Talande Tystnad

Morgonsolens tidiga strålar värmde på den lilla flickans ben där hon gick på
sin väg till skolan en dag i september. Värmen nådde sorgligt nog inte in till hennes
hjärta, och flickan var rädd för vad hon skulle möta när hon kom fram till det gula
skolhuset med dess asfaltsbelagda skolgård.

De fattar ingenting ju, tänkte flickan bedrövat där hon gick. Varför är det så här?
Hon sparkade till en tillplattad ölburk som låg på trottoaren så att den skramlande for in i ett vitmålat staket.

Dagen innan hade Emelie, som hon hette, fått utstå klasskamraternas hånflin för att
hon inte kunde läsa högt ur en bok, som hon blivit tillsagd att göra. Hon hade bara
stått där, helt bedrövad och darrande. Den tunna flickkroppen hade bara längtat efter
att sjunka genom golvet och försvinna. Läraren hade sagt till flickan att försöka, men
Emelie fick inte fram ett ljud. Några av de andra barnen hade besvärat skruvat på sig och
tittat ner i sina böcker. Emelie hade känt sig alldeles tillintetgjord när hon satte sig i sin
bänk igen.

Flickan hade fått diagnosen ”social fobi” veckan före. Den bekräftade hennes mors
misstankar om att det inte stod rätt till med Emelie, eftersom flickan alltid blev sjuk när
det var dags för muntliga redovisningar i skolan.

Tiden innan hon fått diagnosen, hade Emelie traskat iväg till sin skola dag efter dag och kämpat på med sin ångest. Hon hade haft hemska mardrömmar på nätterna om hur hon stått alldeles ensam, framför en samling av människor som stirrat på henne. Hon hade pratat utan röst, och ibland hade hon haft bara en kappa på sig. I drömmen hade hon glömt att ta på sig kläder när hon gick hemifrån. Alldeles svettig och med tårarna rinnande hade hon vaknat ur drömmen och i mörkret skyndat sig att tända läslampan på väggen ovanför sin säng. Det hade känts skönt att vakna och se sitt välbekanta flickrum med sina affischer på väggen. Hon brukade krama sin nalle som var mjuk och trygg. Ibland hade Emelie försökt att läsa för Nalle, som hon kallade den, och det gick ganska bra. Det var bara det att när det blev verklighet med andra människor så gick det inte längre.

Emelie huttrade när hon vek in på skolgården. Utanför entrén stod ett gäng med pojkar. De tittade åt Emelies håll. En av grabbarna sa något och alla skrattade. Någon ropade:
– Stum och dum! Stum och dum!
Emelie skrattade inte. Hon hade ont i magen och kände sig som om hon ville kräkas. Magen kändes som full av krälande ormar. Snabbt slank hon in genom dörren till entréhallen och skyndade sig uppför trappan till våningen där hennes klassrum låg. Det hon nu var mest ängslig för var att möta sin lärare. Kvällen innan hade nämligen läraren fått ett telefonsamtal från Emelies mamma. Modern hade frågat hur i hela friden man kunde göra så mot Emelie. Det var ofattbart att flickan tvingades att läsa högt när man visste hur det var fatt med Emelie. Läraren hade ursäktat sig med att hon inte trodde det varit så farligt eftersom Emelie inte hade någon fysisk sjukdom. Modern hade då sagt i irriterad ton att man får faktiskt ta lika allvarligt på det här som om Emelie skulle ha haft det.
- Ni får hjälpa henne i stället för att stjälpa henne, hade mamman sagt.
Emelie hade hört telefonsamtalet och sett hur mamman skiftat ansiktsfärg och hon hade låtit så arg. Det hade känts så fel att hennes mor skällde på läraren. Emelie hade smugit sig in på sitt rum och kastat sig på sängen och borrat ner ansiktet i sin kudde och kramat Nalle hårt. En hopplöshet och vanmakt över att inte kunna göra något höll henne i sitt grepp. Social fobi, tänkte hon, vilket ord. Det låter så konstigt, alltså är jag konstig. En som alla tycker är knäpp och ingen vill vara med. Nu kommer allt att vara förstört, tänkte hon förtvivlat. Alla hatar mig! Dumma, jävla skola! Jävla, jävla!

Mamman hade knackat försiktigt på dörren och kommit in i rummet. Hon hade gått fram till Emelie och satt sig på hennes sängkant och smekt henne sakta över den smala flickryggen och strukit det ljusa håret åt sidan från flickans ansikte. Emelie hade börjat gråta och kramat om mamman krampaktigt. Tröstande hade modern försökt att lugna ner flickan.
- Nu ska du se att det blir bra, lilla gumman, hade mamman sagt till dottern, för jag har sagt till dem på skolan att de måste förstå att du inte kan rå för att det blir så här. Det kan ingen hjälpa som har samma problem som du, Emelie. Alla blir lite nervösa av att läsa högt men när man blir som du så är det något annat och det måste man träna bort försiktigt.
Snyftande hade Emelie försökt att förstå vad mamman sagt, men hade haft svårt att tänka sig att det skulle gå att träna bort. Hon hade tänkt på alla de gånger det varit skolteater. Om hon valts ut till någon roll så hade hon gjort allt för att inte behöva vara med. Gick det inte att komma ifrån så hade hon varit hemma och varit sjuk. Det hade känt så fel men hon fick ju feber och då ska man ligga i sängen.

Med tankarna från gårdagen vimlande i huvudet gick hon in i klassrummet där ungefär halva klassen anlänt. Emelie satte sig i sin bänk. De andra eleverna kom insläntrande en efter en. Ljudnivån steg allteftersom eleverna satte sig på sina platser med slamrande rörelser. En pojke knuffade till mot hennes bänk när han gick förbi.
Emelie ryckte till och fick en plötslig hetta på kinderna och en isande känsla inom sig. Ska de fortsätta att retas? tänkte hon. Emelie kikade försiktigt på läraren för att se hur hon såg ut i ansiktet. Var hon arg och tyckte illa om mig nu? tänkte Emelie. Hon ser ju faktiskt inte arg ut. Undrar vad hon tänker om mig?

Läraren verkade dock som vanligt och när alla elever infunnit sig hälsade hon alla välkomna och sa att hon tyckte de skulle teckna något som de tyckte om.
Bänklock lyftes och papper och kritor togs fram. Emelie kände sig lättad.
Det kanske inte var så farligt i alla fall, tänkte hon. Läraren hade inte ens sett på henne utan tittat rakt ut i klassrummet. Nu ska jag rita något fint. Kanske en vacker blomma? En fantasiblomma, tror jag, med många vackra färger. Det kommer säkert fröken att gilla.

Hon ritade först en flikig blomma och målade den i alla regnbågens färger. Den gula färgen dominerade så blomman lyste verkligen upp på papperet. Hon ritade sirliga blad och en stängel med mörkare grön nyans. Emelie såg koncentrerad ut. Det kändes oerhört viktigt för henne att teckningen skulle bli fin. Bredvid den färgglada blomman ritade hon några mindre blå blommor. Hon tittade nöjt på sitt alster och konstaterade att det var riktigt vackert. Läraren gick runt efter en stund och tittade på elevernas konstverk och flickan som satt bredvid Emelie fick mycket beröm för en röd ros hon ritat. Emelie skruvade förväntansfullt på sig och tittade ned på sin teckning. Läraren fortsatte framåt och verkade inte se Emelie alls. Flickans hopp sjönk djupt ner i avgrunden. Varför går hon förbi mig? Emelie kände hur det knöt sig i bröstet och en klump började svälla i halsen. Hon kanske inte gillar min teckning? Men hon har ju inte ens tittat på den. Eller vad har jag gjort? Nu vet jag! Det var för att mamma skällde på henne. Jag visste det! Nu hatar hon mig. Emelie kände sig alldeles förkrossad inombords och kämpade för att inte börja gråta. Hon tog allt mod till sig hon kunde uppbringa och räckte försiktigt upp handen och läraren frågade vad hon ville.
- Jag vill gå på toaletten, sa Emelie med ynklig röst.
- Ja, men skynda dig då. Vad fint att du kan prata igen, sa lärarinnan med en hurtig röst. Hennes mun log men inte hennes ögon.

Emelie rusade ut ur klassrummet och in på toaletten, låste dörren och sjönk ned på det nedfällda toalettlocket och släppte ur sin förtvivlan. Hon hulkade och grät och det kändes som om hon skulle gå sönder. Den kalla blicken hon fått av fröken trängde sig in i Emelies sinne och kändes som pilspetsar i hennes hjärta. Flickan visste nu att hon aldrig mer skulle gå in i klassrummet. Efter att ha låst upp dörren, smög hon sig nerför trapporna och ut i det befriande solskenet på skolgården och torkade snyftande ögonen med utsidan av handen för att kunna se bättre. En skata hoppade runt på gräsmattan en bit längre bort och flög iväg när Emelie närmade sig.
Ingen vill vara med mig! tänkte Emelie uppgivet. Alla tycker jag är dum i huvudet. Jag önskar att jag var Pippi Långstrump och starkast i världen och hade guldpengar så jag kunde åka långt bort till en ö där alla var snälla. Där det inte fanns några lärare som var dumma och inte tittade på det fina man gjort. Men var ligger den ön?

När flickan gick hemåt hörde hon på långt avstånd, att någon ropade på henne från skolhuset, men hon brydde sig inte. Hon bara fortsatte gå så snabbt hennes taniga flickben förmådde och längtade efter att komma hem och få krypa ner i sin säng och prata med Nalle. Han kanske visste var den där ön fanns.

Skriven av: Moniqa K-Ö