Svartnatt

För trettio år sedan mötte jag djävulen. Ondskan hade följt mig, Kalle och Jonny, på avstånd. Den väntade på att vi skulle ta det första steget mot fördärvet.

Vi var runt tjugo år när vi började planera ett rån. Kalle och Jonny befann sig redan på samhällets skuggsida efter att de hade kastats ut från det sista fosterhemmet. De hade tidigt lärt sig att förlita sig på sina knytnävars förmåga att övertala människor.

Jag passade egentligen inte in i gänget. Min familj bestod av två hårt arbetande och troende föräldrar. Varje söndag gick vi på gudstjänst. Vi gjorde vår del för de fattiga genom att servera mat i soppköket. Jag drogs till Kalle och Jonny som om de var förbjuden frukt, fascinerades av Kalles brist på empati och Jonnys blinda lydnad.

En varm sommarnatt medan vi lyssnade på syrsornas spelande föreslog jag att vi skulle göra ett oväntat besök hos Ulf Pettersson. Jag hade lärt känna honom i kyrkan, en trogen kyrkobesökare som stoppade tjocka sedelbuntar i kollekthåven. Han bodde avsides, hade inga släktingar och hans gård doldes av hög barrskog.

Jag minns hur vi skumpade på den smala slingrande vägen i en midnattsblå Volvo Amazon som vi hade stulit tidigare på morgonen. Vägen var full av vattenfyllda hål som fick bilen att skutta på vägen. Jag höll i ratten med båda händerna, men det hindrade inte bilen från att svänga till höger och till vänster. När vi trodde att Volvon skulle säcka ihop i nästa potthål svängde vi ut på en gård.

Mitt på vad som såg ut som ett grustag stod ett fallfärdigt torp. Färgen på plankorna hade flagnat och de mörka plankorna hade spruckit av vädrets påfrestningar. Glaslösa fönster slokade i sina karmar och svängde lojt i vinden. Om Kalle inte hade varit så tvärsäker skulle jag aldrig ha trott att någon bodde här.

Kalle och Jonny hukade bakom bilen medan jag gick mot torpet. Jag övade på mina repliker. Jag hade åkt vilse och nu ville bilen inte starta. Det var säkert väggroparnas fel.

Ulf hade varit på väg ut när han öppnade dörren för mig. Han hade på sig en oljefläckig verkstadsoverall. Det var som om han hade väntat på en krånglande bil. Hans gråa hår stod rakt ut på huvudet och ett nyanlagt svart bockskägg med gråa strimmor fick hans ansikte att se onaturligt avlångt ut.

Han följde med till bilen, öppnade motorhuven och lutade sig bekymrat ner. När han var färdig med inspektionen tittade han upp på mig med sina bärnstensfärgade ögon som fångade av solljuset såg ut att glöda.

”Är du säker på att den är död?” sa han och knackade på motorn med en skruvmejsel.

Jag hann inte svara för jag blev avbruten av Kalle som hade uppenbarat sig framför oss. Han hade hittat en spade och den höjde han upp över huvudet som ett svärd. Ulf log brett när han fick ett slag mot nacken. Med ett knak ramlade han med ansiktet mot motorn. En lukt av bränt kött steg upp från motorhuven. I nästa stund tog Kalle tag om Ulfs axlar och välte honom ner på marken. Kalle placerade spaden på Ulfs mage, tycktes testa hållfastheten genom att trycka ner mot buken. Han lyfte han upp sin ena fot på spadbladet, tog spjärn mot marken och hoppade upp. Han stod och vickade, tryckte med sin tyngd tills bladet sjönk ner. Ulfs överkropp och fötter ryckte till, nästan åtskilda från varandra med en rännil av blod mellan sig. Kalle log.

”Jag har alltid undrat hur det skulle kännas.”

Jag höll mig om magen och spydde ner mina skor.

Jonny grävde i potatislandet dit vi hade släpat Ulf. Jag spanade bort mot vägen, medan Kalle låg utsträckt på gräset. Han blåste ut långsamma rökringar med sin cigarett. Jonny torkade svetten som rann utmed tinningarna med sin jordiga t-shirt och återgick sedan till att klappa jorden på den färdiga graven.

Ingen skulle sakna Ulf förrän till gudstjänsten om tre dagar. Då skulle vi vara långt borta.

Kalle gick in i huset men kom snabbt ut. Jag kunde se att han inte var nöjd. Det fanns inget av värde där inne. Torpet var tomt på möbler. Det fanns bara en upp och nervänd potatislåda och två tunnor för olivolja som hade tjänat som stolar. Använda sprutor och kondomer låg på golvet.

Vi gick in i huset, knackade väggar och letade efter ihåligheter i golvplankorna. Det fanns inga spår av Ulfs sedelbuntar.

Det hade börjat skymma trots att klockan bara var fyra. Solen borde sänka sig först efter nio. Idag var det som om natten hade bråttom. Månen, en mörkblå glaskula, tittade fram mellan höga talltoppar och lyste mot vägen.

Jag och Jonny satt i bilen och väntade på Kalle. Jonny hackade tänder av kyla, men mina fötter brann som om jag hade stigit upp på glödheta kolbitar. Skosulorna smälte och jag kunde känna lukten av varm plast.

Ett plötsligt ljud från fältet fick mig att vända blicken ditåt. Jag hade skymtat en människostor gräshoppa kravla över fältet. Jag startade motorn och körde långsamt bort mot vägen. Kalle sprang ut ur torpet och viftade med den blodiga spaden framför oss.

Från backspegeln kunde jag se att Kalle hade lagt sig i baksätet. Jonny mumlade något ohörbart bredvid mig. Om jag inte kände honom väl skulle jag ha trott att han bad till Gud.

Bilen krängde på vägen. Jag höll hårt i ratten för att vi inte skulle köra ner i diket. En blixt tände himlen och nästa slog ner framför oss. I min förskräckelse släppte jag foten om gaspedalen, men bilen fortsatte att köra framåt.

Vi måste ha missat att svänga in på motorvägen. En väg måste vara lika lång åt båda hållen. Så måste det vara. Vi måste befinna oss på en annan väg.

Jonny pekade mot ett litet hus där det lyste från alla fönster på nedervåningen. Lättat svängde vi in på gården. Jonny öppnade bildörren men stelnade till. Jag kunde känna lukten av skräck komma från honom. Varm urin ångade mellan hans lår. Nu kunde jag också se vad som hade skrämt honom. Vi hade kommit tillbaka till samma plats.

Det hade blivit nattsvart. Bilens helljus hjälpte inte mycket, flämtade som desperata ljuslågor. Efter vad som kändes som en evighet stod vi återigen på Ulfs gård. Vi skulle inte kunna köra mer i natt. Bensinmätaren visade rött.

Jonny ställde sig utanför bilen, lutade sig mot motorhuven och rökte en cigarett som ritade gula streck i mörkret. Cigarettaskan ramlade ner från hans skakiga fingrar. Från baksätet kom Kalles rytmiska snarkningar. Det lugnade oss.

Jonny steg in i bilen. Jag kontrollerade att alla dörrarna verkligen var låsta. Vi hade inget val, vi måste vänta på gården tills det blev dag.

Jag hade väntat länge på att tömma min blåsa. Nu kunde jag inte hålla mig mer. Med en tändare i handen steg jag ut ur bilen. En liten cirkel av dagsljus knappt större än en handflata lyste upp gräset framför mig. När jag drog ner gylfen och började kissa slocknade lågan på tändaren. Tändstenen slog mot gnisthjulet, men jag kunde inte få fram en ny låga. Jag skrek åt Jonny att tända billamporna. Det fanns inga stjärnor eller måne som lyste upp den svarta natten. Min andedräkt slingrade ut ur min mun, tung och iskall mot mina läppar. Jag hukade och slog armarna runt mig.

Ett ljus närmade sig. Lättad tänkte jag att Jonny hade upptäckt att jag inte var tillbaka. Jag tittade upp. Om vi bara kom härifrån skulle jag åka direkt till polisstationen och anmäla oss. Något där ute hindrade oss från att komma hem. Den kunde läsa våra tankar. Om den visste vad jag tänkte skulle den släppa oss från tiden och platsen som höll oss i en bur.

Jonny stod och rökte bredvid mig. Jag kunde se att han var lugn, för cigaretten hade nu ett stadigt glöd.

”Du vet att det inte fungerar så.”

Det lät inte som Jonnys röst.

”Vem är du?”

Mannen gav till ett hest skratt. I skenet av den glödande cigaretten tändes mannens ansikte upp. Ulf! Hur var det möjligt? Jag hade sett Kalle hoppa med spaden på hans mage.

Han luktade fukt, som om han hade dränkts i ett kärr. Det sved i mina ögon av hans svavelluktande andedräkt. Det var Ulf, men vad var han?

Vi gick tysta sida vid sida mot bilen. Det enda som hördes var det bubblande ljudet från hans vattenfyllda lungor.

Jag vet inte hur spaden hamnade i min hand, men jag visste vad jag skulle göra med den. Kalle sov i baksätet. Ulfs cigarett hade fattat eld, men han fortsatte suga på den.

Lågan kastade sig över Kalle. Med ett stadigt grepp om spaden slog jag Kalle rakt på huvudet. Han vaknade inte ens när hans ansikte klövs mitt itu.

Det hade ljusnat, bara så lite så att jag kunde se konturer runt mig. Ulf cirkulerade runt bilen, hasade med sina fötter. Hans blick lyste mot fältet där jag kunde se Jonnys ryggtavla.

Med några steg var jag framme hos Jonny. Hans fötter gled över marken. Det såg ut som om han sprang, men han hade frusit fast på platsen. Jag höjde spaden och svingade den horisontellt över hans hals. Hans huvud rullade mot diket samtidigt som hans fötter hade fått fäste på fältet.

Ulfs torp var omslutet av dimma, som om den alltid bara varit en hägring. Solen hade stigit upp och färgade fälten med gult och grönt. De mörkgröna granarna lutade försynt på gården. Himlen ljusnade sekund för sekund. Från backspegeln kunde jag se gården försvinna ur mitt synfält. Vägkorsningen befann sig framför mig, som om den alltid hade funnits där.

Polisen dök aldrig upp. Jag kunde inte åtalas för någon som aldrig hade funnits, på en gård som aldrig hade existerat.

Kalle och Jonny förblev borta tills jag en dag hittade dem på kyrkogården. Det gick inte att läsa texten på deras gravstenar. Med åren hade de täckts av grå lava. När jag skrapade bort det kunde jag läsa att de hade dött femton år gamla, samma dag som den stora skolbranden. Jag minns att de hade slängt en tändsticka i en papperskorg och sprutat bensin över den.

Jag kunde leva med ovissheten om vad som egentligen hade hänt dem, bara jag inte glömde natten då jag insåg vad godheten kämpade mot, en ondska som kunde trotsa naturlagarna.

Päivi Karabetian

Läraren som blev farmaceut som blev författare. Jag har publicerat ett otal noveller och gett ut tre böcker. Min senaste, Hallelujabröderna, gavs ut våren 2018 efter att jag vann en tävling hos B.o.D. och en lektörsläsning (tolv lektörer!) hos Litterära konsulter. Jag skriver hellre mycket än bra. Jag är öppen för förbättringsförslag (såsom att börja två meningar på raken med \\\"jag\\\"). Mina skriverier blir ofta av det humoristiska slaget och hamnar ibland i svärta. Läser i kaffesump.
Päivi Karabetian är medlem sedan 2018 Päivi Karabetian har 2 publicerade verk