Straffet att leva

Kaoset på nedervåningen väckte mig ur min obehagliga sömn, jag satte mig upp i sängen med andan i halsgropen. Det börjar alltid det samma med ett glas till middagen, sedan ett efter det och ett efter det. Det slutar alltid det samma också, med hon liggande på golvet. Med mamma nedslagen, blodig på köksgolvet och skriker att få slut på lidandet. Slagen flyger även efter att hon stupat, det är inte tills hon slutar röra på sig, tills hon slutar be om nåd då slagen slutar falla.
Jag sitter i hörnet med knäna tryckta mot bröstet och hakan vilande på dem. Jag kunde aldrig sova när han drack, vilket har blivit mer och mer på sistone. I början så förekom det bara en enstaka gång varannan månad men nu har det eskalerat till en vana. Nu drack han var tredje dag och det är om det är en bra vecka. Han dricker en dag och senare på kvällen är han vaken och skjuter ner sin ilska på mamma, han sover mesta delen av den andra och kämpar med en baksmälla på den tredje vilket också kan leda till en eller två smällar om man inte var tyst.

Jag försöker hålla tårarna inne men det är svårt att hålla sig stark medans man hör sin egen mor, den person som givit en in i denna värld bli misshandlad bara några ynka metrar ifrån en. Jag stirrade på dörren som stod på vidgavel, jag lämnade den alltid så för då vaknade jag oftast när slagen började flyga. Man vill inte ligga och sova när han är klar med mamma, när hon inte kan kämpa längre för det är då han tar ut sin ilska på någon annan istället, någon som sov på övervåningen.
Jag hoppade till varje gång hans näve träffade henne, det låter så tydligt som när man spelar brännboll och får in ett perfekt slag på bollen, ett slag som får den att flyga långt och man börjar springa för att känna äran när man passerar den sista konen och hyllas för sitt frivarv. Dock, nu för tiden så kan jag inte vara nära en brännbolls match därför ljudet av när slagträet möter bollen får mig att hoppa till och varje gång gör det svårare att hålla tårarna inne.

En rysning smög nedför min rygg när jag hörde hur sista slaget mötte mammas käke som gav ut ett eko vilket studsade mellan väggarna, det lät som när man slår trä mot trä. Jag lyssnade när mamma gav ut sin sista nåd innan hon föll medvetslös på köksmattan. Hon sa alltid,
- kom aldrig ner när han börjar sina "sessioner" jag vet inte vad han skulle kunna göra.
Det där ordet "sessioner", vi använde det istället för att säga rakt ut, han misshandlar oss nätterna långa. Jag skulle göra allt i min makt för att få ett slut på allt men vad kan jag göra, jag är bara ett litet barn som inte vet rätt från fel, det är det han säger iallafall. Och så har jag lovat mamma att hålla mig borta men det hon inte vet är vad som händer när hon svimmar av. Jag kramar om mina knän hårt och försöker hålla min andning lugn men jag skakade som att jag suttit ute mitt i vintern utan kläder.
De tunga fotstegen klampade sakta upp när han klättrade de få trappsteg upp till övervåningen. Hans harklingar och hostningar hemsökte alla mina steg. Jag bet tag i lakandet för att försöka hålla mig tyst, som att det skulle hjälpa.

Tårarna forsade ner när jag såg skuggan ställa sig framför gläntan mellan dörren, han rörde sig inte, bara stod där. När det mekaniska klicket ekade i rummet av dörrhandtaget som trycktes ned så kunde jag inte hålla andningen lugn längre, jag flåsade som en hund. Den lugnade inte ner sig heller när jag hörde han kliva in i rummet intill och syrran som bad om nåd, bad om
- inte en natt till...
Men han lyssnade aldrig, varför skulle han? Vi var inget annat än kött för honom. En börda som krävde mat, kostnader och husrum. Det betydde ingenting för honom att det var hans egna döttrar han skadade.
Jag tryckte mig närmare hörnet och kröp ihop, försökte göra mig så liten som möjligt, försökte stänga ut allt som hände runt omkring mig. Men det går inte att stänga ut skriken av sin egen syster, sitt eget kött och blod när hon blir misshandlad och våldtagen av sin egen pappa. Tårarna föll natten ut. Jag har hört ett utryck "efter regn kommer alltid solsken", men inte om du bodde här, för efter regn kommer bara mer regn och en massa åska på det.

Jag måste ha somnat till därför jag vaknade upp med tårar i ögonen, skriket, oh gud det där skriket. Det studsade mellan väggarna som ett eko av ett gevärskott när det skär tystnaden som smör. Det kom från syrrans rum. Skriket som betydde att nu skulle han döda henne. Jag ville dra täcket över huvudet som när man var liten och skydda mig från den stora stygga världen men desto äldre man blir desto mer lär man sig att ett täcke inte kommer rädda en. Jag ville stänga ut skriket, jag ville stänga ut allt men hennes rop på hjälp grävde sin väg in i min skalp som en fästing. Jag kunde inte ligga still, jag kunde inte bara ligga här och lyssna, inte längre, inte en natt till. Jag tänkte inte, jag gick på instinkter som jag inte ens visste att jag hade. Adrenalinet forsade i mina ådror, bultade i takt till mitt hjärta. Jag slet ut den lilla lådan under sängen och lyfta upp den. Min andning var ovanligt lugn gentemot resten av min kropp när jag drog ut den tunga pistolen från snusnäsduken, lukten av metal stack i min näsa när den kalla kolven mötte min handflata. Den kändes så obehaglig i min hand men samtidigt helt rätt, som en del av självaste armen. Allt jag kunde tänka på var,
- nu ska jag döda gubbjäveln.

Det kände som att tiden stod still när jag tryckte ner dörrhandtaget och klev ut i den mörka hallen. Jag hörde inte syrrans skrik längre det var som att min hjärna har förträngt det längst bak i huvudet där den dövades ner utav mina egna tankar som pratade i mun på varandra. Resten av huset var helt tyst, helt stilla nästan som att det inte bodde några här, som att liv inte fanns inuti dessa fyra väggar målade röda med vita knutar. Jag andades tungt och tittade ner på mina händer, ena som höll i dörrhandtaget och det andra som höll i pistolen, jag skakade som jag aldrig gjort förr. Jag försökte lugna ner mig, jag försökte stänga mina ögon och försöka tänka rimligt men allt jag såg var han. Han som gjort våra liv till ett helvete och han ska inte få skada oss något mer.
Hennes skrik ekade i mina öron men allt jag hörde var mig själv som räkna till tre innan jag slängde upp dörren, dörren flög ut ur gångjärnen och landade på golvet. Allt jag såg först var bara svart men det ändrades till rött när jag fann min syster i blodröda sängkläder.

Hon hade slutat skrika, slutat kämpat och istället bara stirrade på mig med tårarna i ögonen och ansiktet helt vitt, han satt på henne, hans byxor låg vid mina fötter och han andades tungt. Han öppnade munnen för att säga något men stängde den tvärt när jag lyfte min högra arm och riktade pipan mor hans håll. Mina öron tjöt när jag drog bak hammaren och klämde åt. En blixt av ljus lös upp det lilla rummet och för en halv mikrosekund så kunde jag se tydligt, jag kunde se allt. Allt från rummet vi stod i till gården utanför, allt blev tydligt och allt blev helt tyst, det var som att hela världen höll andan. Jag stirrade på hålet som kulan hade lämnat sig och röken som steg ut ur den rykande pipan. Han ryckte till när blodet träffade hans ansikte. Jag hade träffat henne i vänstra ögat. Hon låg helt still som en målning. Han satt på sina knän över henne, hostade, grät och försökte få ut något som skulle likna en stavelse. Han vände sig om när jag drog bak hammaren återigen, klicket ekade i det tysta rummet.

Han skrek på mig, bad, frågade vad fan jag höll på med. Men jag lyssnade inte allt jag hörde var min syrras röst som viskade i mitt öra. Jag viskade ett,
- Jag älskar dig.
Sen höjde jag min skakade hand och placerade pipan mot min tinning. Han slängde sig av sängen och skrek åt mig att lägga ner pistolen, han sprang mot mig med händerna i luften men jag lyssnade inte, jag vägrade därför allt jag såg innan jag klämde åt avtryckaren, innan mörkret föll över världen var min syrra. Hon stod framför mig med ena handen på min kind och andra runt min handled stödjande höll pistolen stilla, hennes leende värmde hela min värld och det var det som gav mig styrkan, styrkan av att veta att hon skulle vara där på andra sidan när allt var över, hon skulle få smärtan av tyna bort och att vi äntligen kunde leva utan rädsla, utan ångest men framför allt så skulle vi kunde leva utan honom. "För jag växte upp i helvetet och agades av djävulen. Så nu ska han fan få se vad han har lärt mig"
Hon gav mig styrkan att trycka till avtryckaren och låta ljuset leda min väg genom tunneln.
Av: R.J Rosengrim

Skriven av: R.J Rosengrim