Publicerat
Kategori: Novell

Spring för livet!

Jag sprang, sprang för livet, med bara en dröm, att få komma in i Sverige och kunna äta mig mätt och slippa i alla fall hälften av rädslan jag hade då. Jag, mina syskon och mamma var på flykt från Syrien. Vårt mål var att komma in i Sverige. Vi riskerade våra liv varje dag genom farliga vägar över vattnet eller genom att bli jagade av poliser. Pappa dog i början av flykten… Han räddade oss men dog själv… Om jag skulle överleva tills jag kom fram visste jag inte. Det var en sak jag inte ville tänka på men det var det enda jag tänkte på. Min rädsla varade varje dag och varje natt. Flera gånger varje natt vaknade jag svettig av en mardröm. För varje lilla ljud hoppade jag högt av rädsla. Den värsta natten var den 12 december 2015. Vi låg och sov i ett litet tält vid en gata med många andra flyktingar. Jag kunde inte sova den kvällen, det kändes som att någon iakttog oss. När jag väl somnade sov jag bara i en halvtimme ungefär, innan jag vaknade av något. Men den gången var jag inte svettig och rädd av mardrömmar, utan då vaknade jag av något annat. Men vad visste jag inte… Ingen annan var vaken, det var tyst utanför tältet. Jag tittade försiktigt ut. Först såg jag ingenting i nattmörkret, men när ögonen hade vant sig såg jag en grupp med män sitta och kika bakom en buske. Jag flämtade till och drog mig tillbaka innan de skulle se mig, men det var försent.. De hade sett mig och närmade sig nu tältet med långa, bestämda steg. Jag väckte mamma och hon försökte med en lugn röst säga att vi skulle väcka mina syskon och springa. Men jag såg i hennes ögon att hon var precis lika rädd som jag var. Jag väckte mina syskon i ren panik och sen sprang vi, mitt i natten. Med männen springande efter oss. Men främst tyckte jag så synd om min syster Alma, hon var bara 7 år och behövde vara med om det… Jag var ju ändå 15... Hon sprang med sina små ben i panik, hon sprang snabbare än vad hon någonsin hade sprungit, men männen var snabbare, de tog henne… Jag kollade på mamma med tårar i ögonen som för att fråga “ska vi fortsätta eller rädda henne?” Mamma tänkte efter en stund innan hon sa “Fortsätt ni, jag räddar henne!” mamma vände om och sprang åt hållet där Alma och männen försvunnit. Jag och min bror fortsatte tills jag hittade ett träd som det var tillräckligt mycket löv kvar i så vi kunde klättra upp och gömma oss i det. Därifrån kunde vi kolla ut över vägen utan att bli upptäckta själva. Där väntade vi i vad som kändes som en evighet innan vi vågade säga något. När vi äntligen såg mamma komma springandes höll vi andan. Vi kunde inte se Alma… När mamma kom närmare såg vi att hon hade tårar i ögonen. Hon kunde ju inte se oss där vi satt i trädet så vi kröp ut för att möta henne. Hon kramade oss hårt innan hon stammade fram “Alltså… Alma… Hon är… Död....” Jag kollade noga på mamma för att se om hon skämtade, även om jag visste att hon inte skulle skämta om det…Det var då jag bestämde mig, det var då jag bestämde mig för att kämpa allt vad jag kunde och inte låta döden skrämma mig. Vi skulle ta oss till Sverige, det skulle jag se till…Mardrömmen varade i veckor, tills vi äntligen kom fram. Vi hade förlorat mycket på vägen, familjmedlemmar, ägodelar, men framförallt mod. När vi kom fram smutsiga och trötta var vi fortfarande väldigt rädda. Vi visste inte vad som skulle hända, vi visste inte om vi skulle få asyl, vi visste inte om vi skulle få ett bra liv här. Men Sverige verkade vara ett bra land. Men det blev inte som tänkt. Vi fick ett asylboende som var helt ok, men mamma fick inget jobb på flera månader, vi fick äta den lilla mat vi kunde få tag på. Jag och min bror fick inte börja skolan. Jag som skulle börja gymnasiet efter sommarlovet såg det inte så bra ut för. Men sen, efter 2 månader som fattiga, arbetslösa människor fick mamma äntligen jobb. Och jag och min bror fick börja i skolan, det var bara några få månader kvar till sommarlovet, och jag hade fullt upp med att lära mig svenska. Men på något sätt fick jag bra betyg. Det var flera gymnasium som hade erbjudit mig att börja hos de. Det var svårt att välja, framtiden stod på spel i det valet. Även om jag hade fullt upp själv kunde jag inte låta bli att oroa mig för min bror, han kom alltid hem efter skolan med hängande huvud och jord på knäna. Han sa att han hade snubblat över en gren eller något sådant varje dag. En dag när jag hade ledigt från skolan följde jag efter honom till skolan i smyg. Jag vet att det inte är rätt att spionera men jag ville verkligen veta vad som hände. Det visade sig att några andra pojkar i klassen mobbade honom för att han hade en annan hudfärg. Då sprang han, han sprang ännu en gång för livet. Han var fortfarande rädd efter flykten och han sprang så fort han kunde med tårar i ögonen och klättrade upp i ett träd där han inte syntes… Precis som när männen jagade oss den natten… Mobbing är precis lika hemskt som flykt… För de flesta är flykt värst, men för de som har flytt och fortfarande har kvar rädslan är det precis lika hemskt. Ska verkligen barn behöva springa för livet?

Skriven av: Daniella Berg, 11 år

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren