Publicerat
Kategori: Novell

Svårt att förstå...

- Jag vet att jag inte är så lätt att förstå sig på, men det är inte långt ifrån att du är ännu svårare... Hon väntade men han svarade inget, istället vände han bort blicken, han var inte rädd, inte orolig, inte eftertänksam eller nervös, det var omöjligt att säga vad han tänkte på eller varför han inte sa något. Hon fortstatte.
- Jag måste erkänna att jag tycker synd om dig, om det du kände för Susanna är lika starkt som det jag känner för dig, eller tror att jag kände, så är det synd om dig. Det hon talade till var hans blonda nacktesar, men nu vände han ansiktet mot henne, hans blick bar någon slags ömkan eller medlidande, han såg henne ändå inte i ögonen utan litet bredvid. Hon var inte van att få tala till punkt, speciellt inte två punkter. Ännu sa han inget, han bara såg åt hennes håll och sedan tittade han ut över vattnet som speglade himlens skymningsljus. Det var en särdeles vacker kväll.
- Sluta säga sådär... sade han sedan med en verkligt allvarlig ton och fällde sedan ned blicken mot ölburken han höll i handen mellan knäna. – Sluta säga sådant du kommer att ångra, eller som du inte menar. Inte tycker du om mig så påriktigt. Hon betraktade honom, men han tittade bestämt nedåt, hon tyckte att han blev en aning darrig på rösten då han fortsatte. – Du förstår inte riktigt vad du säger tror jag. Flickan satt tyst, vad skulle hon svara nu? Ju längre tystnaden hängde i luften, desto svårare blev det att säga något alls, hon funderade egentligen inte på vad hon kände utan mer på vad hon borde säga. Han tog en klunk öl och såg sig omkring efter de andra, mindre tyngd och mer besvärad. Hon skyndade sig att säga något.
- Nej snälla, sitt kvar, kan vi inte prata en stund till? Han såg snabbt på henne men vände sedan blicken ner i sanden mellan dem.
- Vad finns det mer att säga? sade han och ritade i sanden. Efter en stunds tystnad ställde han sig upp. Flickan började tala igen.
- Du sa... jag, jag förstår inte Viktor, vad... hon tystnade några sekunder och han väntade. – Du har fortfarande känslor för henne, det är klart, jag förstår det. Eller jag tror åtminstone det. Nu tittade han på henne med en granskande blick och rynkade pannan svagt. Han satte sig på huk, och hon vände bort blicken.
- Du, du får inte ta det så hårt, jag, jag vet inte vad jag ska säga, dethär är inget man hasplar ur sig sådär bara. Han blåste luft genom näsan, nästan som en uppgiven suck. Så ställde han sig upp igen och borstade sanden från byxorna. Omgivningen som hela tiden hade verkat avlägsen och dämpad blev plötsligt väldigt påträngande och ljudlig. Han sträckte ut handen.
- Kommer du med till dom andra? Hon blundade och hade fortsättningsvis ansiktet vänt utåt, mot viken. En tår rullade ner för hennes vänstra kind, men han kunde inte se det. Hon kunde inte svara, han skulle ha hört att hennes röst var sprucken. Så hon skakade bara sakta på huvudet. Hon kände hans blick i nacken.
- Okej, men kom dit sen, bli inte här aldeles ensam. Han dröjde någon sekund, men vände sedan bort och gick mot lägerelden. Flickan blev arg på sigsjälv. Hur kunde hon vara så patetisk? Hon framstod ju som en efterhängsen tolvåring. Desperat. Ointressant. Oattraktiv. Inkompetent. Ovärdig. Det kom inga fler tårar. Ilska kunde inte pressa fram något sådant. Ånger, svek och lycka kunde det, men ilska producerade inget av värde. Det hade hon fått lära tidigare.

Skriven av: Amanda Ölander

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren