Stugan

Saga gick på promenad i skogen. Hon hade gått i många timmar nu, och hon måste erkänna det för sig själv: Hon hade gått vilse. Hunden Tore, som gick med henne, började yla. '' Stackare, du måste vara hungrig nu, '' sa hon till honom. Det var en sak att hon var det, men om hunden var det... hon hade med sig en vattenflaska, och hon drack av vattnet i den. Hon hällde lite i hundens käft. Saga såg upp mot himlen. Snart skulle det bli mörkt. '' Åh hjälp, '' sa hon, '' Jag vågar inte vara här i skogen om det ska bli mörkt. ''
Mamma Rakel var mycket orolig. Dottern hade varit borta sen i morse, denna Söndag, men nu var klockan sex på kvällen. Hon visste att dottern var ute i skogen, och att veta att hon hade med sig Tore var en lättnad för henne, för Tore var en tuff hund, men... det höll inte hela hennes ångest borta. Rakel hade försökt nå Saga på mobilen, och signalerna hade visserligen gått fram, men då upptäckte hon till sin stora fasa att mobilen hade legat på Sagas rum hela tiden hon hade ringt. Rakel gick ut till bilen för att desperat försöka leta efter henne.
Saga hade märkt det; hon gick i cirklar. Men så gick hon ut från området, och kom till en sjö hon aldrig sett förr. Där, nere vid klipporna, låg det en eka, tom och klar att åka med. Saga såg på den med stora ögon. Där ute fanns en ö. Hon kände på sig att där bodde folk, som kanske kunde hjälpa henne hem igen. Hon tvekade inte, utan tog med sig Tore och satte sig i ekan. '' Det kunde inte blivit bättre, '' sa hon och log mystiskt. Hunden började skälla när de var mitt ute på sjön. '' Vad är det, Tore? '' sa hon förskräckt. Tore var inte den hund som ofta skäller. Och då såg hon det; där ute på ön fanns en stuga. '' Hurra, '' sa hon, '' Där kommer vi att få hjälp ''.
Hon skyndade sig att ro fort, så att hon snart kommer fram till ön. Efter fyra minuter är hon framme.
Hon kliver ur ekan, och just som hon skulle ta med sig Tore springer han bort i skogen.
'' Tore! Dumma hund. Det är inte dags att fega ur nu. Vi ska ju komma hem! '' Men hunden försvann ur sikte. '' Tore! Äh. Jag får väl leta reda på dig senare. Den här ön är trots allt inte så stor. ''
När Saga fick närmare syn på den grå stugan, som såg fallfärdig ut, blev hon förskräckt. Kan det verkligen bo någon här? undrade hon bittert. Men sakta gick hon närmare den. Hon trodde inte någon bodde där, för fönstren var släckta och till och med så var rutorna sönder, som om någon kastat sten in i allihop. Men Saga tänkte göra ett försök ändå. Hon gick närmare. Närmare. Närmare. Framme.
Hon knackade på dörren. Ingen öppnade. Men hon kunde höra ett gnissel innanför dörren, som om någon gick innanför den. '' Hallå? '' sa hon desperat. Hon knackade igen. '' Är det någon där? '' Men inget svar kom. '' Jag måste på toa! '' sa hon stört. Hon försökte sakta att öppna dörren. Där inne, som hon förstod sedan innan, var det mörkt, kallt och tomt. Luften var rå och golvet gnisslade när man gick på det. Saga tyckte med all rätt att det var kusligt här. Här ville hon inte låna toaletten. Men kanske hade det här stället en telefon, så att hon kunde ringa hem. Men det var svårt att se någonting i mörkret. Klockan måste vara sent nu. Plötsligt hörde Saga hur något vinade. Det måste vara luften, intalade hon sig. Luften.
Hon hörde trappan knarra. Nej. Nej. Panik. Ett vitt ansikte visade sig plötsligt i ena rummet, i rummet till höger, strax innanför tröskeln. Saga gav ifrån sig ett skrik. Ett stearinljus tändes. Saga måste ut härifrån. Nu! Hon såg dörren stå vidöppen, så hon, på en ren reflex, sprang mot den för att rädda sitt skinn. Men rätt var det var så smällde dörren igen, som från vinden. Saga andades häftigt och försökte panikartat att öppna dörren. Hon drog och drog i dörren, men nej, den öppnades inte mer. Den var låst.
'' Snälla låt mig vara! '' skrek hon. En stor, vit skepnad blinkade kraftigt i rummet till vänster. Och det blåste i stearinljuset till höger. '' Ah, '' skrek Saga. '' Hjälp! Hjälp! ''
Men ingen hjälpte henne. Det knarrade på nytt i trappan. Saga skrek. En kista, som stod i hallen, öppnades. Det fanns tydligen ett piano också, för det började spela. Saga gick närmare kistan, där det låg en gammaldags telefon. '' Oooo '' sa en röst. '' Oooo ''.
Saga skyndade sig att ta upp luren på telefonen, och den var inte ikopplad, men en ton hördes ändå. Saga grät, och hon ringde sin mamma. '' Svara då, svara svara svara, '' sa hon irriterat. Men ingen svarade på hemtelefonen. '' Hon har en mobil, '' sa hon sammanbitet. Numret... numret... just så. Jag kan det, jag kan det. ''
Rakels mobil ringde medan hon körde. '' Fan, det kan vara hon, '' sa Rakel och stannade bilen mitt på landsvägen hon körde på.
'' Hallå? '' sa hon snabbt.
'' Mamma, '' grät Saga.
'' Vad är det gumman? Vart är du? ''
'' Mamma, '' grät hon igen.
'' Mamma kom och hämta mig, jag är på en ö, mitt i skogen, mamma, hjälp! ''
'' Lilla gumman, vad har hänt? Vadå en ö? ''
'' Hjä- ''.
Och så bröts samtalet.

Snowangel

Ibland finns det för mycket att säga, ibland för lite.
Snowangel är medlem sedan 2016 Snowangel har 4 publicerade verk