Svarta Natten

I det kalla Norrland med sina djupa, mörka skogar. De ligger svarta, som dränkta i tjära under den oftast stjärn-belysta himlen. Medan bergen står stolta och snö-stänkta i väst. De omfamnar dalens skogar i en båge. Långt ner i denna dal finns det en stuga. Ett ensamt litet torp med ett mycket litet stall, som lyser upp i natten. Som ett ljus i mörkret.

I detta lilla stall står en enda häst. Falken, som han heter. Han tuggar lugnt sitt hö och inväntar morgonens ljus. Framförallt väntar han på sin flicka. De ska ta sin vanliga morgontur i gryningens rodnad. Genom ännu mörka skogar och över vida ängar, under beskyddande trädkronor och längs dem kalla bergsstigarna. Han är omedveten om att flickan sitter vaken i sin säng, trots att timmen är sen.

Felicia sitter på sin säng som är bäddad med hästmotiv. I sin hand håller hon ett foto av Falken. Där är han ung och stark, pigg och frisk. Men nu är Falken gammal och svag. Hans hjärta är detsamma. Men Felicia vet att stunden snart kommer. Det har hennes far berättat. Felicia har sett det på sin fina häst, hans päls är grå och ögonen är matta. Det går bara inte att somna. Inte med dessa tankar i skallen. Men hon är tacksam för dem år hon fått med honom. Men hon kan inte tänka sig ett liv utan honom.

Morgonen kommer. Trädkronor och bergens toppar badar i dem gyllene solstrålarna. Himlen färgas rödflammig. Felicia är redan i stallet. Hon hade inte kunnat sova på hela natten. Så hon hade bestämt sig för att gå ut en timme tidigare än vanligt för att vara med Falken. Höet mals mellan hans tänder. Ljudet är obeskrivligt mysigt och det dövar Felicias tankar. Hon bara sitter där i hans box och ser in i hans bruna, djupa ögon. "Ät upp så ska vi rida en sväng, finaste Falken" säger hon och stryker hästens kopparbruna hårrem. Felicia skjuter försiktigt pannluggen åt sidan för att se på hans stora stjärn. Från hans slitna, svarta man sticker många halmstrån ut. Han tycks ha sovit gott. Falken sneglar lugnt på henne, lyssnar troget till hennes ord.

Luften är färsk och frisk i Falkens näsborrar. Ute i morgonluften på en stor äng, så är det svårt att tämja känslorna. Han vill springa. Felicia gör halt. Hon stryker lätt sin hand längs hästens mjuka hals. "Ska vi?" Frågar hon förväntansfullt. Falken tar ett djupt, snärtigt andetag av den frostbitna vinterluften. Hans ögon lyser av bus och hans näsborrar står vidgade. Felicia grabbar mantag, ger honom kommandot och i nästa sekund vräker sig Falken fram genom snön. Hans långa man slår i hennes ansikte och svansen står som en flagga efter honom. Som om ung på nytt flyger han fram lätt som en fågel över dem snötäckta vidderna. Över ängen och upp mot bergen.

Stigarna slingrar sig fram mellan klippor och stenblock. Falken är säker på hovarna och tar sig lätt framåt. Hans öron är som fastklistrade, ståendes rätt upp. Lyckan sjunger i bröstet på Felicia där hon skrittar fram, lugnt och stilla med sin bästa vän. En skänkel mot hästens sidor och han går upp i en lugn, stabil trav. Stigen leder ekipaget högre och högre upp. Kölden biter Felicia i kinderna och näsan. Men kylan är inget hon bryr sig om. Inte nu.

Stigen leder dem upp till en klippavsats. Där kan de blicka ut över dalen. Över ängarna, skogarna och huset. Här ser man allt. Långt borta flyger en örn. Den breder ut sina vingar, sökandes efter mat. Falken tar djupa andetag av den kalla luften. "Tänk, Falken. Här står han om nätterna och vakar över oss. Över skogarna, bergen och ängarna. Även dig och mig" säger hon och klappar Falkens mörka man. Falken vet. Men han tröttnar aldrig på att höra om honom.

Han. Den svarta natten. Hästen med sin legendariska flock. Han är kung över dalen. Hingsten som ingen någonsin ser. Men man kan höra hans gälla rop i dem mörkaste av nätter. Han ropar ut till alla vilsna hästars själar. Lockar dem till sig för att ge dem hans trygghet. För evigt håller han hästarna trygga, lyckliga i dalen. De får leva vidare i ett liv i frihet, utan smärta och sorg. De springer ikapp över dem frusna vidderna och går trygga i dem dunkla skogarna. Den svarta hingsten, den svarta natten, hästarnas trygghet och frälsare. Felicia visste att snart nog var den Falkens tur att följa den svarta hingsten. Han skulle aldrig mer behöva störas av stela leder och trötta ben. Men hon skulle sakna honom.

Gryning övergår till förmiddag. Solen står gul och mäktig över trädkronorna när ekipaget beger sig hemåt. De skrittar sakta framåt över stock och sten. Felicia beslöt sig för att ta en långa vägen hem, genom skogen. Den är mörk, solstrålarna når inte in. Men Falken vet vägen. Han går med säkra steg genom fruset blåbärsris och över stenar och stubbar. Här och var faller snö till marken från någon gren. Men Falken är stadig och trygg, inget skrämmer honom. Man kunde nästan tro att det var natt när de går under dem mörka grenarna. Ibland vänder sig Felicia om, hon tror sig se en häst trava mellan dem stolta granarna och tallarna. Men det är för mörkt för att se något alls. Hon tycker sig höra det dova ljudet av hovklapper mot den frusna marken. Falken vet, han känner det. Han vet att de inte är ensamma. Men ingen av dem är rädda.

De är hemma i stallet igen. Felicia tvättar av bettet och hänger upp tränset på sin krok. Sadeln hänger hon upp på hängaren och schabraket lägger hon på tork. Det hade fått mycket snö på sig. Hon stryker det blanka, nötta lädret på sadeln med sin frusna hand. Det bränner lite innanför ögonlocket, gör lite ont i halsen. Felicia vet att Falken inte har långt kvar nu. Hon ser det på honom.

Dagen övergår till kväll. Himlen är alldeles röd och molnen färgas lila. Felicia står lutandes emot Falkens boxdörr. Han äter inte. Han bara står där vid sin boxdörr och tittar precis vart Felicia tittar; genom fönstret, på himlen. "Jag älskar dig, Falken" yttrar Felicia och sväljer gråten. Falken vilar sakta sitt huvud på hennes axel. "Jag älskar dig också, Felicia" tycker hon sig höra i sitt inre. Hon ser det på honom, hon vet precis vad han säger. Ett brett leende sprids i hennes ansikte. "Min fina häst" viskar hon till honom, kysser hans mörka, mjuka mule. Falken suckar nöjt. En perfekt kväll.

Solen har sänkt sig bakom skogens mörka toppar. Himlen står som rödmålad. Ängarna och bergen har blivit alldeles mörkblåa. Felicia står med tung kropp utanför huset. Hon ser upp mot bergen med tom blick. Det är som att hon kan se alla äventyr framför sina ögon. Allt de gjort ihop. Alla galopper och roliga händelser. Även olyckor. Som när Falken var ung och blev lite för ivrig. Han brukade kunna sticka iväg med Felicia. "Jag skulle göra vad som helst för att få tappa kontrollen över honom, bara en gång till" suckar hon. Falken är trött. Hon vet det.

Molnen singlar sakta fram över himlen. Mörkret lägger sig. När natten väl lagt sitt täcke över dalen och det blivit som mörkast, släcker sig Falkens ljus. Det busiga, härliga, lämnar hans trötta ögon. Hans gamla, trötta kropps hjärta klappar inte längre. Hans hö förblir orört. Samt någonstans, uppe i dem mörka, kalla bergen; hörs ett rop. Ett tryggt och välkomnande rop från en häst. Som ett ljus i mörkret.

Följande morgon sitter Felicia i Falkens tomma box. Hennes ögon är alldeles rödgråtna och kinderna är svedda. Huvudet bultar och slår. Hon bara stirrar på hans orörda hö. Han tog inte en enda tugga av det sen hon lade in det kvällen innan. Felicia kramar sin blöta tröja med sin knutna näve. "Jag skulle kunna göra vad som helst för att få se dig igen" viskar hon för sig själv och begraver sitt ansikte i sina armar.

Hela dagen sitter Felicia i sin bortgångna väns box. Hon vet att han inte kommer tillbaka, hur länge hon än sitter där. Hur mycket hon än hoppas och ber. På vingliga, skakande ben ställer hon sig upp. Som ett föl som tar sina första steg. Efter att ha suttit ner i så många timmar, får hon kasta sig mot boxväggen för att inte falla. Sakta tar hon sig ut ur stallet.

Utan att riktigt veta hur hennes trötta ben ens orkade, så har hon snart gått hela den långa vägen till ängen. Precis bredvid står barrskogen stor och mörk. Hon ser sig omkring och upptäcker till sin förvåning; hovspår i snön. Färska. Men här i dalen fanns det bara en häst och det var Falken. "Falken?" Snörvlar Felicia fram. Hon torkar det rinnande snoret med sin ärm. Hon märkte inte förrän nu hur mörkt det blivit redan. Men Felicia går inte hemåt. Tvärtom. Hon följer efter hovspåren, in i skogen. Hon följer efter spåren över stock och sten, genom frusna blåbärskvistar och över snöpudrade stubbar. Kölden nyper henne i händer och fötter. Dem torkade tårarna svider på hennes kinder. Det känns som att varje steg tar en evighet.

Spåren tar plötsligt slut. Som om hästen gått upp i rök. "Falken?" Frågar hon och ser sig omkring, nästan som i panik. Felicia darrar i köld och rädsla. "Falken?!" Skriker hon ut i kvällsluften. Mörkret lägger sig snabbt över skogen.

Felicia sitter lutad mot en tall. Hon huttrar och skakar av kölden. Timmarna har gått och hon har ingen aning om vart eller när hon är. Spåren är kvar framför hennes ögon. Men de har inte lett henne vidare.

Ett rop skär genom den iskalla luften. Snöflingorna singlar sakta ned mellan trädens grenar. Felicia lyfter sakta sin blick medan ropen ökar i antal för var minut som går. Hon tycker sig höra det dova ljudet av hovklapper igen. Men nu är det inte bara en häst. Nu är det flera. Ropen ekar mellan trädens stammar. De får henne att resa sig på sina stelfrusna ben. "Falken?" Frågar hon med hes och söndergråten röst. Tiden går och allt är tyst. Felicia står där, blickstilla i väntan.

Från ingenstans dyker en kolsvart, stor hingst upp. Han dansar som en mörk snöflinga mellan träden. Hans hovar är fjäderlätta, gör inte ett ljud ifrån sig trots hans storlek. Manen dansar på hans smäckra nacke och svansen står rätt upp i luften, som en flagga. Han leker sig framåt genom den iskalla vinterluften. Andedräkten står som en dimma. Hästen stannar precis framför henne. Han ser in i hennes rödgråtna ögon med sina mörka, blanka. Ett dovt, uppmuntrande muller flyr hans mjuka mule. Utan att riktigt veta hur hon varken vågade eller lyckades, så satt hon plötsligt på hans varma, trygga rygg.

De svävar fram mellan träden, över stubbar och stockar. Hans steg är mjuka, trygga. Som att han visste precis vart han skulle gå. Felicia håller hårt i hans långa, nattsvarta man. Den är mjuk och lätt som en vind och hans kolsvarta hårrem är blank och len som sammet. Hästen går stadigt framåt, bär henne som om hon är gjord av glas. Tillslut når de skogens slut. Där tar den enorma, vita ängen sin början. Felicia blickar ut över den. Ängen ser enorm ut, nästan ändlös. Hingsten tar ett djupt andetag innan han ger ut ett högt, ivrigt rop. Det ekar över ängen och över bergen och skogarna. Det är nästan öronbedövande. Ett sådant rop skulle ha gjort ont i Felicias öron, men det gjorde det inte. Tvärtom. Det gav henne en form av värme och trygghet hon aldrig någonsin känt förut.

Från ingenstans uppenbarar sig en enorm hjord. Hästar från alla olika raser och platser kommer galopperande i flock över ängen. De rör sig fjäderlätta över snön, alla lika ivriga och lyckliga. Den kolsvarta hingsten står där, blickstilla. Hans stolta, mörka majestät blickar lyckligt ut över sin hjord. Felicia tror inte sina ögon. Hon måste ha somnat vid tallen och börjat drömma. Flocken av hästar lugnar sig och slår sig till ro över ängen. Lyckan och tårarna vet inga gränser när hingsten börjar röra sig framåt, rakt emot en välbekant häst. Den står där med spetsade öron och klar, pigg blick. Hans kopparbruna hårrem blänker och hans svarta man hänger vackert från hans nacke. I pannan lyser en stjärn, som ett ljus i mörkret. "Nej" flämtar Felicia och sitter sakta av från den svarta, stora hingsten. Hon kan inte tro sina ögon. Felicia går fram mot den bruna, mindre hästen men ser tillbaka på den stora, svarta. Hingsten ser in i hennes ögon med välvilja och trygghet. En värme och glädje fyller hela hennes inre när hon blickar tillbaka på den bruna lilla valacken. Dem varma tårarna rinner sakta nerför hennes svedda kinder. Hon darrar medan hon sakta sträcker ut sin hand. Valackens mjuka, bruna nosrygg möter hennes kalla hand. "Falken?" Frågar hon med hes röst. Den lilla hästen yttrar ett lågt muller. Hans ögon lyser av lycka och glädje. Felicia stryker sin hästs mjuka hals medan han lägger sitt huvud på hennes axel. Tårarna rinner och Felicia kramar sin häst hårt. Hon vill aldrig släppa taget om honom, någonsin igen. Värmen från Falken sprider sig genom hennes händer, ut längs hennes frusna armar och ända in i hennes krossade hjärta.

I nästa sekund vaknar Felicia upp i sin säng. Det är mitt i natten. Hon ser sig förvirrat omkring. Snabbt reser hon sig upp ur sin säng och öppnar sitt fönster. Vinterns bitande kalla luft slår emot henne. Felicia tittar ut i nattens kolsvarta mörker. Inte en stjärna lyser på himlen. Det är alldeles tyst. Ända tills hon hör ett fjärran rop från bergen. Från en hingst. Ett ivrigt skri som inger trygghet, hopp och glädje. Hon vet nu. Falken har det bra. Han glömmer aldrig henne liksom hon aldrig glömmer honom. Han är trygg hos Svarta Natten.

Erica Creutz

Hej! Jag heter Erica, född 01. Sedan barnsben har jag alltid älskat att uttrycka mig och min fantasi. Inom konst, musik och inom skrivande. Oftast skriver jag noveller om hästar och mytologi eller legender. Men ibland även långa kapitel-böcker. Min största inspirationskälla är min häst, Dante. På hans trygga rygg ute i skogen får jag mina flesta idéer. Hoppas ni vill läsa några av mina noveller. Berätta också mer än gärna vad ni tycker om dem. Ses!
Erica Creutz är medlem sedan 2019 Erica Creutz har 3 publicerade verk