närmare. Han la sin hand på min axel då ryckte jag till fort, så hans hand for av. Han satte sig bredvid mig och la sitt huvud på min axel. “Förlåt” hans svaga röst fortsatte säga förlåt och jag bara satt där.
Han la sin hand mellan mina ben o han började gråta, han bara satt där och grät och började säga hur han behövde närhet och han kan inte leva utan det. Jag bara satt där tyst och lyssnade på vad han sa och jag började tänka på allt där ute i det fria och då brast tårarna ut, så där satt vi båda två och grät. Jag tänkte för mig själv att jag inte bara kan ge upp såhär och jag måste kämpa för mitt liv, min frihet.

Nästa dag var han kvar där på min axel och jag såg nycklarna som gick till min fotboja hänga ut från hans ficka. jag sa för mig själv: “det här är min chans, du måste bara springa.”