Stubben

Erik hade tänkt göra det ända sen i våras. Nu doftade skogen av fuktig höstluft och rönnbären lyste överallt. Han hade beväpnat sig på Järnboa i Färila med kofot och järnspett, såg och yxa fanns redan på plats. Han svängde in på länsväg 310, och efter några kilometer in på en timmerväg, sedan in på en traktorväg som ledde fram till stugan.

Stubben hade tillhört en gran, som uppnått en ålder av 138 år och en höjd av 41 meter; hen var den största i Hälsingland enligt mannaminne. Hen hade angripits av en armé av granbarkborrar, som sakta kunde ta död på vilken gran som helst. Erik hade bestämt att innan sista barret fallit, skulle hen ner.

Det bar honom emot. En levande organism, vacker och ståtlig i yngre dagar, men nu var hen mera grå än svart och måste dö. Hen kunde ju i värsta fall falla omkull på stugan och göra mos av den.

Med hjälp av motorsågen och några vänner som bevakade att inga djur kom i vägen, föll hen med ett brak som hördes ända till Tjärnvall; så gick snacket i Delins matvarubutik.

Stugan var en gång en timmerkoja för skogshuggare. Den fick stå kvar när alla andra timmerkojor övergavs, när skogshuggarna inte längre behövde övernatta. Med tiden fick den moderniteter som elektricitet och rinnande vatten. Den rymde en tvåbarnsfamilj.

Granen hade räckt till en nätt liten veranda på stugan. Men stubben var kvar, och den skulle bort vid tillfälle. Dessutom stod den i vägen för ett planerat uterum med badtunna. Nu hade tillfället kommit.

Med kofot och spett gick han fram till stubben och betraktade den. Där under fanns en massa rötter som han måste övervinna. Kunde man bända loss stubbrackarn? Han tog spettet som en hävstång och körde ner det mellan två kraftiga rötter. Där bildades ett hål, ett par decimeter och spettet gled ner i nästan alla sina två meter, och när han försökte dra upp det igen, satt det fast. Han drog och drog, men fick liksom inte tag, händerna gled. Dessutom var det mesta av spettet under jord. Det var som om något grep tag i spettet och höll emot. Han drog allt han kunde, men fick inte tag om spettet.

Då hördes motorljud. På traktorvägen kom en Volvo av äldre modell. Det måste vara Halvar och Aron, alias bröderna Lind från Föne. De båda gick fram till stubben.
”Hallå du,” sa Aron. ”Förstod väl att du var här”.
”Hur fanken vet ni det?”
”Vi var på Järnboa. Dom sa att du köpt en kofot och ett spett,” sa Halvar. ”Då förstod vi vad som var på gång”.
Båda undrade var han hade spettet. Erik pekade.
”Det har fastnat”, sa han ynkligt. ”Jag får inte loss det.”
”Äsch, det ska väl två karlar klara av,” sa bröderna samtidigt och gick fram till spettet och tog tag.

Och de grep tag i spettet båda två, fyra valkiga skogshuggarnävar.
”Hmmmmmm…” stönade de.
”Va’ i fridens…?”
De försökte lite till, men utan resultat.
”Kom hit,” sa båda till Erik. Erik var visserligen inte skogshuggare, men nu var de sex karlnävar som grep om spettet. Alla tre tog i med låren så det kändes som om jorden skulle ge vika och de själva skulle rasa ner i hålet. Men förgäves.
”Är det nå’ övernaturligt?” undrade Halvar. Aron tänkte samma sak.
”Äsch,” sa Aron, ”sån’t finns inte. Det sa alltid farsgubben.”
Spettet stack retfullt upp ur ett litet hål, någon decimeter stort, mellan två grova rötter.
”Om vi bänder bort den där lite mindre roten”, sa Erik och gned sig om hakan. ”Jag går efter kofoten”.

De båda andra tittade ömsom på varann, ömsom på hålet. De gjorde ett halvhjärtat försök, men kom ingen vart.
”Om vi bänder bort den där storroten”, sa Erik och pekade, ”och försöker och få stubben och välta nerför slänten, men då ska rötterna med.”
”Kan du inte såga av dom?” undrade Aron.
”Nej,” svarade Halvar, ”då blir det bara nya granar så småningom.”
”Säger du det?”
”Ja, det har jag hört i alla fall. Det kanske är sällsynt, men det finns en risk.”
”Hursomhelst är den i vägen för badtunnan,” konstaterade Erik.
Aron tog kofoten och försökte dra i den vänstra, grövre roten. Den gav med sig några centimeter, men sen tycktes det ta stopp. Han kikade ner i hålet och tyckte sig se någonting blänka till därnere, något fuktigt, kanske var en källåder som en gång fått granen att växa sig stor. Det blänkte som av rinnande vatten – eller något som rörde sig?
”Titta ner här får du se,” sa Aron till Halvar.
”Det rinner visst vatten där”, sa han långsamt, och tyckte också något rörde sig därnere, men höll tyst om det.

De funderade en stund.
”Vi behöver kaffe”, fastslog Erik. ”Vi går in”.

Erik satte på pannan. Alla tre hade beundrat granen, och alla tre sörjde att hen drabbats av granbarkborre och måst dödas. Sedan kom snacket in mera på livet i allmänhet; om barnen med familjer söderöver som aldrig hälsade på; men det skulle väl bli ändring på det när badtunnan var färdig; men först skulle stubben bort.
”Det var en grann gran”, sa Erik.
”Jomän”, instämde Aron
”Men hen blev sjuk”, sa Halvar.
”Just det”, fastslog Erik.
”Av granbarkborrar,” påpekade Halvar.
”Just det”, fastslog Erik än en gång.

Erik gned sig i ögonen. Bröderna tittade medlidsamt. Han tog lite hushållspapper och torkade sig om näsan.

”Men den blev till en finen veranda. Räckte och blev över,” tröstade Halvar
”Jominsann, resten fick Mellanskog ta hand om,” instämde Erik. ”Blev väl flis av’et.”
”Du tänkte bygga en badtunna?” frågade Aron.
”Jo,” medgav Erik.
”Varför det?” sa Aron
”Annars kommer inte barnen och hälsar på.”
”Det gör dom väl inte i alla fall,” sa Aron lite retsamt.
”Jodå”, invände Erik, ”i förra månaden var Lena och Krister här och visade opp lille Liam. Tänker lära honom lite skogsbruk. Men dom hade bråttom tillbaks till Botkyrka.”
”Jaha du,” sa Aron och Halvar med en mun.
”Ja, våra bor i Hudiksvall och Iggesund,” sa Halvar. ”Så det blir ju lite oftare.”
”Just det,” instämde Aron
”Men de får gärna komma hit,” påpekade Erik. ”Låna stugan lite nu och då.”
”Om dom vill, ja,” sa Aron.
”Med eller utan badtunna,” påpekade Erik.
”Men hur stor ska den bli? Hur ska den fungera?” undrade Halvar.
”Fyra meter tvärs över,” sa Erik. ”Man eldar under den. Det har jag läst. Det tar sin tid, men blir jädrigt varmt och skönt.”
”Och då kommer ungdomen?” undrade Halvar.
”Det kan du lita på.”

Styrkta av kaffet samlades de åter kring stubben, gned sina hakor och lade upp strategin. Om man tog och bände där, eller där eller på andra sidan – nej marken lutade ju däråt, på andra sidan blev det liksom uppför. Enklast vore att slita loss rötterna, som det var tänkt från början, men det verkade ju hopplöst.
”Här behövs en motorsåg”, fastslog Aron. ”Varför tog vi inte med den?”
”Jo, men var är den?”
”Vet väl inte jag, du hade den sist.”
”Vi får åka och leta på den. Vi är snart tillbaka.”

De gick mot bilen och Erik följde efter, som för att vinka av dem. Det skulle dröja en dryg halvtimme, kanske, innan de var tillbaka. Bilen försvann längs traktorvägen, men ljudet dröjde sig kvar i den stilla, klara höstluften. Erik stod kvar och lyssnade till det bortdöende ljudet. Så vände han sig om för att gå mot stubben, men stannade efter ett steg. Något var fel. Spettet var borta. Spettet som så retfullt stack upp ur hålet sist han såg det. Han kikade ner i hålet. Det kom ljud som om någon tuggade på något, men han avfärdade det som inbillning, det var väl källådern som porlade. Han backade några steg. Då, utan förvarning, kom spettet upp ur hålet som en projektil, upp ett par meter i luften och höll på att träffa Erik, men han fångade det, som en stavhoppare fångar ribban han just rivit. Spettet kändes varmt och klibbigt. Han kastade det ifrån sig, vinglade till bakåt och fick vänstra benet ner i hålet. Där satt det fast. Han tog i av alla krafter, pressade armarna mot marken. Det gjorde ont i skrevet, det andra benet låg framåt i rät vinkel och tryckte på marken. Då var det som något slickade på foten. Han skrek rakt ut.

När han återfick medvetandet, låg han i baksätet på brödernas bil. Han tittade skräckslagen på vänstra skon som var söndertrasad och vänstra byxbenet som var uppdraget över vaden.
”Vi ska till sjukstugan i Ljusdal”, tröstade Halvar honom.

Det var lite svårt för läkaren att förstå vad som hänt. Han tittade på rodnaderna och blånaderna på foten, och förundrades storligen över sugmärkena på vaden.

Det blev ingen badtunna. Erik sålde huset till ett hbtq-par från Stockholm, Lisa och Kerstin. Om stubben sa han att det var ingen idé, och kunde inte tänka sig att damerna ens skulle försöka.

Skriven av: Sven Olsson