Stearin

Outgrundliga vägar, här står jag. Slå klocka slå, och slå sedan en gång till. Låt löven falla, marken kallna och atomregnet strila över oss alla.
- Vet du vilken blodgrupp du tillhör?
- Ja, AB plus.
- AB positiv låter mycket bättre, tycker jag.
Min kära blodtant har ju egentligen så rätt, med en optimistisk syn på livet låter AB positiv bättre än bara AB plus. Jag borde ju hålla med, att lämna blod är om något en altruistisk handling - jag har ju ingen aning om vems liv jag kanske kommer rädda, jag har inte ens en aning om den här röda sörjan som pumpar runt i min kropp någonsin kommer till nytta. Men jag gör det ändå. Cirka 5% av oss svenskar har AB plus (förlåt, positiv) som blodgrupp, men vi kan ändå ta emot blod från de flesta andra. Vårt eget blod? Det kan vi bara ge till varandra. När de har armband eller andra liknande accessoarer med blodgruppen angiven som gåva efter man lämnat blod är alltid min slut, jag vet inte om det beror på att vi är 5% som är förbaskat duktiga på att donera vår röda sörja eller om de bara helt enkelt inte tycker det är värt att trycka skiten när vi ändå är så få. Men jag gör det ändå.

Stella och Maxi sitter på andra sidan bordet och skrattar, nästan omfamnar varandra i ett euforiskt, syskonlikt samförstånd.
- Fattar du den Henry? Fan vad sjukt, säger Maxi.
Stellas två glober, stora som biljardkulor, blickar förväntansfullt på mig. De röda läpparna, med båda mungiporna högt upp i det blå skimrar i symbios med två rosenröda kinder. Det tar en sekund eller två för mig att samla mig, för att styra om blicken från henne till honom och le tillbaka. Jag medger att det var jävligt sjukt och sedan skrattar jag hejdlöst tillbaka, fast jag egentligen inte uppfattat ett ord.
Stella tittar fortfarande på mig, en kort men intensiv fnissattack äger rum. Sedan slätar hon ut minen, vänder blicken ut genom fönstret mot gatan, för att sedan möta mina ögon igen under en hundradels sekund.
- Hur gick det på dejten då, Henry? Hur sa du att du träffade henne egentligen, frågar Maxi.
Jag vill verkligen inte svara, jag tycker inte det är särskilt relevant. Mitt hjärta brinner här och nu, alla andra möten och alla andra historier är ju bara en fasad. Men jag måste ju. Stella blickar ned på sin telefon. Jag tänker på Lina, funderar på om jag verkligen är redo. Snön har fallit två vintrar i rad nu, är jag värdig den där våren runt krönet än? Det demolerade mig till grunden när hon försvann och det förföljer mig än, men ändå är det något i Stellas ögon som säger mig att allt är okej. Det är nästan alltid fullskalig klass 3-varning i mitt huvud, men när jag möter hennes blick är det som att orkanerna för en sekund stillar sig och lägger sig för att dö. Men hon vet inte om det, jag tror inte hon vill veta om det, och om Maxi visste om det vet jag inte vad han skulle tycka om mig.
- Hallå, Henry! Hur fan var dejten?
- Äsch, den var väl okej.
- Vad då okej? Specifiera dig Henry, ber Maxi.
- Hon verkade okej och så, men jag tror bara inte hon var grejen för mig.
En snabb sipp på ölen, en hundradels sekund är blicken riktad mot mig innan den tvärt vänder ned mot telefonen igen. Hon brister ut i skratt och visar oss båda en meme som egentligen inte är särskilt rolig. Jag skrattar hejdlöst ändå.

Nyårsafton, klockan har nyss passerat nio på kvällen. Maxi och Joakim sitter på balkongen och diskuterar hur jobbigt det är vid tolvslaget när alla skall ringa varandra men ingen kommer fram. Maxi skrattar och frågar mig om min morsa inte heller ger upp utan ringer oavbrutet i två timmar innan jag svarar. Sen blir han helt röd i ansiktet och vänder blicken mot Joakim istället för mig. Långsamt vänder han ansiktet tillbaka mot mig och säger:
- Förlåt Henry, jag glömde helt bort.
- Det är lugnt fan, skit i det, svarar jag.
Plötsligt ringer Maxis telefon och han måste dra in med detsamma. Det är antagligen hans flickvän Andrea som är på ingång. Jag slår mig ned bredvid Joakim var på han nästan omedelbart bjuder mig på en cigarett. Camel gul, som vanligt.
- Fan Jocke, nästa år fyller vi 25. Halvvägs till 50, kan du fatta det?
- Tänk inte på det Henry, så jävla gamla är vi inte än.
Vi sitter tysta bredvid varandra och betraktar himlen. Vanligtvis innebär nyår i Göteborg i princip alltid disiga föreställningar med Lützen-känsla, men just ikväll skiner varenda stjärna klart där ovan. Joakim vänder sig mot mig, ursäktar sig en aning innan han tar ett bloss och frågar sedan:
- Förlåt att jag frågar det här Henry, men vad var det du sa om din farsa och stjärnorna?
- Sluta be om ursäkt nu, det är fan bara att fråga på om du undrar något.
- Jo jag vet, men ändå. Det känns liksom...
- Jag känner mig som ett brännskadat jävla offer varje gång du ber om ursäkt. Du vet att du kan fråga mig vad som helst, var bara rak med detsamma för fan!
- Fan, förlåt. Men du sa något en gång om stjärnorna och din farsa, och det var så jävla fint.
- ”Fint” vet jag inte om det var. Men han bad mig att alltid titta upp när jag saknade honom, därför att han alltid skulle lysa där för mig. Sen dinglade han från en balk på vinden en dag, som du ju vet.

Det är Joakim som agerar värd för kvällen, men ändå verkar han mest intresserad av att sitta ute på balkongen och blossa. Medan folk tillströmmar sitter vi bara där och blickar upp. Fan vet vad han tänker på, men i mitt huvud är det bara mest en sörja i vitt och svart. Som en avgasgrå snöhög. Maxi dyker upp som gubben ur lådan igen, men det är inte Andrea utan Stella han har vid armen. Plötsligt skriker Malin förtvivlat från köket och Joakim skyndar in. Maxi säger att han måste gå på toaletten och kvar står bara hon. Det är Roms sista dagar där inne men här ute blåser vinden snålt, Stella huttrar till och jag tar ännu ett bloss på en cigg jag snott från Joakims paket.
- En cigarett, Stella?
- Öhm, ja tack... men jag trodde att du hade slutat?
- Tja, de är ju inte mina så... så länge man inte köper ett paket själv borde det väl vara lugnt?
Hon skrattar till och tar gladeligen emot en cigarett. Camel gul, som sagt. Det är något med mörkret i hennes ögon som bara snärjer mig något så djävulskt, som två oundvikliga svarta hål. Plötsligt inser jag att för första gången är det bara hon och jag under stjärnorna. Vad fan säger man ens?

Timmarna går förbi, samtidigt ser jag västkustens stränder i ett stilla dunkel smetas ihop till en decemberkall tavla med gatljusen och träden längs med vägen. Följ med. Följ med ut ikväll. Det var vad Maxi sa, precis när jag satt hemma i mörkret och hoppades på att något skulle hända. Vad som helst, men ändå hade jag aldrig vågat hoppas på det här. Det är kallt ute ikväll, den senaste veckan har dimman har legat tät morgon som kväll och en påtaglig stank av konsumtionshets, ensamhet och Lars Demian har förpestat mitt sinne. Men just denna kväll är himlen klarare än någonsin förut och av någon anledning sitter du här, alldeles precis bredvid. Du sa att du inte var rädd för döden, du menade snarare att du var rädd för livet. Du var rädd att missa livet medan du passivt bara stod och tittade på.

Men du sitter här bredvid mig, och i filen åt motsatt håll far långtradarna förbi. En efter en. Polacker, danskar och en och annan svensk. Ditt leende säger mig något mitt skrala ordförråd inte kan beskriva, det vore nästan konstigt om du inte satt där och dömde mig för alla de böcker jag aldrig har läst. Det är som att stirra in i solen när dina ögon glittrar som ett ljus som aldrig dör ut, men jag vill inte för en endaste sekund släppa taget. Du lånar mig din ena hörlur utan att säga ett ord, sedan vänder du dig ut mot fönstret för att snart le tillbaka mot mig. Jag antar att det är Smiths eller Morrisey, men när du tar min hand i din förvandlas nonsenspladdret till det ljuvaste jag någonsin hört. Jag ser vändande buss från Köpenhamn mot Göteborg passera oss på vänster sida och ryser av obehag.

Jag tror inte belysningen längs motorvägen slocknar just idag. Jag tror inte Varbergs fästning rasar ihop när vi dundrar förbi längs E6:an. Jag tror inte dina glober till ögon med så väl latitud som longitud slutar snurra bara för jag funnit medelpunkten. Hela jag är ett rus, jag är ett med Genesarets sjö och om långtradaren där framme skulle väja över i vår fil och möta bussen front mot front hade jag inte producerat en ynka tår. Du och jag, på väg mot Köpenhamn. Det finns värre sätt att dö på.
Men jag ser att du tänker på honom där mitt i allt, som om du stulit hans bästa vän mitt i nyårsvimlet. Jag undrar dock vad Maxi vet om vart jag vill att mitt liv ska ta vägen, vilken utväg jag suktar efter? Om en buss från Swebus stötte oss i sidan och vi kantrade över räcket, voltade ner mot kattegatt, exploderade och drunknade i det iskalla havet hade jag inte ångrat ett skit. Det hade varit mitt privilegie att hålla dina händer i rotationen mot döden, det hade varit till min djupaste tillfredställelse att blicka in i dina ögon sekunderna innan jag dör. Kanske just precis då hade jag äntligen kunnat säga att jag hittat hem.

Benjamin Palmblad

Jag skriver noveller om hur det känns att stå på Älvsborgsbron och blicka ut. Eller ner.
Benjamin Palmblad är medlem sedan 2016 Benjamin Palmblad har 1 publicerade verk