Svartsjukan

Josefine rotar nervöst runt i garderoben efter något snyggt att sätta på sig till den kommande daten med Philips kompis Peter.

Vad ska jag ha på mig hjälp klockan är redan sex äh jag tar den svarta kjolen och det blå linnet om de nu skulle bli nåt så kan jag ju inte gå finklädd hela tiden så de får bli något ganska neutralt i kväll ja de får de bli

Hon plockar fram kläderna och gör sig i ordning och tjugo minuter senare är hon på väg ner till bussen.

Hon går sakta mot biografen där de ska ses och ser redan på långt håll en mörkhårig kille med en ros i handen stå och titta efter någon.

Är det han är det mig han tittar efter han är ju skitsnygg hjälp

Hon går osäkert fram mot honom och ser snart ett leende leka över hans läppar

Herregud det är han jag går tillbaka nej de kan jag inte göra gå fram till honom nu och ta det alldeles lugnt

Peter ser en blond, ganska smal tjej osäkert komma emot honom.

Är det hon ja de måste det vara gud vad söt hon är jag går fram till henne ger henne rosen och en kram

Han tar några osäkra steg fram mot henne och ser hur hon generat biter sig i läppen samtidigt som hennes ansikte blir mörkare och mörkare.

Hon rodnar hon är ju hur söt som helst nu gäller de hon ska bli min de är bara så hon ska bli min

Nu är han framme hos henne.

Nervöst herregud han har en ros och gud jag rodnar jag darrar hjälp

- Hej, Josefine?
- Ja, och jag antar att detta är Peter, hon ler osäkert mot honom.

Men vad är detta jag håller redan på att bli kär i honom hans bruna bångstyriga hår och hans livfulla gröna ögon

De går in på bion tillsammans och ser filmen och går sedan och äter pizza innan han följer henne hem. De träffas nästan varje dag efter det och Josefine känner hur hennes kärlek för honom djupnar mer och mer. De flyttar snart ihop och allt känns som en dans på rosor för henne. Men ack vad hon bedrog sig.

Första gången han slog henne var när hon stötte på en gammal barndomskamrat ute på gatan och de kramade om varandra och stod och pratade ett bra tag och hon såg hur hans ögon blev svartare och svartare.

- Vafan höll du på med där ute, du flirtade ju med honom för fan! skriker han argt.

Vad är det nu med honom är han svartsjuk eller vad är det

- Nä, vi stod ju bara och pratade.

Han tar tag i hennes arm

- Aj, släpp mig. Det gör ont. Släpp mig!, hön försöker slita sig loss.

- Nu går vi hem, vi ska hem nu, säger han i bestämd ton.

Men vad fan är det med honom jag e rädd aldrig sett honom så här innan

Den sista misshandeln
Josefine kommer hem efter en rolig fredagskväll på krogen med sina kompisar, klockan börjar närma sig tre. Har hon tur så sover Peter när hon kommer hem så att hon slipper svartsjukegrälen och slagen till morgonen efter i alla fall. Men hon känner ändå den välbekanta rädslan i magen när hon slår portkoden. 3697. Hennes fingrar darrar av rädsla och hjärtat slår fort i bröstet på henne.

Snälla, han sover han har gått och lagt sig så jag slipper slag och hårda ord i kväll snälla.

Hon ber tyst för sig själv medan hon tar de två trapporna upp till deras gemensamma lägenhet sedan lite mer än ett år tillbaka.

Hon sticker tyst nyckeln i låset och vrider om, sakta sakta så att han inte ska vakna om han nu redan sover vilket hon faktiskt betvivlar trots sin bön minuten tidigare. Hon öppnar sakta dörren, hon hade rätt i sina aningar. De är tänt i köket och hon hör en av köksstolarna skrapa mot golvet när han skjuter ut den och hur hans fötter rör sig tungt över golvet när han kommer ut till henne i hallen. Han ser skräcken i hennes bruna ögon och försöker trycka undan svartsjukan som bubblar inom honom men det lyckas inte denna gången heller. Han känner en stunds ångest för det kommande grälet och slagen som antagligen kommer utdelas av honom. Men snart tar svartsjukan överhanden och han går sakta fram mot henne med händerna knutna längs sidorna.

Hon tittar på honom med rädsla i blicken, försöker göra sig osynlig mot den mörka trädörren som leder ut till det tomma och tysta trapphuset. Hon känner paniken komma krypande ju närmare han kommer och de vanliga tankarna virvlar upp i hennes huvud.

Nej snälla inte i kväll igen snälla jag vill inte ha mer stryk nu de får räcka vad ska jag säga till mamma i morgon när hon kommer jag kan ju inte skylla på att jag trillat i trappan igen älskling snälla låt mig vara

Hon försöker med hjälp av tankekraft hindra honom från att göra det hon nu vet är ett faktum.

Nu ska du allt få din lilla slyna du kan inte bete dig hur som helst du kan inte knulla runt sådär och sen komma hem och låtsas att ingenting har hänt jag ska allt visa dig att man inte behandlar mig hur som helst

Han kommer fram till henne och trycker upp hennes späda kropp mot den tjocka dörren, han känner att ilskan börjar ta överhanden nu. Han kan inte behärska sig längre, han tittar på hennes kläder,

Kjolen är skrynkligare än vad den var när hon gick för några timmar sen han måste ha rätt i sina aningar vi har inte haft sex med varandra på länge så de måste vara så

Han släpar in henne i vardagsrummet och slänger henne med full kraft mot den blanka parketten och hör hon kippar efter andan.

Ha de är inte mer än rätt hon ska allt få för att hon inte kan hålla sig till mig hon ska inte få ljuga hur länge som helst jag vet att hon är otrogen mot mig om hon bara kunde erkänna de också

Hon ligger på golvet och känner hur hon knappt får någon luft efter den hårda landningen på golvet. Hon kryper skrämt ihop vid hans fötter men utan resultat, han måttar hårda sparkar mot hennes kropp och till sist sjunker hon in i de svarta, räddningen.

Kommer jag dö nu kommer han sluta jag har så ont är detta slutet

Är hennes sista tankar innan hon blir medvetslös av smärtan.

Nej vad har jag gjort har jag dödat henne nej det får inte vara så snälla säg att det inte är så jag älskar ju henne men hon får lära sig att inte vara så slampig vad ska jag göra nu

Han lägger huvudet mot hennes bröst.

Hon andas hon lever

Han skakar försiktigt om henne, försöker få henne att vakna. Han lyfter försiktigt upp henne i soffan och snart vaknar hon.

Nej snälla inte mer stryk åh jag har så ont hur har de kunnat bli såhär varför det var ju så bra i början eller var det egentligen de

- Hur är de gumman? Han tittar oroligt ner på henne och smeker bort en hårslinga som fastnat i de levrade blodet vid hennes tinning. - Förlåt, det var inte meningen. Jag lovar att inte göra så igen, aldrig. Hur är det med dig?

Han hade ångest den jäveln han sa att det aldrig skulle hända igen precis som jag ska tro på det han har sagt samma sak varenda gång men det har inte blivit någon skillnad för de nu får det vara nog nu lämnar jag honom jag orkar inte mer jag trodde att jag älskade honom men detta var droppen

- De är slut! Hon hajjar till när hon ser hans ansiktsuttryck.

Jag har inte bara tänkt det jag sa det också

Nej hon får inte lämna mig inte efter detta fina vi har haft tillsammans de kan inte vara sant

Han känner tårarna tränga fram men hon tittar bara med en kall blick på honom.
Medan hon ligger kvar i soffan för att samla tankarna tänker hon igenom deras liv tillsammans.

Vi träffades för ett och ett halvt år sedan på en blinddate som Philip fixat åh Philip jag saknar honom kanske borde ringa honom och fråga om jag får komma över

Hon försöker resa sig ur soffan men det snurrar till i huvudet och hon är tvungen att lägga sig ner igen.

Ja i alla fall vi träffades alltså då och jag kommer fortfarande ihåg hur kär jag blev han var en underbar människa glad och öppen han var omtänksam och överöste mig med presenter så fort han kunde komma på jag älskade honom verkligen och ville leva resten av mitt liv med honom ja det trodde jag då men nu har jag ändrat mig avsevärt jag har ju till och med insett att han är inget att ha jag är värd någon bättre som accepterar mig som jag är

Peter tittar ner på hennes tankfulla ansikte och känner hur hoppet sakta börjar brinna inom honom igen.

Hon kanske ändrar sig redan nu så att hon stannar kvar för hennes egen skull hoppas jag nästan de men om hon sticker nu så vet jag att hon kommer tillbaka när hon inser att hon inte kan leva utan mig

Hon reser sig sakta ur soffan och kämpar sig fram till telefonen i hallen för att ringa Philip.

Snälla måtte han svara snälla svara då för fan inte gråta nu kämpa emot han ska inte få se dig gråta nej

Efter fya signaler lyfts luren på andra sidan och en nyvaken röst svarar i andra ändan.
- Ja, det är Philip.
- Hej, det är jag, får hon fram mellan snyftningarna.
- Men gumman, vad är det som har hänt, frågar han oroligt.

Ska jag berätta som det är jo det måste jag ju göra så som jag ser ut så kommer han ju fatta

Hon samlar sig så gott hon kan.
- Jag ska lämna Peter, jag orkar inte längre, han har slagit mig. Får jag komma till dig?

Då var alltså mina aningar sanna hon har inte ramlat i trappan eller halkat i badrummet som hon sagt han slår henne jag hade rätt varför märkte jag inte de tidigare varför lyssnade jag inte på folks varningar när jag fixade deras träff

- Ja, gumman. Klart du får komma. Jag kommer och hämtar dig.
Hon känner tårar av tacksamhet bränna bakom hennes ögonlock.
- Ja, tack. Jag ska bara packa lite.

Vad ska jag ta med mig, kläder, tandborste. Ja, de räcker så länge så kan jag hämta resten av sakerna senare.

- Jag är hos dig om 5 minuter så kan jag hjälpa dig.
- Tack igen.

Vilken underbar kompis han är. Han finns där för mig trots att Peter är en av hans bästa kompisar och även en nära kompis till mig

De lägger på luren och Josefine börjar packa ihop de viktigaste medan huvudet dunkar och smärtan ilar genom kroppen vid minsta rörelse. Peter sitter ihopsjunken i soffan och tittar ilsket på henne när hon tar på sig sina skor samtidigt som de ringer på dörren.

Puh nu kommer han äntligen så jag kan komma ifrån detta helvetet

Hon öppnar dörren och utanför står Philip med håret på ända och jackan slängd över en gammal vit t-shirt.
Han drar efter andan när han ser hennes misshandlade gestalt.

Herregud hon kunde inte haft det lätt som hon såg ut varför har jag inte tagit mina misstankar på allvar då kanske de inte behövt gå så långt

- Gumman, han går fram och ger henne en lätt kram för att inte skada henne mer än vad hon redan var.

Herregud vad var han för ett svin

Josefine räcker över väskan till honom och slänger sedan en sista blick in mot vardagsrummet där hennes före detta sambo sitter med det bruna håret i oordning och kläderna klibbar mot hans svettiga kropp.

Fyfan ditt jävla svin jag tycker nästan synd om dig man kan inte vara frisk när man håller på som du gör

Han möter hennes blick genom hallen och känner en knut i magen och tårarna börjar rinna ner för hans något skäggiga kinder.
- Ja, du går om du vill, men skyll dig själv, fräser han.
Hon tittar iskallt på honom och känner en stor lust att gå fram och ge honom en hård smäll men låter bli.

Detta bådar inte gott hon kommer sticka äh vad gör det hon kommer tillbaka snart när hon inser hur mycket hon älskar mig

- Dra åt helvete, skriker hon och smäller igen dörren efter sig.
När hon och Philip väl kommit ner till hans bil så klarar hon det inte längre. Tårarna börjar strömma nerför hennes kinder och hon sjunker kraftlöst ner på trottoaren.

Fan han skulle ju inte få mig att gråta sluta upp med det sluta gråta nu för fan

Hon befaller sig själv att sluta

Philip går fram till henne och hjälper henne försiktigt upp från den våta asfalten och hon låter sig bäras in i bilen.

Nu är jag äntligen fri jag har lämnat honom jag älskar honom inte längre och jag är värd någon bättre än honom

Hon upprepar tankarna om och om igen i sitt huvud.

Jag har lämnat honom, jag är värd något bättre. Jag har lämnat honom, jag är värd något bättre…

Uppe i lägenheten sitter Peter och knyter sina händer i återhållbar ilska.

Hon stack hon har lämnat mig jaja hon kommer väl inse till sist att det är mig hon älskar och att hon inte kan leva utan mig och då ska jag allt visa henne att hon inte skulle lämnat mig från första början


Epilog!
Det har nu gått ett år sedan hon tog sig själv i kragen och lämnade Peter. Det hade varit mycket strul till en början, telefonhot mm. Men efter att hon polisanmält honom för de så lugnade han ner sig. Hon bor fortfarande kvar hos Philip och de har sakta men säkert insett att de känner mer än som kompisar för varandra. Man kan väl inte riktigt kalla dem för par än, Josefine vill ta det lugnt och Philip accepterar det.
Josefine funderade ett tag på att anmäla Peter för de han gjorde mot henne men efter mycket funderande inser hon att hon inte riktigt vågar. Hon vet att det är fegt av henne och att hon sätter även andra tjejer i fara men samtidigt hoppas hon att de är starkare än hon var och klarar av att lämna honom innan det gått för långt.

Anna Axén 2002 ©

Skriven av: Anna A