Stranden

Vågorna sköljde över stranden. Allt var tyst. Stenarna rullade med vågorna och allt var så tyst. På en brygga väntade en pojke. Han satt och stirrade ner i vattnet där det kluckade under hans fötter. Han hade sprungit långt. Hans bringa lyftes upp och ner och man kunde tydligt höra hans andetag. Annars var allt annat tyst.

Längs med stranden gick en flicka. Vinden tog tag i hennes hår och bjöd upp henne till dans där hon gick. Men varje gång hon fick frågan, nekade hon. Hon hade redan en hjärtevän, som skulle sitta på bron och vänta på henne när hon kom. De skulle sitta där tillsammans tills solen gick upp och gärna lite till, om de hade fått lov. Oooh, vad hon skulle ha velat det.

Andhämtningarna saktade ner. Pojken lutade sig bakåt och föll på rygg ner på bryggan. Han stirrade upp mot stjärnorna. Dessa väldiga konstellationer förundrade honom, nästan skrämde honom. Alla dessa tusentals stjärnor som någon har hittat på mönster till; mönster som ska föreställa gamla gudar från förr.

Brädorna knarrade under hennes fötter. Hon skulle gå fram och sätta sig bredvid honom där han satt. Lägga sitt huvud i hans knä och drömma sig bort, så länga som han tillät det. Hon ville bara sluta tänka på allt som hänt henne. Bara släppa allt igen.

Pojken reste sig upp. Han stirrade ut mot havet, lät sig bli tagen av den vackra mångatan som flöt på vattnet.

Flickan sträckte sig efter hans hand. Hon ville bara röra vid honom, säga att hon aldrig skulle lämna honom. Aldrig!

Pojken grävde i sin ficka och tog upp ett litet guldsmycke, en liten berlock. Han visste vad som fanns på insidan av den och han behövde inte öppna den. Han greppade den långa kedjan som berlocken hängde i och sträckte armen ut från bryggan. Med ett enda ord släppte han sitt grepp. Detta ord var:

"Farväl"

Pojken styrde sina steg in mot stranden. Han mötte ingen när han var på väg hem och allt var så tyst.

Skriven av: inCUBE