Stenstaren

Sträckte på sig. Här gällde det att hålla penseln rätt. Det här hade han gjort förut. Långa svepande drag, rikligt med färg, lugn puls och fokus. Han älskade att måla. Det fick honom att känna sig viktig. Förändring och förbättring på samma gång. Han tog en klunk kaffe, doppade penseln och masserade in färg runt en ojämnhet i muren. Muren hade stått där så länge han kunde minnas. Han visste inte vad som fanns bakom. Egentligen aldrig riktigt tänkt på det.

Han målade rött. Hade alltid tilltalat honom. Det fanns så många saker som var vackert röda. Solnedgångar, vinbär och jordgubbar. Naturens eget läppstift. Kunde stå i timmar och se färgen torka. Måla på lite här, förbättra lite där. Den samlade uppfattningen hos alla som målar var att färg som torkar alltid ser bättre ut än färsk färg. Endast amatörer gillade blöt ny färg. Riktig färg var torkad färg.

Muren verkade alltid som störst innan färgen torkat in. Visserligen nådde han ju inte hela vägen upp, men han avgränsade tydligt sin spännvidd med en oklanderligt rak linje. Många frågade honom om linjen. Hur kunde den vara så rak? Vad hade han för teknik för att begränsa sig? Fanns det någon del av muren där linjen var sned? Inga enkla svar. Men om man för varje penseldrag sträckte sig så långt man verkligen kunde. Då bildade färgen en linje av sig själv. En rak.

Det var två saker han inte förstod. Vad kom färgen ifrån? Hur snabbt han än målade och hur tjockt med färg han än smetade på, så var alltid byttan full när han böjde sig ned för att doppa penseln igen. Det var som magi. Trodde inte på magi. Och varför fastnade inte färgen på honom? Han hade inte så mycket som ett knappnålshuvud spillt på sig. Det var som om färgen och muren liksom höll ihop redan innan den kommit på plats. Någon gång hade han fantiserat om att den nog skulle måla sig själv om han inte gjorde det. Han la ned penseln, tog en klunk kaffe och log åt sig själv när han försökte höra hur färgen sögs upp. Gillade idén att muren hade ett eget liv.

Han blev både trygg och varm när muren tornade upp sig framför. En garanti. Han ville inte att den skulle ta slut. Han var säker på att muren aldrig skulle ta slut. Ändå stannade han då och då. Blickade framåt. La ned penseln för att unna sig ett långt ögonkast omålad mur. Hjärtslagen saktade.

Skakade på huvudet. Det kan inte vara sant. Han hade drömt. Kall svett rann in i ögonen och bröstet kändes urgröpt och fyllt med tung lera. Skulle ju bara vila. Satte sig bredvid byttan. Somnade. Visste ju att drömmarna egentligen inte betydde något. De bara fanns där, säkert. Att färgen inte fastnade. Det var det. Att färgen inte ville fastna. Hur hårt han än pressade. Hur hårt han än gnuggade muren. Inte ens ett avtryck. Men först kommer ljuden. Intensiva ljudavtryck motar bort honom. Högintensiva ordkluster tornerar honom som en elektrisk tromb bort från muren. Lutar sig mot trycket, axlar sig igenom, stapplar bakåt. Får inte låta fötterna lämna marken. Måste stå stadigt. Stålsätter sig. Och sen stiltje. Ruskar av sig stormen och lyfter penseln, men färgen fastnar inte.

Pratade med byttan sen. Kom på sig själv och skämdes. Såg sig omkring. Att rådfråga en bytta rödfärg gör man bara inte. Det är fel. Man får fel sorts svar. Vad skulle den säga? ”Nä, så är det inte. Måla på bara! Inte tveka. Tids nog fäster den.” Tankarna avbröts av ett intryck. I locket såg han hur några stänk faktiskt hade fastnat på kinden under ögat. Tre röda små stänk. Som fräknar. Han vinklade upp locket och granskade. Det kliade. Skrapade. Färgen gick inte bort. Tre röda fläckar som kliade och inte gick bort! Det här var något han hade längtat efter. Ett genombrott! Nu kunde han tänka på fläckarna istället.

De närmaste dagarna kände han en intensiv närhet. Färgen flöt lättare, penselns drag mer balanserade, kaffet hade starkare arom. Och han hade slutat drömma. Lätt svullen under ögat efter allt kliande. Men det störde honom inte. Till sin förvåning kunde han se att byttan inte fylldes på i samma takt som förut. Oroade sig inte. Det tog bara lite längre tid. Gladdes istället åt att nästan hela vänsterhanden hade färgats röd. Färgen fastnade verkligen. Och kliade. Han lyfte upp den framför sig och vred och vände. Handen var helt röd. Naglarna var röda. Hårstråna på handens översida var röda. Tittade han noga kunde han se hur färgen sakta arbetade sig upp för armen. Kröp. Inte bli rädd. Det var ju ändå bara lite, lite åt gången.

Armbågen var helt röd. Ansiktet var rött. Vinklade locket över axeln. Hela ryggen! I reflexionen från locket kunde han se att det satt något på muren. Det hade aldrig suttit något på muren. Kisade för solen och mot himlen avtecknade sig en Stentrast. Inte mer än tio centimeter. Näbben i snabba rörelser. Lockande i ett rostrött och blått skimmer. Han försökte vifta bort den, blända den med locket så att den skulle flyga iväg. Kastade locket, men träffade inte. Kastade igen. Lönlöst. Stod tyst och bara stirrade. Fågeln burrade vingarna och tog ett steg åt sidan och ett tillbaka. Stirrade mot honom men verkade inte riktigt se åt hans håll. En Stentrast på muren. På hans mur. Och inget han kunde göra åt saken. Koncentrationen var borta. All fokus som puts väck.

Målade på. Konstaterade att den var kvar. Den var som ett hån mot allt han visste. Och färgen som hade börjat fästa så bra. Inte nog med att byttan inte fyllde ända upp längre. Nu skulle han dessutom dela allt med en fågel. Det var helt oacceptabelt. Han medgav visserligen att den inte störde honom i det tekniska utförandet. Målningen var densamma. Den satt ju bara på muren. Burrade sig då och då, men den lät ingenting. Det var vad som störde. Den lät ju ingenting. Inga pip. Inget alls. Onaturligt. Jaja, han var i alla fall nästan helt röd nu. Sträckte ut högerbenet. Vinklade foten i olika riktningar. Helt röd. Sträckte ut vänster ben och sneglade på fågeln som för att visa upp. Trasten oberörd. Näbben hit och dit. Vad ville han?

Han hade suttit och väntat på att färgen skulle fyllas på. Målningen hade avstannat helt. Byttan var nästan helt tom. Kroppen kliade energiskt men det verkade inte som om färgen ville komma tillbaka. Sparat en gnutta i botten. Just bara för något akut. Fick för sig att det var uppmärksamheten som gjorde att färgen skulle komma tillbaka. Han riktade bort blicken från byttan i flera timmar, för att endast upptäcka att allt var oförändrat när han tittade dit igen. Blundade hårt och hårdstirrade på byttan. Inget hände. Flyttade runt den. Ställde den i gräset. Inget hände. Ställde den på en sten. Inget hände. Höll upp den mot himlen. Skakade den frenetiskt. Stod på den. Inget hände. En tom bytta röd färg och en Stentrast som inte lät. Det här var inte bra. Men han hade i alla fall muren.

Där borta tog den slut. Var inte riktigt säker. Kan inte stämma. Det såg ut som om muren tog slut, men gjorde den verkligen det? Vad är det här? Muren, det enda han hade. Tog slut. Det här kändes inte bra alls. Han skulle aldrig gå dit. Sitta kvar här var den bästa lösningen. Den enda lösningen. Aldrig att han skulle resa sig upp, gå dit och titta vad som fanns bakom. Aldrig. Hade ju hört hur murar kunde ta slut och börja igen visserligen. Men alla pratar ju så mycket. Här skulle han sitta och vänta på att färgen skulle komma. När den kom skulle han måla åt andra hållet. Dubbla lager. Dubbelt så mycket. Perfekt!

Började gå mot slutet. Han hade ju i och för sig lovat att inte gå dit först. Men det var ju ingen som hört hans löfte. Det var inget löfte som han hade sagt rakt ut. Riktiga löften måste höras. Och om någon hört honom så var det ju trasten. Men trasten var borta nu. Obemärkt. Och det var inte konstigt i sig, Den lät ju inget. Obemärkt hade den gett sig av. Han tog byttan under armen och gick tätt intill muren. Snavade, stötte mot muren och såg hur ett flak röd färg lossnade på axeln. Fortsatte att gå och fortsatte att skrapa sig mot muren. Skalade av färg från knogarna, rullade sig mot muren så att rödfärgen flisades sönder, rispade kinden mot och klöste sig i ansiktet. Han ökade takten utan att han tog i och värmen i kroppen steg. Ett rött spår virvlade upp bakom honom. Vinden tilltog. Den höll honom upprätt. Och där var den. Staren kom från ingenstans och borrade sig genom stormen. Visade vägen. Han släppte byttan och kände hur fötterna lättade. Kroppen släppte från marken. Han svävade men sögs i samma riktning utmed muren. Det var det här han ville göra.

Skriven av: Erik Tobias Enström