Publicerat
Kategori: Novell

Tåg hem

Hela sitt liv hade han levt! Utan snedsteg, utan att gå utanför samhället. Hu kunde detta någonsin hända, hur kunde han av alla människor gör något oväntat. Något revolutionerande, gå emot vårat samhälle? Sammhället som var hans?

Klockan var tre en sommarnatt. Det var dimmigt ute. Han låg fortfarande kvar i sängen. Älskarinnan sov på hans bröst. Han drog försiktigt undan hennes sidenlakan och lade sig sedan stilla igen. Hans samvete jagade honom. Samvetet i form av hans familj och hans chef. För att inte tala om Gisela som sov på hans bröst. Utan hans plats i samhället vill hon inte ens se honom. Lilla enfaldiga flicka!

Han lyfter försiktigt ner henne. Hon mummlar och vrider på sig lite grand när han reser sig upp. Hon vaknar när han kysser henne på pannan. 'Hejdå Benjamin...' mummlar hon. 'Adjö Gisela' Svarade han samtidigt som hon somnade igen.

Han gick ut genom dörren och andades in den fuktiga luften. Vad skulle han göra nu? Hade allt varit som vanligt, vilket det fortfarande var, så skulle han gå hem nu. Men samma sak som hade visat sig tidigare idag, visade sig nu igen, och talade emot.

Han tog ett djupt andetag och blundade. Han bestämde sig för att detta skulle vara de sista sekunderna i hans liv, och så tog det slut. Han var nu fri att gå var han vill, att göra annat än det som förväntas.

Han ville ta sig bort. Bil, buss, flyg? Han hörde ett tåg signalera långt bort. Tåg. Han sprang bort mot stationen. Han hade ett tåg att passa! Han sprang som han aldrig sprungit förr. Inte som en joggingtur i parken, inte som när han är konstollerat stressad. Han sprang, på riktigt.

Han kom dit samtidigt som tåget försvann i dimman. Det blev tomt och tyst, luften var tung och han var anfådd. Allting annat var stilla, det enda han hörde var sina egna andetag. Han orkade inte tänka än. Han bara andades. När han inte längre hörde pulsen i sina tinningar slutade han titta bort mot det tomma spåret. Det var då han såg honom.

Länge stog han och tittade på mannen där, som stod så nära spåret. Ibland så tänkte han att det var ännu en man som väntade på tåget, ibland nått annat. Så sköt han bort honom ur huvudet och funderade på vad han skulle göra nu? Hans liv var ju slut, skulle han lägga sig på rälsen, framför tåget? En sådan dum tanke han hade tyckt det var igår? Men nu kändes den varken avlägsen eller fel. Nej, det kändes ganska rätt. Meningen med livet var ändå borta, han skulle aldrig kunna bli en del av samhället igen.

Hans blick blev åter igen skärpt. Han tittade fortfarande på mannen som stod där borta i dimman vänd mot spåret. Vad gjorde mannen där? Kanske hade han samma tankar? Benjamin tittade genom dimman på den blåa skärmen som visade tågens avgångstider. Det går inga tåg än på länge. Mannen såg ut som honom på nått sätt. Klär sig lika kontrollerat som honom. Men såg lika okontrollerad ut också. En otrolig längtan att mannen skulle ha samma tankar som fyllde honom.

Han stod åter igen och bara tittade på mannen som stod vänd mot rälsen. Men nu stör något! En gäll liten signal hörs. Han lyssnar länge innan han kommer på att det är mobiltelefonen han har i fickan. När han tar upp och tittar på den ser han att det är hans fru. Han lägger ner telefonen igen.

Nu var tystnaden bruten, men mannen står fortfarande kvar. Benjamin hade nu offrat sitt liv och måste få veta vem mannen är, vad det är för något han offrat livet för?

Han börjar sakta gå fram emot mannen. Sakta, sakta lyfter och sätter han sina välpolerade skor ner på den blöta asfalten. Så arg han blir på de skorna! Blanka svarta skor, strikt rock och portfölj. Han stannar. Tar av sig skorna och de rutiga strumporna. Lägger dem i en slarvig hög, och ovanpå rocken och portföljen. Till sist pryder han högen (liket), med guldklocka och mobiltelefon.

Han sliter upp skjortan och skriker. Skriker som han aldrig gjort förut. Den blöta tystnaden fylls och sprängs av hans skrik.

Anfådd igen. Nu går han fram till mannen som står vänd mot järnvägen. Tillåter sig att andas tungt. Mannen står orörlig.

- Jag har väntat på dig.

Helt plötsligt yttrar mannen dessa ord. Hans stämma är mörkare och kraftfullare än något han hört förr.

- Förlåt att det dröjde, svarade Benjamin.

Nu undrade han inte längre. Nu visste han vad som hänt med honom.

- Är du redo? Frågade mannen.

Nu visste han vad mannens liv var.

- Ja.

- Vill du åka hem nu?

- Ja, jag är klar här nu.

Det var en dimmig sommarmorgon, klockan var fem.

Skriven av: Najjie NosMonde

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan