Svarta Mamban

Berättelsen är verklig och utspelade sig i det Västafrikanska landet Guinea Bissau. Landet ligger på puckeln och är mycket litet och fattigt land på den tiden 1980-1981. Landet kallades hos portugiserna som var kolonialherrar för ”Den vite mannens grav”. Det berodde på att massor av sjukdomar grasserade i den fuktiga värmen. Klarade man sig ifrån malarian och andra parasiter som älskade att krypa in i huden så fanns det ormar. Alla tänkbara sorter kröp både inne och ute. Många dog av ormbett och ibland kunde det vara ett par i veckan. Jag hade ett serum som SIDA gett mig men chansen att det skulle fungera var nog inte så stor. Vi bodde där hela familjen och vi hade en son på 2 år och jag var tvungen att anställa en inhemsk pojke på 13 år som hette Julo. Hans uppgift var att alltid vara högst en meter ifrån vår son. Han kunde naturen men inte sonen Ted. Vi hade lagt snäckskal runt hela huset för enligt uppgift så gillade inte ormen detta underlag. Trodde jag! Vi hade en hund som hette Nellie och hon var till för att hjälpa oss vakta huset. En dag så orkade hon inte resa sig och min vän doktorn Helmut som bodde tidvis på ön fick rycka in som veterinär. Han konstaterade troligt ormbett. I trädgården runt huset. Vi gav ormen ett serum som skulle rädda oss om vi blev bitna fast trots detta så dog vår hund. Det går inte att göra ett serum som täcker alla ormsorter. Dom infödda blev ofta bitna i benen. Anledningen till det var oftast att dom går barfota och vibrationerna som bruka skrämma ormen inte finns. Tror att det är noshörningsormen. Det märkliga är att den inte hugger när du kliver på den utan när du tar bort foten. Tillhör nog det svettigaste att stå på en orm och vara ensam i nattmörkret och inte tordas lyfta foten. Du dör inte direkt men efter någon timme är risken överhängande för hjärtstillestånd. Särskilt där det inte finns sjukhus eller läkare hela tiden. På öarna utanför Guinea Bissau finns det medicinmän men inga mobiltelefoner. Det är nästan mellan 20 0ch 60 sjömil in till staden och det tar tid att paddla. Idag kanske det blivit lite modernare.
På den tiden när jag var bosatt och verksam på platsen så fanns det bara gudar både här och där. Allt var styrt av dessa gudar. Ormarna som kom in till oss gjorde detta för man hade inte frågat ormguden om lov att bygga det huset. Dom andra två som var exakt likadana och låg bara 20 meter ifrån mitt hus hade aldrig ormar runt huset. Där hade man fått lov av ormguden att bygga. Ett träd som stod ca 10 meter ifrån mitt hus hade en öppning nedtill och för den så hängde ett skynke. Innanför där bodde ormguden. Ingen mer än medicinmannen fick prata med guden. Jag tittade aldrig bakom skynket!
En kväll så var vår gode vän läkaren och hans fru på besök. Dom bodde till och från på ön. Vi brukade träffas och dricka lite god Brandy och gnaga fisk då och då. Det fanns nästan bara fisk och sprit samt vapen på ön. Min hustru Rosario och doktorns Susann samt jag och Helmut hade det mycket trevligt när det bankade på dörren i nattmörkret. Utanför stod en man som sprungit mycket långt i natten för att leta efter doktorn. Han flämtade fram att en god vän hade jagat en Bisamråtta. Råttan var förstås livrädd och kastade sig in i en håla i trädet. Mannen förde in armen för att försöka få tag på råttan men tyvärr inne i hålan låg en jättelång svart mamba. Den gjorde förstås vad dom brukar, den högg mannen i armen. Mannen slog ihjäl den med macheten och började springa mot närmaste by för att få hjälp. Eftersom en läkare är en gud i deras ögon så tog byborna med sig mannen och gick till hyddan som var sjukstuga. Läkaren var inte där för nu var det sent på kvällen och han var hemma hos oss och hade det trevligt. En sprang då till mitt hus för att söka läkaren och på ön så visste alla allt om alla. Dom visste att doktorn var på ön och var han inte hemma så var han hos oss. Den enda bilen var vår landrover som vi hade i fiskeprojektet och vi kastade oss i den och drog iväg i nattmörkret. Det är svart därnere och eftersom bilen var engelsk så fungerade inte lyset heller, men det var mindre problem för en och annan hydda i bushen fick sig nog en törn. Vi kom fram till sjukstugan och där inne på den ende sängen låg en person som såg mycket dålig ut. Tre timmar sedan han blivit biten och bredvid sängen låg en halv mamba. Tänk att han hade förståndet att ta med sig ormen för att visa vad som bet honom. Det var nog en sak dom alltid gjorde eftersom ett föremål kunde ha olika namn på grund av olika språk.
Helmut gav mannen en serumdos och sade att dör man inte av ormbettet så dör man av serumet. Jag var tvungen att svälja med tanken på serumet i min kyl. Att man kan dö av ett serum beror på allergichock och det är lätt att få eftersom ett serum görs via hästblod.
Märkligt nog så hade städaren på denna eleganta klinik dykt upp för att städa. Det måste ha varit ormguden som sänt honom tror jag. Han gick runt och sopade och Helmut och jag höll koll på klockan. Mannen såg ut att vara död för normalt sätt kan det ta upp till fem timmar innan slutet kommer. Hur länge sedan han blev biten visste ingen eftersom klockan inte var uppfunnen på den ön som förresten heter Bubaque. Helmut sade till mig att nu finns det inget mer att göra för mannens hjärta började hoppa ojämnt. Då dyker städaren fram och säger att det finns en medicinman i närheten som har botemedel. Nu blev vi förvånade, varför mannen inte hade gått till honom direkt och det fick vi aldrig ett svar på. Helmut tyckte väl att dom kunde testa detta för han kunde inte göra mera. Efter en stund kom en annan värld indansande genom dörren. Hans ansikte såg vi aldrig för hur tusan fick han på sig utstyrseln? Han for runt i rummet och fram till sängen där han hade lite märkliga rörelser för sig. Han tog upp ett pulver ur en läderpåse och tvingade in det i munnen på patienten. Lite vatten hälldes in i munnen för att det skulle gå att svälja sörjan. Doktorn och jag var övertygade om att det snart var över. Nu hände något som är det märkligaste jag varit med om. Mannen i sängen började röra sig och satte sig upp. Vår solbränna försvann och vi tittade på varandra och menade att nu måste vi sluta dricka konjak. En timme senare så reser sig mannen och går iväg med en dansande medicinman som på nytt fått visa att medicinen i tredje världen kan säga något. Helmut kunde inte få detta ur sitt läkarhuvud och bad mig att försöka få reda på innehållet i pulvret. Detta skulle bli en upptäckt av ett enormt värde för alla. Mannen som var magiker vägrade att berätta vad det var för hur det än var så låg hans makt i detta pulver. Jag var god vän med chefen för hemliga polisen Mammadou hette han. Vi brukade jaga ihop och dricka ett sött the tillsammans. Doktorn hade en tam apa som hade samma namn och Mammadou frågade flera gånger varför apan hade samma namn som han. Doktorn sade att han fick apan innan han lärde känna polischefen. Mummel hördes varje gång detta kom på tal. Mammadou gillade mig mycket bra av en rad anledningar. Jag hade prylar och var duktig på att jaga. Jag hade en gång slagit ihjäl en dvärgantilop som kom hoppande över mig på en jakt. Jag slog den med kolven så bössan gick sönder och detta såg han och blev givetvis mycket imponerad av den bedriften. I verkligheten var det nog bara en reflex för att skydda huvudet. Det berättade jag aldrig. Alltnog, jag bad honom på ett mänskligt sätt undersöka vad det var i påsen. Han hade nog kunnat tvinga fram ett svar men även polisen hyste stor respekt för dessa trollkarlar. Efter några veckor dök Mammadou upp med ett stort leende. Nu skulle världen få reda på en mycket märklig sak. Händer gnuggades i förtjusning hos läkarvetenskapens handgångne man på ön. Följande är receptet på hur man får ett ormserum mot svarta mamban. En vit tamgris bör det vara och den placeras i en inhägnad och sedan slänger man in en Mamba till grisen. Eftersom Mamban är en aggressiv orm så går den direkt till attack. Pang och grisen blir biten. Inhägnaden öppnas och ut far en skrikande gris. Nu sker följande med grisen, han äter vissa blad och krafsar i marken efter vissa rötter. Samt lite hit och dit. Efter grisen springer medicinmannen och plockar samma saker som han sedan torkar. När detta blir blött så avges ett ämne som i sin tur motverkar ormgiftet. Det var väl enkelt men jag hade ett problem och det var att ingen av oss hade en vit tamgris!Denna berättelse är helt överensstämmande med verkligheten på ön Bubaque i Guinea Bissau året 1981.
Teddy Engberg

Skriven av: teddyengberg