Stolthet

Mitt i natten och jag går runt i cirklar för att då och då prata med min egen spegelbild. Fantastiska Melissa Horns stämma eggar upp mig till max. Jag blir bara mer förvirrad över allt, över dig. Det har passerat alla vettiga gränser och du håller mig fast i ett järngrepp. Släpp mig eller gör det hela mänskligt igen. Jag har nog aldrig blivit arg på någon på det här sättet förut. "Jag kan inte skilja på om jag vill vara med dig, och jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig.." sjunger hennes medryckande stämma och det gör mig ännu mer förvirrad, men jag vräker mig i känslorna istället för att försöka komma över dem.

Du vill inte ha mig, du spenderar all din tid för att få mig att känna mig så betydelselös som möjligt men jag köper det inte. Det är inte som det verkar, de orden ekar i mitt huvud. Men även om det är som det verkar så säger du emot dig själv, du den mest osexuella mannen jag någonsin träffat och den mest envisa idioten på denna planet vill dela säng med mig. Du tar allt jag säger till dig utan att bli arg, du reagerar aldrig. Men du vill inte säga att du vill bli av med mig hur mycket jag än frågar. Jag borde knulla skiten ur dig för att få utlopp för den sexuella och extrema frustration jag känner. Har aldrig varit arg på någon på det här sättet och jag har på samma gång aldrig varit så kåt.

Jag är envis och bestämd, jag viker mig inte säger jag, men jag gör det efter en tag ändå. Du är envis och ännu mer bestämd, men du viker dig inte en millimeter. Det här har urartat, det handlar inte längre om kärlek för jag vet inte vad jag känner för dig längre förutom frustration. Det handlar om någon typ av envis stolthet. En stolthet som inte ens säger ett ord, om det inte är för att visa hur förbi allt är. Säg bara att du inte vill ha mig rakt ut så släpper vi det här, släpp min lust, min åtra. Säg bara något vad som helst, även om det är något för att såra. Släpp mig så jag kan få gå vidare.

Men jag kan inte hjälpa att känna att den här kontakten, och disfunktionella kemin aldrig kommer försvinna. Träffar jag dig om ett halvår på stan med någon ny, som du åter igen inte kan älska så kommer jag bara veta att du kommer sluta ensam. Och jag kommer alltid känna frustration för vad dina ögon och ord säger till mig och alla andra, de ord och ögon som ingen någonsin lägger märke till. Du är för stolt för att erkänna att jag har träffat rätt på många frågor, du agerar som att det inte är något alls även om jag gång på gång tystar ner dig med frågorna. De oändliga frågorna som du inte har svar på. Och på något sjukt sätt kommer jag alltid finnas där för dig, även om du aldrig kommer släppa på självständigheten en sekund. Du behöver ingen, och allra främst behöver du inte mig.

Skriven av: AnnaMariaSthlm