Publicerat
Kategori: Drama noveller

Stjärnmannen

När jag var liten brukade jag drömma om "Stjärnmannen", vilket är ett konstigt namn därför det var igen man, inte ens en människa faktiskt. De var en skepnad i form av ett ljus, en kraft. Det brukade stiga ned från natthimmelen, genom taket till mig som sover i min säng. Den skulle lyfta upp mig i luften, bara ett fåtal decimetrar och så skulle den viska i mitt öra. Jag förstod aldrig vad det sa till mig, men den pratade i minst fem sekunder, eller mumlade i fem sekunder. Sen skulle den lätt, lägga ner mig på min säng och så skulle jag vakna upp. Men inte i ett ryck eller något likande utan jag bara öppnar mina ögon och sätta mig upp i sängen. En eller två gånger har jag faktiskt fått en glimt av Stjärnmannen när den steg tillbaka till himlavärlden, med sitt starka ljus och varma omfamning.

När jag vaknade var jag fylld av en glädje så stark och så varm att jag ville gå upp och hoppa i min säng. Känslan av tacksamhet för livet strömmade genom mig som att ha blivit träffade av blixten. Jag var så glad så lycklig för att jag levde och att jag fick tillbringa mitt liv på denna jord. Nästa dag skulle jag göra något som kändes som att det skulle påverka mitt liv positivt. Som att tillbringa mer tid utomhus istället för att sitta inne, jag skulle äta mindre godis och onödigt socker. Jag skulle träffa mer vänner och uppskatta den vänskapen jag har skapat med dem. Jag skulle bry mig mer om läxor, betyg, att ha ett städat rum och så skulle jag börja respektera andra människor mer, inte minst mina föräldrar därför jag visste att de hade inga Stjärnmän som kunde visa dem vägen. Utom det var bara jag som hade en.
Jag berättade aldrig någon om min Stjärnman därför jag var rädd att det inte skulle förstå. Men mest av allt var jag livrädd för att min Stjärnman skulle lämna mig om jag berättade för någon. Så den fick bli min lilla hemlighet, våran hemlighet.

Det pågick i åratal, att Stjärnmannen skulle hälsa på mig i mina drömmar. Den skulle sjunka ner från taket och fylla mig med värme när den kramade mig och viskade i mitt öra i sitt obegripliga språk sen lämna mig i min säng med hoppet om att allt löser sig.
Det var därför det var som ett slag i magen när jag insåg att den hade slutat hälsa på mig. Jag kunde inte minnas sista gången den kom till mig men jag visste hur väl som helst när den inte kom längre. Jag kunde inte fatta att den lämnat mig. Efter det så hade jag grävt ner mig i en djup depression, jag stängde ut allt. Jag stängde ut alla, därför om något som jag brydde mig om så mycket bara kunde lämna mig så där, hur fan skulle jag kunna lita på vanliga människor?
Det kändes som att det alltid regnade över mig. Som ett svartmoln hängde över mitt huvud. Varje gång jag kände det minsta lilla glädje smyga upp inom mig så blev det bortspolat av det kalla vattnet som översvämmade min värld.
Jag var en tom duk, som förr var fylld av färg och hopp. Ett motiv så ståtligt det kunde aldrig bli förstört. Desto mer färg man la på desto vackrare blev den. Men nu var det bara vitt..
Jag gjorde vad alla vanliga personer gör med en tom duk, försöker fylla den. Mitt sätt var med alkohol men det hjälpte inte, så en flaska ledde till en annan och en efter det och en efter det... De fann mig på mitt badrumsgolv med hjärtskärande hög promille i blodet. Tydligen så överlevde jag men jag var inte glad, jag var inte nöjd med livet därför jag trodde jag skulle få träffa min Stjärnman igen, att den skulle komma och hålla om mig tills allt blev bättre. Den skulle leda mig genom mörkret med sitt varma ljus. Men allt jag var välkomnad med var mörker i mer mörker.

Jag var så arg. När de släppte ut mig från sjukhuset så tillbringande jag den natten till att skrika mot stjärnorna. Jag frågade, jag bad om svar varför du lämnade mig. Jag svor till att allt som hänt mig är ditt fel, mitt liv är allt ditt fel. Det var du och jag emot hela världen, ingen kunde stå emellan oss. Jag älskade dig, så mycket och du bara lämnade mig. Jag visste att du inte skulle svara mig så jag lämnade och bestämde mig för att ta tag i det lilla liv jag hade kvar, men först behövde jag bli nykter så jag gjorde något jag inte gjort på fem års tid. Jag pratade med mina föräldrar. Jag bad om förlåtelse samt så bad jag om hjälp. Den första hjälpen jag någonsin bad om sen jag bara var en liten pojke. Vi satt i bilen och var på väg till psykiatrin för att söka rehabilitering för alkoholismen samt depressionen. Det var då du kom! Jag kunde inte fatta mina ögon, men du var här. Min Stjärnman. Du steg ner från himmelen med ditt starka ljus. Du höll mig så hårt, så varmt. Du viskade i mitt öra i samma fem sekunder som du alltid gjort men denna gången hörde jag faktiskt vad du sa och det var så kallt, som att dina ord frös hela min kropp. Dina ord var "Vakna, du dör".
Jag öppnade mina ögon och såg min mamma och pappa stå över mig med skräcken i ansiktet. Det var ambulanspersonal med dem, de tog mina värden, blodprover. De berättade för mig att jag hade fått en stroke, eller mer likt ett epilepsianfall. Jag var inte varm eller lycklig för livet som jag alltid blev när jag var liten efter att Stjärnmannen hade kommit, därför jag visste varför den kom. Den var en ängel som räddade mig från en serie av epilepsianfall som hade slagit till under alla dem åren. Ängeln var den som bestämde att det inte var min tid att gå, inte då, inte nu. Det var min skyddsängel. Min Stjärnman.
Av: R.J Rosengrim

Skriven av: R.J Rosengrim

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan