Superloppet genom Jimmy

I mitt garage stod anledningen till att mina pengar aldrig räckte till, trots att jag i ganska ung ålder startat en bilfirma i Sundsvall som sålde begagnade bilar och gick mycket bra. Två anställda försäljare och en receptionist som höll ordning och reda på oss andra tre. På något vis hade vi lyckats genom att ge bra betalt för inbyten och ändå ligga under våra konkurrenter i pris när vi sålde. Huvuddelen av bilarna var amerikanska begagnade bilar, vi hade till och med börjat importera sportbilar från USA.
Men eftersom jag bodde ensam i ett litet hus med stort garage lade jag min lön som jag tog ut på en Ferrari F40. Jag hade gett nästan en miljon för den inklusive reservdelar eftersom den hade varit ganska sönderkörd. Min vardagsbil var dock en gammal Chevrolet pickup som hade sett sina bästa dagar men gick alltid genom besiktningen utan anmärkning.
Jag var ju ganska ung och tokig, 25 år ungefär, så jag hade lyckats anmäla mig till en tävling som gick ut på att ta sig från Haparanda till Malmö så fort som möjligt med sin bil, allt på helt egen risk men med ett förstapris på 2 miljoner kronor. Anmälningsavgiften var 150 tusen kronor så det var inte billigt, men jag hade som sagt var inget annat att lägga pengarna på.
Jag höll just på att sätta tillbaka en av kylarna när telefonen fick för sig att ringa, jag svor, lade ifrån mig kylaren och torkade av händerna på en trasa.
- Hallå! sade jag när jag svarade.
- Hej, sade en kvinnoröst, är det Jimmy Björkvik?
- Ja det är det… svarade jag!
- Hej, sade hon igen, det här är Pamela Olsson.
- Vem…? undrade jag förvånat men tyckte jag kände igen namnet.
- Pamela från gymnasiet, kommer du ihåg?
- Ja, utbrast jag, hej på dig, nu känner jag igen rösten. Hur är det nu?
- Jo det är bra, själv då?
- Det rullar på!
- Jo det är så att jag undrar en sak, för ett tag sedan skickade jag ut inbjudan om en klass återträff och där önskade jag att man skulle höra av sig men du har inte hört av dig!
- Jaha den har jag nog glömt av eftersom jag har rätt så mycket att göra just nu.
- Det gör inget utan jag undrar om du är intresserad?
- När skulle det äga rum då?
- Om precis två veckor den 12:juli klockan sex på kvällen.
Jag tvekade, tävlingen skulle ju vara om fyra veckor, skulle jag hinna, men det skulle ju vara kul att återse de gamla klasskamraterna. Speciellt en, om den personen skulle komma, men det vågade jag inte fråga!
- Jag vet inte, sade jag sakta.
- Det gör inget, man kan inte alltid…
- Jo, förresten jag kommer!
- Vad kul! Du hittar till Malnbadens restaurang va? Utanför Hudiksvall?
- Jodå dit hittar jag…
- Och efter en god måltid som är kostnadsfri, eftersom jag äger restaurangen, kan man om man vill få komma till min sommarstuga som ligger en halv kilometer bort och sova över där.
- Det låter kul, jag kommer.
- Bra då ses vi väl om ett par veckor då?
- Ja det gör vi! Ha det så bra så syns vi. Hej!
- Hej!
Jag lade på luren och skrev upp händelsen i min almanacka.
Första provturen efter renovering, jag hade fått hjälp av ett par biltokiga kompisar, blev inte förrän ett par dagar innan klassträffen. Det kändes som om det datumet närmade sig alldeles för fort. Som tur var gick provturen mycket bättre än jag hoppats på.
Den 12 juli kom, jag gjorde mig fin och tog Ferrarin, den måste ju bli testad så mycket som möjligt innan jag skulle köra loppet. (Fast egentligen var det nog för att kunna skryta lite för de andra.) Jag körde strax innan fem och var framme på parkeringen till restaurangen en timme senare. Där stod ganska många bilar, bredvid en nyare Porsche var ledigt så jag ställde bilen där. När jag stigit ur bilen kom en silverfärgad Volvo V70 och släppte av en tjej i min ålder, hon kysste chauffören och sade hejdå innan den körde iväg igen. Vi såg på varandra och jag kände igen henne, det var Claire.
- Hejsan Jimmy, sade hon, det var länge sedan.
- Hej, sade jag, ja det var inte igår.
- Är det din bil?
- Ja det är det.
- Häftig!
Vi började gå mot restaurangen.
- Vad sysslar du med nu? frågade jag.
- Jag? Jag är någon sorts hemmafru och tar hand om våra små barn på två och tre år. Medan min gubbe som körde hit mig jobbar på kabelfabriken. Vad sysslar du med då?
- Jag säljer bilar och bor själv och ägnar mig åt den hobbyn.
Jag pekade på Ferrarin.
- Säljer du sportbilar?
- Nej alla möjliga sorter men mest amerikanska.
När vi kom fram till restaurangen blev det ett kärt återseende, många kramar och mycket skratt. Vi åt god mat och pratade gamla minnen om lärare och sådant som hänt. Ett par timmar senare åkte några hem medan de som skulle till stugan packade in sig i bilarna. Jag kunde bara ta en passagerare och det blev min ungdomskärlek Jane, hon var lika söt nu som då. Porschen ägdes av klasskompisen Jim. Han och jag fick berätta en hel del om våra bilar innan vi kom iväg. Jag och Jane hamnade sist.
- Kommer du ihåg festerna vi hade här på Malnbaden i gymnasiet? frågade Jane.
- Ja… svarade jag, även de andra klasserna var ju här.
- Så du säljer bilar du? sade hon sakta.
Jag skrattade lite och sade:
- Och du jobbar som kassörska i Swedbank!
- Bor du ensam?
- Ja, svarade jag lite generad, jag har inte haft tid att leta efter den rätte sen jag startade firman. Du då?
- Jag har haft en del killar, men när de väl lärt känna mig vill de inte ha mig längre tydligen.
- De går bara efter utseende då?
- Ja det verkar så…
- Du kan då inte klaga på utseendet i varje fall.
Det brände lite i ansiktet av någon anledning.
- Åh tack… sade hon och tittade bort som om hon var blyg.
- Jag känner inte dig personligen, sade jag sakta.
Jag tog en paus innan jag fortsatte:
- Men om det går bra skulle det kanske…
Bilen framför bromsade in och svängde av på en liten skogsväg. Vi följde efter och stannade på en liten trång parkering.
- Framme, sade jag.
- Japp, sade Jane lite tyst.
Jag hade varit stormförtjust i Jane under hela skoltiden men jag hade aldrig kommit så pass långt att jag pratat med henne om det, hon hade alltid verkat vara upptagen med andra killar så jag hade inte vågat. Jag tänkte att det skulle vara underbart om hon kunde följa med i tävlingen.
Stugan låg ensam vid en ganska stor badstrand, den var omgiven av en väl blandad skog, både barrträd och lövträd. Stugan var inte speciellt stor men Pamela hade gjort i ordning sovplatser åt allihopa. På baksidan mot havet gjordes det upp en liten eld och det plockades fram en hel del alkohol, jag drack inte alkohol, åtminstone inte denna kväll. Jag blev bjuden förstås och tog väl några klunkar då.
Alla pratade med alla om vad de gjort under tiden mellan studenten och denna klassträff. Vi pratade till Pamela tyckte det fattades musik så hon satte igång någon sorts musikspelare med högtalare ut mot baksidan. Vi hamnade i mindre grupper, inte för att det var speciella grupper inom klassen utan för att det blev enklare att prata med varandra. Efter en stund fick ett gäng för sig att bada så de klädde om och sprang ut i vattnet.
Jag och Jane satte oss på en varsin trädgårdsstol vid ett bord, ingen av oss var sugen på att bada, det hördes på de som sprungit i att det var kallt. Jag hade lite whisky i ett glas, whisky jag fått av Nils och Jane hade en rosa drink.
- Kul fest eller hur? sade Jane och log.
- Ja det är det, ska inte du bada?
- Nä jag vill inte ha lunginflammation.
Vi skrattade och smuttade på det vi hade i våra glas.
- Vad var det du skulle säga i bilen? frågade hon blygt.
Jag blev tyst ett tag.
- Jo jag undrade…
Men jag blev avbruten av Jim som satte sig hos oss. Han var inte nykter.
- Hej namne, sade han.
- Hej själv du lille Jim, svarade jag eftersom han var huvudet kortare än mig.
- Jo du, sade han till mig, det här säger jag bara till oss sportbilsägare emellan. Känner du till det här loppet mellan Haparanda och Malmö, det så kallade Superloppet?
- Ja det har jag hört talas om.
- Jag har också hört talas om det, sade Jane.
- Kul, sade Jim, då vet ni vad det går ut på då?
Jag sade ingenting.
- Nej, inte riktigt, sade Jane.
- Lova att inte yppa ett ord av vad jag säger nu!
Både jag och Jane lovade. Han tog en klunk ur en flaska med öl innan han fortsatte:
- Man ska ta sig från Haparanda till Malmö så fort man kan, vinnaren får 2 miljoner i pris. Den här tävlingen har blivit vida känd och det kommer tävlande från hela världen, men det gäller att inte säga för mycket, polisen vet inget om den än och skulle någon skvallra då blir det inte roligt för den personen, det kan jag lova.
Jim tog en djup klunk ur flaskan innan han fortsatte:
- Vinnaren ska bli jag!
- Är du med i det loppet? undrade Jane.
- Ja tänk för att jag anmält mig till det och jag kan hjälpa dig så du kan anmäla dig du också, man har en vecka på sig ännu att anmäla sig.
- När är det här loppet då?
- Om precis två veckor, sade Jim och nickade på huvudet, de två miljonerna ska bli mina.
Han drack ur flaskan.
- Ska jag hjälpa dig? frågade han mig.
- Det behövs inte, sade jag.
- Det är bra, för det vore synd att se dig förlora. Förresten hur fort går Ferrarin din?
- 110! svarade jag.
Han tittade på mig som om jag vore knäpp och skrattade sedan.
- Jag har kört 250 med Porschen men då var det mycket kraft kvar, de svenska vägarna är inte alltför bra att köra fort på. Men när jag vunnit ska jag åka ner till Nürnbergring och där ska jag se hur fort den går!
Vi fortsatte att prata bilar ett tag tills de som badat kom upp ur vattnet och satte sig runt eldstaden. Pamela plockade fram grillkorv och vi började grilla. Att jag och Jane tillbringat hela kvällen ihop spred sig som en löpeld, jag tog inte illa upp av det vilket inte Jane verkade göra heller.
Jag och Jane satt på stolarna igen och hade precis ätit upp en varsin korv med massor av tillbehör på, vi torkade skrattande av oss.
- Visst är det roligt att träffas så här igen efter alla år, sade jag.
- Ja, det är det, sade hon, du är alltså ensam, så snygg och så rik.
Jag blev väldigt generad när hon sade det.
- Ja tack, rik vet jag inte…
- Du har haft tur ändå, sade hon lite försiktigt.
- Ja det kanske jag har, hurså?
- Jo, hon var tyst en stund, Jag har haft några pojkvänner och allt de vill är att ha sex och mat. Det är som om det är det enda jag duger till. Jag tycker att ett förhållande går ut på så mycket mera, eller har jag fel.
- Jag tycker inte att du har fel.
- Den senaste jag var med, fortsatte hon lite tårögt, det var för ett år sedan, var så trevlig. Mina föräldrar älskade honom, men en natt när jag inte ville…
Hon torkade ögonen med en servett.
- Ja, sade jag lugnt, vad hände.
- Jag ville inte men han tvingade sig på mig och sa att jag måste ställa upp när han ville. Han var våldsam och tvingade sig på mig, men han fick inte till det så han slog mig över kinden och stack iväg.
Jag kunde inte säga något men kände att jag hatade den här killen trots att jag aldrig träffat honom.
- Han tog bilen och körde iväg och krockade med en rattfyllerist, fylleristen klarade sig utan skråmor men min kille dog i ambulansen. Jag gick inte på hans begravning trots att vi var förlovade och skulle ha gift oss denna sommar. När jag berättade för mamma och pappa vad han gjort trodde de mig inte och anklagade mig för att han dött. De frös ut mig eftersom jag inte varit på begravningen och vi har inte setts eller hörts sen i höstas.
- Vad hemskt, sade jag och kände att jag ville hjälpa henne.
Det kändes som om jag var förälskad i Jane.
- Det blir värre, sade hon dystert, för tre månader sedan förlorade jag mitt jobb på grund av neddragningar och det är som om ingen vill ha mig längre, jag har skulder upp över öronen och om två veckor blir jag vräkt…
Hon tittade på mig och log konstlat.
- Nä varför tråkar jag ut dig med det här fyllesnacket, vi skulle ju ha kul!
- Du har rätt vi ska ha kul. Nu ska jag säga till dig något som jag velat säga för länge sedan!
- Vaddå?
- Jo, jag var tyst en stund men lät ingen blyghet komma och ta över, jag skulle vilja lära känna dig mer!
- Va… utbrast hon.
- Jag kanske kan hjälpa dig med dina skulder också.
- Vad säger du? Jag kan inte ta emot det, jag har själv ställt till det och får väl ordna det så gott jag kan.
- Hur mycket är du skyldig?
Jag tittade på henne och hon höll sig för skratt.
- Luras du för att komma över ett ligg eller sätta en hållhake på mig?
- Hur mycket? frågade jag allvarligt.
- Lite över trehundra tusen, sade hon tyst och tittade ner i marken.
- Jag betalar på ett villkor, två villkor!
- Jag visste det…!
- Att jag vinner Superloppet med dig som medhjälpare.
- Va? Är du med i det, har Jim ordnat in dig?
- Jag har varit anmäld till det länge.
- Varför sade du inget till Jim?
- Jag gillar inte skrytmånsar så mycket.
- Är det sant? Att du ska hjälpa mig?
- Du hjälper mig och får betalt för det.
Jag höll fram högra handen men hon reste sig och gav mig en kram istället, det kändes mycket bättre. Hon satte sig ner igen och såg gladare ut.
- Om du inte vinner då?
- Äh, då hjälper jag dig ändå, du måste ju som sagt var ha betalt!
- Så här glad har jag inte varit på länge. Är det verkligen sant?
- Ja det är sant. Du har inte lust att gå ut och äta i morgonkväll?
- Jo gärna, sade hon och tittade generat ner i marken, om jag hade haft råd så.
- Jag bjuder ju såklart, imorgon åker vi hem till dig så väljer du ut lite kläder och sedan bestämmer du restaurang så kan vi lära känna varandra under dagen, utan krav på sex.
- Jag vet inte vad jag ska säga.
- Säg ja, sedan efter tävlingen gör du som du vill, du får känna efter och avgöra om vi ska träffas mer eller om du vill gå skilda vägar. Eftersom du får hälften av vinsten om vi vinner och alla skulder betalda om vi inte vinner.
- Om vi vinner ja!
Musiken var fortfarande på men på en behaglig volym så jag tog mod till mig och reste mig.
- Får jag lov? sade jag till Jane.
- Ja gärna! sade hon glatt.
Vi dansade lite försiktigt till musiken, det kändes underbart att hålla om henne. Jag njöt av hennes doft och hoppades att kvällen var ung.
- Det är som en dröm, sade hon.
- Nyp dig inte då så att du vaknar.
Hon fnissade.
- Fyllesnack hjälper ibland, sade jag, men du har väl inte druckit mycket ikväll?
- Nej det har jag inte, men tydligen tillräckligt för att våga berätta för dig om det som hänt.
Jag njöt av hennes närhet och kände mig avslappnad och harmonisk, jag mådde så bra som jag aldrig någonsin gjort förut.
- Förresten, sade Jane, jag har bara de här finkläderna så jag måste tvätta imorgon.
- Jasså, sade jag och började känna mig givmild.
- Hoppas du har lust att vänta.
- Vi handlar nya.
- Va, hur mycket…
- Nu tänker vi inte på det, imorgon handlar vi lite finkläder åt dig.
- Varför gör du allt det här?
- Jo, för att efter alla dessa år har jag äntligen vågat bjuda ut dig.
- Vad menar du?
- Jag vågade inte men har alltid velat göra det.
- Hurså?
- Jag tyckte du alltid var upptagen av andra killar.
- Jasså, det hade säkert blivit ett ja.
Jag flinade och blev väldigt generad, jag hoppades att det skulle bli vi två för evigt.
- Vad ska jag göra på tävlingen? undrade hon.
- Det går vi igenom till veckan. Du ska bli välinformerad.
Den här helgen ska vi bara njuta, tänkte jag för mig själv.
Medan vi dansade kom flera och började dansa. Bland annat Claire och Nils, de verkade dansa någon sorts ormdans med varandra. Efter ett par bitar satte vi oss igen.
- Var inte de gifta? undrade Jane och skrattade.
- De verkar ha funnit varandra i fyllan.
Vi skrattade gott ihop när Sarah satte sig bredvid oss och bjöd lite på en sliskig drink.
- De två hånglade ju alltid på festerna i gymnasiet, sade Sarah.
- Varför bryta en tradition. sade Jane. Jag måste på toa!
Hon reste sig och gick iväg.
- Nu är det bara vi två, sade Sarah. Hur kommer det sig att en så snygg och rik person som du bor ensam?
- Jag vet inte… sade jag tveksamt.
- Du sa ju att du säljer bilar och att det går bra för dig.
- Jo visserligen.
- Jag vill bara säga dig att jag och Jane umgås en hel del och hon har det inte lätt just nu.
- Hon har berättat för mig.
- Om våldtäkten med?
- Ja det också.
- Var rädd om henne, hon är väldigt skör. Men jag vill att du ska veta att hon har pratat mycket om dig och jag har sagt åt henne att söka upp dig men hon har alltid skyllt på något. Det var därför jag och Pamela ordnade denna klassfest.
- Jasså, jag tyckte det var konstigt eftersom det inte är något jämnt fem eller tio års jubileum.
- Jo men. Pamela och jag hade hämtat dig om du inte velat komma. Jane behöver komma ifatt, hoppas hennes skulder löser sig snart. Hon är ju hos kronofogden.
- Det sa hon inte.
- Jo det är hon…
- Det spelar ingen roll, jag ska hjälpa henne.
- Jag trodde väl det för jag ser på folk om de är kära och ni två är så kära i varandra att ni blir knasiga snart. Claire och Nils skulle aldrig funka ihop mer än någon kväll, de är bara kåta.
Jane kom tillbaka och undrade vad vi pratade om.
- Jag sa att ni ska vara rädda om varandra, sade Sarah. Och jag ska gå och lägga mig att sova snart, klockan är nästan 2.
- Flera har visst sökt reda på en lämplig plats.
Pamela kom och med hjälp av Sarah drog de mig och Jane undan till en lite avskild plats i den lilla stugan.
- Var är Claire och Nils? undrade någon.
- Vet inte, sade någon annan, jag tror de skulle ut i skogen en sväng!
Vi kröp ned under ett varsitt täcke på en ganska bred uppblåst madrass. Jag vet inte varför men jag somnade ganska genast. Jag tyckte jag fick en kyss på kinden men jag visste inte riktigt.
När jag vaknade visste jag inte var jag var först, men när jag såg att Jane låg och tittade på mig kände jag igen mig.
- Klockan är nästan elva, sade hon, din sjusovare. Jag och Sarah har redan varit och doppat oss i vattnet. Vi hittade Nils och Claire sovande i varandras famnar i en sovsäck på stranden, de blev ganska generade.
Jag klev upp och tog mig också ett dopp. Det var kallt men uppfriskande. När jag kom tillbaka hade Jane dukat upp lite frukost. Det smakade gott.
- Står du hos kronofogden? frågade jag.
- Ja det gör jag, sade hon överraskat, vem har sagt det?
- Sarah…
- Nu vill du förstås inte hjälpa mig…
- Nonsens, klart jag hjälper dig det spelar inte någon roll vart pengarna ska, huvudsaken att skulderna blir betalade, eller hur?
- Jo det är ju sant.
- Ska vi åka?
- Ja vi får göra det.
Det blev lite kramar och adjö och lyckönskningar innan vi kom iväg. När vi körde mötte vi en silverfärgad V70 med två barnstolar i.
- Det är sorgligt, sade jag.
- Var det Claires make?
- Ja det var det…
- Undrar om han vet något.
- Det brukar komma fram så småningom har jag hört.
Vi var tysta ett tag.
- Var ska vi köpa kläder? undrade jag försiktigt efter ett tag.
- Det var sant det du sa igår då?
- Självklart!
Vi åkte först hem till henne där hon bytte kläder och sedan ville hon till Sundsvall, det fanns fler affärer där tyckte hon.
Vi hade en underbar middag och en underbar helg tillsammans. Därefter började allvaret, det gick så långt till och med att hon flyttade det mesta av sina saker från lägenheten till mitt lilla hus. Hon hade nästan mer än jag och det visade sig att hon älskade att stå i köket så jag blev bjuden på den mest fantastiska mat jag någonsin ätit. Hon hade inte körkort så att köra blev det inget av för hennes del. Vi övade in olika scheman för mat pauser och tankpauser, hon skötte en karta, telefonen och såg till att vi skulle få i oss mat. Vi gjorde till och med upp ett schema vid tankning. Vi klev båda ur, jag fixade med kontokortet, hon tankade och när det var fullt startade jag, så lade jag i en växel när hon satte sig och körde iväg när hon stängt dörren. Det var inte lätt att skynda sig in i bilen så vi fick öva på det ganska mycket.
Dagen innan tävlingen körde vi upp till Haparanda och sov över på ett hotell och när vi kom till startplatsen vid fem var Jim redan där. Han blev lite sur men det brydde vi oss inte om.
Det var ett femtiotal bilar där av varierande sort, allt från små japanska bilar till stora europeiska och amerikanska. Starten var samtidig för alla och det var inte lätt, jag kunde se att en del körde ihop men alla verkade komma iväg. De som skötte tävlingen tog ett flygplan för att komma till målplatsen som vi fick veta innan vi startade, allt för att det inte skulle gå att spåra tävlingen för polisen.
Vi körde så fort jag kunde på E4:an, passerade Luleå vid halvsju. Piteå innan sju och Skellefteå vid halvåtta. Vi fick ett meddelande om att det var en olycka strax söder om Skellefteå. Vi körde in på väg 364 tillsammans med andra tävlande och körde sedan förbi Ånäset och ut på E4:an igen. När vi passerat Umeå körde vi om en BMW som rök fruktansvärt. I Örnsköldsvik var det en olycka igen så vi körde först väg 335 och sedan 334 för att komma ut på E4.an igen. Vi susade förbi Härnösand och Sundsvall. Efter Gävle var det ännu en olycka så vi körde över Furuvik. Vid Uppsala var en stor poliskontroll så vi körde in på väg 55. Vi åkte genom Bålsta och Västerås. I Arboga åkte vi in på E3:an och över Örebro, genom Mariestad och Skövde. Korsningen av väg 48 och 184 var full av poliser. Vi följde väg 40 söderut. Genom Ulricehamn och ut på väg 157 sedan väg 27. På väg 26 söder om Gislaved var en till olycka. Vi körde förbi Värnamo och var sedan på E4:an igen. Vi passerade Ljungby och Helsingborg. Där låg vi bakom en Porsche vi kände igen, det var Jims. Den sista sträckan blev en tävling med honom. Jag såg aldrig hastighetsmätaren men Jane sa att den snuddat vid 300. När vi passerat Arlöv försvann han bakom oss.
Vi hittade snart till målplatsen och blev väldigt glada när vi kunde konstatera att vi vunnit. Målfirandet blev dock kort eftersom polissirener hördes närma sig, en väska överlämnades och vi skingrades.
Vi tog in på hotell. Ett dubbelrum.
- Vad underbart, sade hon.
- Ja eller hur, sade jag och lade väskan på sängen. Öppna den.
Hon gjorde det, i den låg tvåtusen stycken tusenlappar. Vi stod bara och tittade på pengarna.
- Jag har aldrig sett så mycket pengar! sade Jane och skrattade.
- Inte jag heller på samma gång.
Dagen därpå körde vi hemåt i ett mycket lugnare tempo, det tog faktiskt några dagar att komma hem för oss. Hon steg av i Hudiksvall för att göra det sista med lägenheten och jag skulle hem och jobba igen lite eftersom det inte blivit så mycket av den varan de senaste veckorna. Jag skulle sedan hämta henne efter några dagar.
Men redan efter två dagar fick jag ett brev från henne som gjorde mig mycket ledsen. Hon hade nämligen skrivit:
”Hemskt ledsen Jimmy men Än Litar inte jag På dig och jag har bestämt Mig för att försonas med mIna föräldrar. sök inte upp miG för jag vill iNte ha dig längre Utan jaG ska ha En aNnAn. Så deT så! från jane.”
Det brevet gjorde mig mycket ledsen.
Dagen efter gick jag till jobbet, jag funderade vad jag skulle göra med hennes saker, de luktade fortfarande gott av henne. Hennes brev hade jag i bröstfickan på min skjorta för att kunna ha denna sista sak från henne, även om det var ett sorgligt meddelande.
- Hej på dig, sade min receptionist Agneta, vad du ser dyster ut?
- Ja ibland är det upp och ibland ner, sade jag. Just nu mest ner.
Hon tittade på mig och sade bestämt:
- Det är något med Jane!
- Jag vill inte prata om det!
- Hörrudu, sade hon strängt, jag har delat med mig åt dig av mina bekymmer så nu får du dela med dig av dina! Vi bråkar som fan ibland men kommer alltid överens. Har hon svikit dig?
- Ungefär ja.
Jag tog fram brevet och visade det. Hon läste det och skrattade till.
- Var det roligt? undrade jag.
- Det var inget roligt meddelande men hon har ett dolt budskap till dig i meddelandet, ser du inte det? Vissa bokstäver är stora…
- Få se.
Jag tog brevet och tittade men märkte inget dolt meddelande i min sorg.
- Ta hit ska jag visa dig!
Hon tog brevet och strök under vissa bokstäver. Då såg jag att hon hade rätt, vissa bokstäver var stora och det dök upp ett annat meddelande:
”HJÄLP MIG NU GENAST”
Jag stirrade på bokstäverna och sakta men säkert insåg jag att hon hade hamnat i problem.
- Du, sade jag hastigt, jag tar ledigt idag! Jag ska kontrollera vad som hänt. Tack så mycket!
Jag hörde inte vad hon sade eftersom jag sprang ut till min pickup och gav mig av mot Hudiksvall så fort den kunde.
Men medan jag körde ringde telefonen.
- Jane… utbrast jag i mobilen eftersom jag trodde det var hon.
- Nej det är det inte, svarade en mansröst och jag skämdes lite. Känner du till Superloppet?
- Ja det gör jag.
- Polisen kom till målgången men som tur var fick vinnaren sina pengar, men många åkte in på förhör.
- Det låter inte bra, sade jag.
- Det är så att tipsaren körde en vit Porsche 944 och det fanns bara en vit sådan i tävlingen.
Då förstod jag varför Jim sackat efter, när han insåg att han skulle förlora tipsade han polisen.
- Vi skulle tacksamt ta emot tips om var denne person befinner sig, så om du får syn på personen tveka inte att ringa detta nummer…
Han sade ett telefonnummer som jag antecknade.
- Inga problem, sade jag, jag ska hålla ögonen öppna!
Vi sade adjö och jag lade på. Jag passerade Harmånger i hög fart och hoppades Jane skulle vara kvar i sin lägenhet.
Jag parkerade utan för hyreshuset där hon bodde och rusade upp de två trapporna, namnet på dörren satt kvar. Jag kände på dörren, den var låst, jag tryckte på ringklockan med den fungerade inte så jag bultade på dörren, det ekade inne i lägenheten som om den var tom.
Jag öppnade brevinkastet och ropade på henne men det enda jag hörde var mitt eget eko i en tom lägenhet. Jag ställde mig upp och lutade mig mot dörren och undrade var hon kunde vara. Fantasin skenade iväg och jag funderade om hon blivit skadad, eller värre…
Dörren mitt emot öppnades försiktigt, en dam som såg ut att vara nära 70 tittade ut, hon var ganska kort och hade ett par väldigt sneda glasögon av röd plast på sig. Hon tittade på mig ett tag innan hon sade:
- Kom med in här, jag har en sak att visa dig.
Jag tvekade men följde efter henne in. Det luktade blommor i lägenheten. Hon kollade trapphuset en sista gång innan hon stängde dörren.
- Du söker Jane, eller hur?
- Jo det gör jag…
- Jag har sett er och hur lyckliga ni är.
Hon bjöd mig ner vid köksbordet och satte fram ett fat med väldigt goda pepparkakor.
- Hon brukade ofta hälsa på mig och äta av dessa kakor jag bakat.
- De är goda, vet du var hon är?
- Nej det vet jag inte.
Damen bytte glasögon, torkade händerna på det zick zack mönstrade förklädet och tog fram en papperslapp ur en låda, texten såg ut att ha varit skrivet snabbt och lite slarvigt, ungefär som om den som skrivit inte hade haft ett ordentligt underlag.
- Läs den här, sade hon och gav mig lappen.
Jag tog den och började läsa:
”Hej Lotta kan du hjälpa mig att ge denna lapp till Jimmy”
Sedan följde en detaljerad beskrivning av hur jag såg ut innan brevet fortsatte:
”Mina föräldrar kom hit med Jim, han påstår att han har bevis för att vi var med i tävlingen och att vi kan åka i fängelse om han presenterar de för polisen. Tydligen känner han mina föräldrar väldigt väl, något jag inte kände till och nu måste jag gifta mig med honom annars skickar han oss till fängelset. Jag hoppas du kan göra något för jag är påpassad hela tiden, detta brev skriver jag på det enda ställe jag kunde vara ifred, toaletten. Förhoppningsvis kan jag smuggla ner det i Lottas brevlåda. Jimmy jag älskar dig och längtar efter dig, mina föräldrar tvingade mig att skriva det andra hemska brevet, men om du läser detta hoppas jag att du hittade mitt rop på hjälp i brevet, vi är i Hudik”
Brevet tog tvärt slut utan punkt och de sista fyra orden var väldigt hastigt skrivna. Ett hopp tändes i mig men vart var hon?
- Vet du var hennes föräldrar bor? frågade jag.
- Nej tyvärr inte en aning.
- Har du en telefonkatalog?
- Ja det har jag, ska du slå upp i den?
- Vet du vad de heter?
- Nej det vet jag inte heller.
- Men de borde ju ha samma efternamn som Jane, eller hur?
- Jag vet ett bättre sätt, sade hon. Jag har ett barnbarn som jobbar på posten som brevbärare, hon borde ju ha en eftersändning av posten till någon annan adress.
- Ja det borde de ju ha fixat.
- Jag ringer genast, hoppas de inte åkt ut på turen än.
Hon gick och ringde och kom tillbaka en stund senare.
- Han hade åkt ut på turen redan, sade Lotta och jag kände hoppet släckas ett tag, men hans chef hjälpte mig, hon har eftersändning till någon Jim Ottosson på Kungsvägen 23. Hittar du dit?
- Nej jag har inte en aning om var det är.
- Vi tittar på en karta.
Hon tog fram kartdelen i telefonkatalogen, men den gatan fanns inte med på kartan. Hon plockade fram en turistkarta och efter en stunds letande hittade vi gatan.
- Ta kartan och skynda dig iväg.
Jag tog den och reste mig.
- Vad blir jag skyldig dig? frågade jag.
- Ingenting, jag älskar kärlekshistorier så skynda dig så att denna får ett lyckligt slut, ni kan väl komma hit och berätta sedan hur det gick.
- Det ska jag, sade jag och la en tusenlapp på bordet och rusade iväg.
- Vad ska jag med den till? Jag har så jag klarar mig!
- Köp något till postpersonalen.
Jag rusade ut till bilen och körde iväg med en rivstart. Jag hann se att hon stod i fönstret och vinkade, jag vinkade tillbaka.
Jag stannade en bit ifrån huset på Kungsgatan, det var ett stort hus och klätt med rött tegel och svart trä, två guldfärgade stora siffror visade att det var 23. På garageuppfarten stod två bilar, en grön nyare Opel kombi och en vit Porsche 944. Jag kom att tänka på telefonsamtalet jag fått tidigare.
- Han ska inte komma undan, sade jag tyst för mig själv.
Jag slog numret, mannen svarade ganska snabbt.
- Det gället den vita Porschen, sade jag.
- Bra, sade mannen upphetsat, har du upplysningar om personen?
- Ja, han heter Jim Ottosson och bor på Kungsvägen 23 i Hudiksvall.
- Bra, sade mannen, jag har antecknat. Tack, du har en belöning att vänta om det är han!
- Det är han, sade jag innan vi avslutade samtalet.
Jag stoppade telefonen i handskfacket och såg två personer komma ut ur byggnaden. Det var Jane och någon som såg ut som hennes pappa. Hon såg väldigt ledsen ut, jag ville rusa ut och ta henne med mig men tänkte att det kanske inte skulle bli så trevligt om jag gjorde det. Jag visste inte vad Jim kunde hitta på. De satte sig i Opeln och körde iväg. Jag följde efter på avstånd. En stund senare körde de in på en garageuppfart med tre garagedörrar och ett enormt hus. Det var vit putsad fasad och massor av lyxiga fönster, trädgården såg perfekt ut, inte ett grässtrå fel. Nu var det inga problem att få tag i telefonnumret via nummerupplysningen. De kopplade mig direkt.
- Nilsson! svarade en sträng kvinnoröst.
- Ja hallå, sade jag, träffas en Jane Nilsson?
- Hon är upptagen just nu, kan jag hälsa från någon?
- Ja det är Jimmy Björkvik, be att… hann jag säga innan jag blev avbruten.
- Hon ska inte träffa dig mer! Ring inte hit mer eller jag ringer polisen. Hon ska gifta sig i eftermiddag så våga inte visa dig i närheten av henne.
Kvinnan slängde på luren i örat på mig. Jag tittade på huset, hon fanns alltså därinne men hur skulle jag få tag i henne. En ide växte sakta upp i mig. Jag visste ju inte om de skulle gifta sig borgligt eller kyrkligt. Men att döma av hur huset och trädgården såg ut anande jag att hennes föräldrar var djupt kristna, så det skulle förmodligen vara kyrkligt. Jag ringde igen men slog skyddat nummer så de inte skulle känna igen det.
- Nilsson, sade en mansröst lite släpigt.
- Det här är från kyrkan, sade jag med en förställd röst, jag söker Jane Nilsson.
- Jaha vänta då.
- Det är till dig Jane, ropade mannen, det är kyrkan. Tar du det däruppe? Bra, jag lägger på nu!
Det hördes lite klickande när han lade på luren och någon lyfte en annan.
- Ja hallå, hörde jag Janes underbara röst.
Mitt hjärta slog volter av lycka att höra hennes röst igen.
- Är du själv? undrade jag.
Det var tyst i luren länge, jag hörde henne andas.
- Var är du? frågade hon med låg röst. Fick du mitt meddelande?
- Bägge två.
- Hur fick du tag på mig?
- Vi tar det sedan. Är du själv?
- Ja, ingen annan hör något, men jag kan inte ringa ut, de har spärrat telefonen.
- Vad är det här för sörja?
- Jag vet inte, Jim och mina föräldrar bara kom, jag hade inte en chans. De hotar med polisen.
- Bry dig inte om det, det ordnar vi på något sätt, vad kan han ha som kan fälla oss?
- Jag vet inte, de påstår till och med att de ordnat med jobb åt mig, men jag vet inte som vad.
- Har du någon möjlighet att kunna komma ut?
- Inte en chans, och snälla inte något våldsamt nu.
- Jag är inte den typen, men jag har en ide!
En annan plan växte fram i mitt huvud.
Klockan närmade sig bröllopsdags, kyrkklockorna slog och Jim och Jane skred sakta in. Jag satt lite avsides bakom ett par solglasögon. Jane såg glad ut trots det sorgliga hon var på väg till, det var inte så mycket folk i kyrkan. Hennes föräldrar var överlyckliga och stod upp. Mamman grät. Mer folk var där, förmodligen Jims föräldrar och några släktingar till de bägge.
Jag gjorde tummen upp mot henne lite diskret när hon sneglade lite försiktigt mot mig. Hon log.
De kom fram till prästen, musiken tystnade och prästen slog upp en bok. Det var mycket högtidligt och strikt. Hon hade en kritvit tjusig bröllopsklänning och ett uppsatt hår. Jim hade en svart frack på sig och hade ett hår som såg ut att väga flera kilo av vax.
Prästen skulle precis börja tala när Jane slet av sig hårklämmorna, ruskande på huvudet och släppte ut sitt hår, hon gled smidigt ur bröllopsklänningen och sparkade av sig skorna. Hon vände om och gick mot mig i sina underkläder, jag hade gått ut i gången och väntade på henne. När hon kom upp till mig gav jag henne solglasögonen så hon kunde sätta upp sitt hår med dem. hon hade lårhöga silkesvita strumpor och vit strumpebandshållare som hon också gled ur smidigt.
- Vad i helvete! utbrast Jim som kom ur chocken.
- Heja, ropade någon ur publiken.
Janes mamma föll omkull men pappan tog emot henne. Jag hörde även några skratta.
- Man ska inte tvinga sina barn till det de inte vill! skrek någon.
Jim kom efter oss men vi hann ut innan han var ifatt oss. Jag vände mig om och gav bilnycklarna till Jane och mötte Jim. Hennes föräldrar kom också efter oss. Jag hindrade de så Jane kunde ta sig till bilen.
- Du kan inte göra så här! gormade pappan.
- Det är ett fritt land! ropade Jane när hon klättrade in i bilen.
- Vad sysslar ni med, sade mamman gråtande, ni som skulle bli så lyckliga ju.
- Rättare sagt, sade jag, var det nog ni som ville bli lyckliga.
- Du vet inte vad som är bäst för henne! röt pappan.
- Det vet hon nog själv bäst!
- Du är inte klok, röt Jim och måttade ett slag mot mitt ansikte.
Men han missade för jag vek undan och farten han hade gjorde att han ramlade omkull. Han skrek och reste sig, han slet av sig fracken och skulle slåss. Någon tog tag om honom och höll fast så han inte kunde slåss. Prästen kom också ut.
- Vad är detta? frågade han.
- Han stjäl min dotter! skrek pappan.
- Ring polisen, skrek mamman.
Den som höll fast Jim utbrast:
- Detta bröllop är ett skämt, man kan inte tvinga en som inte vill gifta sig med någon den inte vill ha.
- Vad är det jag hör! sade prästen med en barsk ton och vände sig mot Janes föräldrar.
Fler människor kom ut ur kyrkan.
- Ni som har varit så trogna kyrkan sysslar med sånt här i dessa tider! sade prästen strängt. Det hör medeltiden till och inte ens då gjorde de sånt i detta land! Jag skäms!
- Men… började båda Janes föräldrar.
- Gå hem och tänk över era synder!
Jim slappnade av.
- Jag har bevis, sade han och pekade på mig.
- Jag bryr mig inte om vad du har!
- Jane! ropade mamman.
- Låt de vara ifred, sade prästen. Gå hem och tänk över vad ni gjort i Guds hus! Gud är förlåtande men kan även straffa den som syndar. Gå hem!
Prästen blinkade till mot mig.
- Hälsa Lotta! sade han. Jag tar hand om kaoset här!
Jag gjorde tummen upp och skyndade mig till bilen.
- Vad sa han? undrade Jane.
- Vi skulle hälsa till Lotta!
Jane skrattade och sade:
- Känner han min granne?
- Tydligen, nu åker vi och köper lite kläder så hälsar vi på Lotta sedan, hon ville det.
- Har du smakat hennes pepparkakor?
- Om jag har! sade jag och vi gav varandra en härlig blöt kyss!
När vi kom till Lotta blev hon överlycklig, hon var visst väldigt engagerad i kyrkan och medan jag letat reda på Jane hade hon ringt runt och fått reda på bröllopet och pratat med prästen. Han hade blivit glad som fått veta detta. Innan vi åkte hem fick vi en stor burk pepparkakor med oss och vi lovade att snart komma tillbaka för att hämta fler.
På väg hem undrade Jane:
- Hur blir det med bevisen Jim har mot oss?
- Det vet jag inte, vi får väl kämpa emot, vi har ju pengar till advokat!
- Vi kan inte tänka på det nu.
- Nej precis, men en annan sak, skulle du vilja ha ett jobb?
- Beror på vart.
- Det är så att på firman är vi tre duktiga säljare och en jätteduktig receptionist. Men vi behöver en ekonom och du har ju jobbat i bank ett tag. Kan du tänka dig att jobba som ekonom hos oss och hjälpa till med finanserna för vi fyra är usla på det själva.
- Jag vet inte jag får fundera på det, sade hon och skrattade.
Jag skrattade också.
- Välkommen in i gänget, sade jag.
Vi behövde inte bekymra oss för Jim. Han blev rikskändis veckan därpå, han blev åtalad som anordnare av tävlingen. Det fanns bilder och filmer på honom när han höll på med förberedelserna i Haparanda, men i filmerna var det bara de som polisen tagit i Malmö som var med. Det fanns även filmer som visade hans oerhörda farter genom Sverige. Han sade att han hade en film med mig och Jane körande alldeles för fort utanför Malmö. En mörk film där en bil skymtade lite suddigt förbi och försvann. Det gick inte att avgöra vilken bil det varit en gång än mindre kunde man se om det satt folk i bilen. Rätten skrattade åt filmen.
Vår belöning blev hans bil, den som lämnade över den sade att det var konstigt att Jim inte vunnit med den, den var trimmad till bristningsgränsen av en av Sveriges bästa trimmare av Porschar. Han som lämnade den kände igen vissa kännetecken trimmaren hade.
Ingen jag kände ville ha bilen så vi beslutade att auktionera ut den i bilhallen. Den blev väldigt dyr innan den såldes, alla ville plötsligt ha bilen som kunde ha vunnit loppet. Polisen lyckades aldrig spåra vinnaren och i rätten berättade Jim varför han inte vunnit, bränslet hade tagit slut! Han hade då blivit så irriterad att han ringt och polisanmält målplatsen. Han sade sig vara oskyldig till att ha anordnat tävlingen men bevisen var så starka att ingen advokat i världen kunde ha friat honom. Vi var några som visste sanningen men gräver man sin egen grav får man skylla sig själv. Anordnarna av tävlingen var inte våldsamma men de hade tydligen kontakter att ruinera istället. De kunde ju inte anordna fler tävlingar på länge i Sverige efter Jims påfund!
Hur gick det då med hennes föräldrar, ja det är en annan historia!

Johnny Viklund

Johnny Viklund är medlem sedan 2016 Johnny Viklund har 2 publicerade verk