Publicerat
Kategori: Novell

Studiestöd

Jag såg mig själv över axeln på väg upp för rulltrappan, spejade efter kontrollanter, ovan att planka. När jag hade passerat gulvästarna och spärren andades jag ut.

Det var töväder och jag sökte torra fläckar att sätta ner mina sneaks på när jag gick, trots det blev både skor och strumpor genomvåta efter bara några meter. Ingen fara, för jag skulle bara en snabbis till CSN: s kontor och sen hem till värmen.

Folk med enorma instrumentfodral skyndade förbi på väg till Musikhögskolan. Jag småsprang ikapp en skäggig kille, som jag tror bar på en basfiol, för att fråga om vägen.

- Ta höger nästa och sen andra vänster och så ligger det en liten bit fram. Lycka till.

Han sa det sista i en liten rysning, som att han ogillade tanken på att någon skulle dit.

Det var inte helt lätt att hitta kontoret, jag hade aldrig insett att det var som en liten by, eller som ett eget centrum där inne bland husen vid Stadion. Det var lite som att försöka hitta första gången man är i Gamla Stan. Och även om jag hade fått en vägbeskrivning hade jag svårt att veta vad som skulle räknas som andra vänster när det gick smågångar och återvändsgränder lite varstans.

Till slut lyckades jag få syn på en tjej i min ålder med ryggsäck som gled in bakom en grön plåtdörr. När jag kom närmare såg jag att det i små, smidda järnbokstäver över dörren stod ”Centrala studiestödsnämnden”. Det hade varit omöjligt att upptäcka om jag inte letat efter det.

Jag tryckte på en ringklocka bredvid dörren, och efter några sekunder hördes ett klick och jag kunde öppna. Rummet var skumt belyst, med gamla lysrör, flera av dem blinkande. Trästolar med armstöd och brun klädsel stod i rader, framför en glasruta som avskilde de väntande från de anställda. Personalen satt i luckor (just nu var bara två av åtta öppna) vända mot väntsalen. Väggarna pryddes av gamla skolafficher med djurmotiv och en tom vattenkylare stod i ena hörnet.

Jag tog en nummerlapp och satte mig. Det verkade inte finnas någon skylt som berättade vilket nummer som stod på tur, så jag tänkte att de kanske ropade upp numren. Hur som helst var det bara jag, tjejen med ryggsäcken och en välklädd man i fyrtioårsåldern, som satt och väntade. Kontsigt nog stod ingen framme vid diskarna, men jag antog att de kanske fortfarande höll på med de senast betjänades ärenden. Fast jag hade ju i och för sig inte mött någon som var på väg ut när jag kom in.

- Nummer 78! Ropade mannen i den vänstra luckan. Han ropade högt, trots att vi alla satt på stolsraden längst fram, inte mer än fem meter från honom.

Fyrtioåringen, som hade sin rock vilande på armen, reste sig och gick fram till luckan.

- Nå, sa mannen i luckan, med ett otåligt tonfall.

- Jo, det gällde en återbetalning, jag skulle vilja betala av resten av mitt lån.

- Jasså, och hur hade du tänkt att göra det?

- Ja, en banköverföring, antar jag. Jag vill bara bli av med lånet, en gång för alla.

- Haha, skrattade den anställde, nu fungerar det ju inte riktigt så, min bäste herre, det finns en avbetalningsplan, och den ska följas. Om du vill omförhandla din plan, måste du göra det här på kontoret.

- Ja, men jag är ju på kontoret nu, så låt oss då förhandla

Jag tänkte att mannen inte borde behöva förhandla, för jag mindes det som att man fick betala av i den takt man själv ville. Men, å andra sidan, en anställd på CSN borde ju veta bättre hur det fungerade, än vad jag gjorde.

- Tyvärr så är inte det möjligt, då måste du boka tid.

Mannen, som var mycket tålmodig, frågade när det kunde passa sig.

- Jag är tyvärr inte tidsbokare, det där måste du ta på telefon. Numret står på hemsidan. Nummer 79!

Mannen mummlade några svordomar, satte på sig sin rock och stegade sedan ur rummet med stora, snabba kliv. Jag tittade ner på min lapp, och kunde till min förvåning konstatera att det var min tur. Jag frågade tjejen med ryggsäcken om hon inte var före mig, men hon svarade med att peka ner i ett papper hon höll på att fylla i, som gissade att hon behövde bli klar med för att få hjälp.

- Ja, och vad är ditt ärende Frågade mannen i luckan.
- Jag har inte fått mitt CSN, svarade jag.
- Du menar att du inte fått ditt studiestöd ännu?
- Ja, precis. Jag skickade studieförsäkran för två veckor sedan, men det verkar ha blivit något fel.
- Personnummer, namn?
Jag uppgav mitt personnummer och namn, och han knappade in detta på sin dator.
- Det står här att du bor på Esplanaden i Sundbyberg, stämmer det?

- Ja, det stämmer.
- Och hur har du tagit dig hit, du kan ju knappast haft råd med ett SL-kort om du inte har några pengar. Har du tjuvåkt?
- Nej, det har jag verk.. jag menar, det hör väl inte hit?
- Det hör i allra högsta grad hit, vi betalar inte ut pengar till vem som helst, allra minst till smitare – hur ska vi då veta att vi får våra pengar tillbaka?
Jag stod tyst, visste inte vad jag skulle svara.
- Nå, jag ska vara god mot dig och låtsas som att du inte är en tjuvåkare, den här gången. Vad har du för bank?
- Nordea. Jag har personkonto där.
- Aha! Där har vi det. Nordea går inte alls.
- Förlåt, va?
- Det är som så att vi har ett samarbete med Skandiabanken, och därför har vi bestämt oss för att inte betala ut pengar till de som har Nordea.
- Va, hur fan kan ni göra så? Så kan ni ju inte göra, ni har ju ett regeringsuppdrag! Jag behöver ju mina pengar.
- Vi är ett företag som alla andra, och detta var det mest effektiva sättet att sköta det på, har vi bestämt. Förvisso har vi ett regeringsuppdrag, och ingen regering har inte klagat hittills. Du ska få dina pengar, du måste bara skaffa ett konto på Skandiabanken först. Det finns ett kontor borta vid Stureplan, så du kanske inte ens behöver tjuvåka, om du orkar gå några hundra meter.

- Men, vad i helvete. Jag vill inte byta bank, jag behöver mina pengar nu, och jag vill inte hålla på att gå fram och tillbaka här hela dan – det är ju vidrigt väder ute!
- Tyvärr så hjälper det inte att svära på mig, jag följer bara direktiv. Jag kan inte tvinga dig att göra någonting, men om du vill ha ditt studiestöd föreslår jag att du tar dig till bankkontoret och får det här överstökat. De stänger om fyrtio minuter, så det är bäst att du skyndar dig.
Jag gav upp. Tackade så mycket för hjälpen och gick ut från kontoret, stressad att hinna till banken.

Ute var det mörkt nu, och kallare, slasket hade frusit till. Mina fötter var stelfrusna när jag gick ned för Sturegatan och jag ville inget hellre än att skita i alltihop och bara dra hem till en dusch och torra kläder. Men jag var helt black, och hade inte ens råd med middag som det var.

Bankens kontor var nytt, fräscht och modernt. Teveskärmar talade om vilket nummer som betjänades och i vilken kassa. Det var packat med folk, och över sextio personer före mitt nummer. Det var i alla fall varmt därinne och mina fötter tinade lite medan jag väntade.

Att fixa ett bankkonto var inte särskilt svårt. De tjatade ganska länge om att jag borde lägga ner mitt Nordeakonto, de erbjöd mig femtio kronor i startbonus om jag samlade alla mina konton hos dem. Men jag ville inte låta mig luras med i deras komplott.

När jag en halvtimme senare åter ringde på klockan vid den gröna dörren, var det ingen som svarade. Jag stod i säkert tio minuter och ringde och ringde, innan jag till slut gav upp och insåg att de stängt för dagen. Varför de inte hade sagt något om det, kunde jag inte förstå. Inte heller varför jag varit så korkad att jag inte frågat. Av rädsla för att åka fast, köpte jag en sms-biljett för mina sista mobilpengar och åkte hem till Sundbyberg.


Jag åt knäckebröd med konsververad tonfisk till middag – det sista i matväg jag hade hemma – innan jag gick och lade mig.

På morgonen, som var kall men klar, klädde jag mig varmt, satte plastpåsar i skorna för att fötterna inte skulle bli blöta och satte av gående mot CSN-kontoret. Det var en promenad på dryga fyrtio minuter, men jag tyckte det var onödligt att riskera någonting när jag ändå skulle köpa ett SL-kort senare samma dag.

Denna gång klickade till direkt när jag ringde på klockan. Det var heller ingen annan där, så jag gick direkt fram till luckan, där samma expidit som dagen innan satt.

- Jag ser att du prommenerat hit, du kanske är en ärlig människa ändå.

- Det hör inte hit, mummlade jag, varför berättade du inte att jag inte skulle hinna tillbaka till kontoret igår?
- Nå, nå, det hade du väl kunnat fråga, förresten så står det på hemsidan. Har du så skaffat ett riktigt bankkonto, nu då?
Jag lämnade fram en lapp där jag skrivit mitt kontonummer.
- Så bra, så bra. Allt är i sin ordning. Pengarna kommer in på ditt konto inom en vecka.
- En vecka?! Finns det inget sätt att snabba på det? Jag är ju helt pank.
- Tyvärr, det är inte jag som sköter utbetalningarna, det där sker helt per automatik. Du får vänta som alla andra.

- Men... jag...

Jag kände mig mer resignerad än arg, och jag märkte att mannen framför mig inte var någon som var värd att diskutera med. Jag lommade ut från kontoret, trött, hungrig och uppgiven. Jag tog promenaden ner till Skandiabanken – för att få tag på mina femtio bonuskronor.

Skriven av: bjornj

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Palachuck