Stressbyrån

Ett kåseri jag skrev i min ungdom
----------------------------
Det är beklämmande att se när någon tappar greppet. Och när grepp tappas av institutioner och företag på något område är det rent ruskigt obehagligt.
Postverket har tappat greppet. Och Pressbyrån har tappat greppet. Dessa inrättningar, som tidigare med bländande skicklighet utförde sina värv att tillhandahålla distribution av brev respektive tidningar, har inte bara tappat greppet, de har fullständigt ballat ur som min son uttrycker det. Han använder ett språk som oftast är helt obegripligt men stundtals slår spikar på huvuden.
Ballat ur är nämligen en en mycket rätt träffad spik när det gäller de inkompetensnivåer nämnda serviceinrättningar har tagit sig upp till.
Postverket har i sin iver att klara det mesta här i livet börjat sälja teaterbiljetter, låna ut pengar, slå fotostatkopior på dina betygshandlingar när du söker nytt jobb, sälja aktier m m. Postförmedlingen har därför nesligen fått se sig skjuten åt sidan - personalen har helt enkelt inte tid med sådant. Minst en man har dock avsatts inom Posten för att kontinuerligt höja och hitta på nya posttaxor för de brev som stundtals bärs ut, så att du skall tröttna på att skicka brev när det ändå blir billigare att ringa till mottagaren och läsa upp vad du skrivit.
Men låt oss lämna detta sorgliga kapitel åt sidan och i stället ägna oss åt ett annat, minst lika sorgligt kapitel - Pressbyrån.
Pressbyrån borde idag förbjudas att segla under falsk flagg genom att kalla sig Pressbyrån. I stället borde Pressbyrån heta Videobyrån, Godisbyrân, Fruktbyrån eller något liknande som på ett ärligt sätt beskriver verksamheten. Själv har jag valt att kalla inrättningen för Stressbyrån, för det är ett namn som med acklamation kommer att godkännas av konsumentombudsmannen den dag jag skriver till honom för att be om en granskning av eländet och en lagstiftning som framtvingar ett namnbyte.
Stress är inte alltid liktydigt med att rusa runt som en spelkula i ett flipperspel. Det kan lika gärna vara att stå alldeles still och inte få något uträttat. Och om det är någonstans idag som du kan sysselsätta dig med att inte uträtta något så är det i en Pressbyråkiosk. Du knallar in i en dylik för att införskaffa en kvällstidning innan du om tjugo minuter skall äntra din buss för att ta dig hem efter en dag fylld av slit och umbäranden på din arbetsplats. Du behöver skingra tankarna efter ett krävande MBL-förhandlande om vilken färg det skall vara på möbeltassarna i den nya personalmatsalen. Och inget är så skingrande av just tankar som en kvällstidning med dess sensationella avslöjanden av korruption. (Expressen avslöjar fackbasarna och Aftonbladet direktörerna). Du ser fram mot att få fördjupa dig i bilagan ”Du Och Dina Slantar” så att du kan få ytterligare bekräftelse på hur eländigt du har det ekonomiskt, för om det är något som kan skingra andra tankar så är det sådana insikter. Men redan i portgången till kiosken blir du stående.
Kön framför kassan sträcker sig lottoinlämningslång ända till dörren. Om du nu har tur så är de köande just tips- eller lottoinlämnare. Detta är en syssla, som jämfört med andra aktiviteter vid disken, brukar avlöpa någorlunda smärtfritt. Värre skulle det vara om om kön hyste videofilmshyrare och godisköpare. Sådana är dessvärre vad du vid en snabb granskning tycker dig finna just i denna kö. Du ber till en högre makt att du har fel, men utan större hopp om att så skall vara fallet. Du har nämligen upptäckt tre tonåringar samt fyra barn i den ohängda åldern runt tio år. Tonåringar är just det klientel som videohyrarmaffian till största delen består av, och tioåringar är självskrivna medlemmar i kretsen av serietidningsläsande godisätare.
Nu är ju det här med serietidningar inte så förskräckande i sig. Efter endast ett par minuters underhandlande brukar barn och expedit vara överens om vilken tidning som barnet inte läst vare sig som eget eller av kompisar lånat ex. Nej, det är det faktum att serietidningar inte kan läsas utan vidhängande godis som är bekymret. Stressbyrån tillhandahåller nämligen detta godis i lösvikt bakom disken. Därför åtgår en expedit och en massa tid för att förse ett godisäskande barn med efterfrågad vara. Stora svårigheter uppstår dock när det efter serietidningens betalande återstår en krona och tjugofem öre inom vars ram ett tilltalande och rikt varierat urval av godis skall fördelas.
När väl de tre barnen tillfredsställts inser du att du inte kan övervara ens en enda av de därpå följande videohyrarnas affärstransaktioner om du vill hinna med din buss. Detta är nämligen en procedur som består av återlämnande av tidigare lånad film, sökande i plånbok efter i just denna kiosk gällande kundnummer för videohyrare, stämplande av kvitton i apparat som krånglar, uppvisande av legitimation m m.
Du tvingas därför äntra din buss utan den tidning som skulle skingra dina tankar. Visserligen gör du ett försök att ta del av en medpassagerares tidning. Men efter, av denne en del demonstrativa beteenden, ger du upp.
Du anländer alltså hemmet, till väntande barn och blomma, med helt oskingrade tankar. Och sådana är inte gynnsamma för bevarande av en harmoniskt familjeliv.


Anders Hidman

Jag skrev i min ungdom en del kåserier som jag presenterar här
Anders Hidman är medlem sedan 2020 Anders Hidman har 6 publicerade verk