Publicerat
Kategori: Novell

Stjärnklart

Vinden drog i skogen bakom dem och viskade ord, omöjliga att urskilja. Syrsorna sjöng i det knähöga gräset och det lilla vattendraget brusade. För övrigt så var det tyst, så när som på en uggla i fjärran och lätta fotsteg som var näst intill obefintliga. Men de upphörde genast när Aminoen slängde sig raklång på gräset och sedan rullade runt på rygg. De hade tänkt ta sig till sjön, men av någon anledning ville inte Aminoen det.
Även Eliel stannade upp, satte sig ned bredvid henne och tittade frågande på henne bakom sin eldröda lugg. De gröna ögonen reflekterade månljuset och gav henne en nyckfull blick. Ingen utav dem sade något på ett långt tag, Eliel väntade på en förklaring. Men det fans ingen brådska, utsikten härifrån var slående vacker och man häpnade varje gång man såg det.
Bortom ängen som tycktes sträcka sig oändligt långt låg Alurindel och speglade stjärnorna i den silvervita och svarta ytan, omgiven av granskog. Längre bort sträckte sig stadens alla torn som svarta siluetter mot det mörkblåa, vissa med tända fönster som tycktes blinka mot dem likt eldflugor. Bergen låg osynliga mot natthimelen långt bort i fjärran, men dagtid syntes de från nästan över allt.
"Vi skulle väl till Alurindel?" frågade Eliel till sist, samtidigt som hon studerade månens reflektion i sjöns svarta vattenyta.
"Vi stannar här" sade hon med ett leende, utan att förklara sig.
Hon vände blicken rakt uppåt och började studera stjärnorna, hur de blinkade och tycktes forma bilder och bokstäver. Hon hade hört om stjärnbilder, men hade aldrig förstått vilka som var vilka. Det fanns tusentals, nej, hundratusentals av dem på den svarta natthimelen. Oändligt många tycktes det som.
Undrar vad som finns där ute, och om himmelen tar slut någonstans.
"Eliel."
"Ja?" svarade hon och strök bort de röda lockarna och lade dem bakom sina spetsiga öron.
"Hur många finns det?"
Eliel förstod först inte frågan, men följde Aminoens blick uppåt, och lade märke till stjärnorna.
"Egon säger att det finns oändligt många. Och att det är våra nära och kära som vakar över oss. Döingar på natthimelen."
"Dom är vackra" svarade Aminoen med en intensiv blick. Hon försökte räkna dem och var därför tyst ett tag, men gav upp.
"Stjärnor som stjärnor" sade Eliel sakligt och ryckte på axlarna.
"De har alltid funnits där. Det är väl inget speciellt."
Så blev Aminoen sur och satte sig upp och mötte sin storasysters blick med en trotsig min.
"Vad du säger! Om Egon har rätt så finns Mamma däruppe! Det vet du."
"Tro inte på allt som Egon säger" sade hon och suckade.
"Han lurar i folk dumheter hela tiden. Precis som den där Minion."
"Minion är inte alls som Egon" protesterade Aminoen och lade armarna i kors.
Eliel försökte desperat dölja ett hånfullt flin när hon såg att Aminoens blick mörknade. Hon visste att hon var svartsjuk på att Eliel kände honom mycket bättre.
"Vad har Egon och Minion med stjärnorna att göra egentligen?" frågade hon och log ett barnsligt leende, som för att byta samtalsämne och därmed hindra ett analkande bråk. Hon ville inte förstöra stämningen.
"Vet inte" svarade den yngre och kände sig plötsligt löjlig. Bråkade de om stjärnor ellet Egon och Minion?
Men utan att tänka något mer på det så lade hon sig ned igen, som för att säga att hon ville släppa det. Men hon var snudd på att fråga vad Eliel och Minion hade ihop- fast hon viste bättre än att fråga Eliel om Minion.
Hon hörde att det prasslade till i gräset bredvid henne, och plötsligt hade Eliels siluett mot himelen försvunnit. Hon hade lagt sig ned och drog en djup suck, som följdes av en lång tystnad. Aminoen plockade blad från en gul blomma och Eliel studerade eldflugorna som surrade borta vid vattendraget. De hade båda två släppt saken och Aminoen väntade nu på att Eliel skulle säga något nytt att diskutera om, men oftast brukade hon ta upp tråkiga, ointressanta saker. Hon var lite lillgammal och ville alltid ge intryck av att vara äldre än vad hon egentligen var, men misslyckades ofta. Aminoen å andra sidan var ju precis så barnslig som en sjuåring ska vara- hon skrattade, grinade och hade roligt åt världsliga saker. Hon tyckte och tänkte om allt och alla- särskillt Eliel.
"Eliel? Eliel?"
Inget svar. Men ett litet leende spred sig på Aminoens läppar, när hon förstod att hon somnat. Och mycket riktigt, långsamma, jämna andetag hördes, som skvallrade om att hon fallit in i sömn. Och det med rätta, de skulle ju egentligen sova just nu. Det var ett sövande ljud att lyssna på. Mycket sövande.

Skriven av: LillaGula

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck