Tänk om jag var en vacker fjäril

Tänk om jag va en vacker fjäril…….
Att jag kände mig fast i det hemska rummet med lila heltäckningsmatta vet vi ju redan. Då och så många andra gånger blundade jag och önskade att jag var någon annanstans , att jag flög, flög iväg omringad av mina vackra vingar i fina färger. Landade på ett lyckligt ställe som i en vacker bomma på en stor grön väldoftande äng. Men de funkar ju inte så, för när jag öppnar ögonen är jag fortfarande fast. Fast i en ond cirkel av människor som manipulerar ett barn. Hör ni ett barn, som egentligen skulle vara ute och leka, göra bus och inte bry sig om hur de vuxna mådde, det skulle väl vara tvärtom. Istället satt jag där och lyssnade på en människa som bara svamlade en massa som inte ett barn borde lyssna på. Då och då kom de underbara löften om att vi dagen efter skulle ut och göra stan bara vi shoppa, fika och ha roligt. Innerst inne visst jag nog att de inte skulle hända då jag hade hört de förut men man hoppas ju att de ska var annorlunda denna gång. När hon somnat med flaskan bredvid soffan så gick jag till mitt rum och låste min dörr och somnade med hopp om en fin morgondag. På morgonen är det ju såklart inte som jag tänkt, istället sitter hon där vid köksbordet med en cigarett i handen och minns inget av vad hon lovat kvällen innan. Det hjälper inte att jag talar om för henne vad vi talat om kvällen innan hon orkar inget ändå. Så jag böjar istället plocka undan i vardagsrummet efter kvällen dagen innan. Solen skiner där ute och imorgon är de Måndag igen och de skall till jobb och lämna oss ensamma. Det knyter sig i min mage. Tänk om jag bara kunde flyga iväg.
Så många gånger jag önskat att jag kom till en annan familj istället eller för den delen inte kom till Sverige alls.
NI vet de uttrycket att man inte vet vad som händer innanför grannens dörr? Det är ju faktiskt väldigt sant för de vet vi inte. Ingen visste varför jag ville sova med min dörr låst, varför kompisar sällan stannade och åt hemma hos oss, att det stod en hembrännings apparat i vår tvättstuga som jag redan som 13 åring kunde hantera. Det var väldigt viktigt att de fanns exakt rätt antal flaskor i frysen. Inte att de fanns goda glassar till barn och deras vänner utan sprit. Kanske därför jag nu som mamma ser till att de alltid ska finns en god glass i frysen och att kompisar äter här alltid.
Att som barn behöva hantera en vuxens ångest är inte så lätt. Man vet ju knappt vad ordet innebär. Att trösta att finnas till men inte veta hur man gör? Men man märker att när klockan slår 17 och de är mat på gång och de små glasen åker fram då försvinner ångesten och ett litet ögonblick är alla glada och pratar glatt, till de snart övergår till otrevliga ord och sura miner och de slutar med att de sitter i varsitt rum och jag mitt emellan. Igen vill jag ta fina färgglada vingar och landa på en vacker blomma.
Nu kommer en annan sorts ångest att hantera den är annorlunda än den på dagen. De pratas om minnen från förr som kanske inte var så roliga och definitivt inget jag skulle behöva axla. Emellanåt försöker jag styra in samtalet på något roligare men de går inte. Och om jag säger att jag skall ut med mina vänner så kommer de ett hav av orsaker att få mig att må dåligt för detta, som att då skal hon behöva sitta där ensam och må dåligt och om hennes cigaretter tog slut vem skulle då gå och handla till henne. Han hade också samma problem men de var på en annan nivå han blev aldrig berusad eller elak. Jag hjälpte honom mycket med hushållet, hon jobbade men sen orkade hon inte så mycket mer. Det var så skönt de helger hon jobbade de var mycket lugnare hemma då.
Tyvärr så blev det mer och mer av den ångest dämpande drycken och hon blev mer och mer aggressiv och bråken blev mer högljudda. Så småningom struntade jag i att hon gav mig hemska skuldkänslor jag gav mig iväg ändå. Jag orkade inte vara hemma. Men hela tiden jag var iväg tänkte jag på hur de var hemma.
De närmade sin Jul och en kompis hade bjudit hem ett gäng kompisar på lite mys. Hennes mamma hade bakat och de var så mysigt. Inga flaskor framme ingen som var arg bara ett hem fullt av trygghet och kärlek. Men innan jag hann hugga in av det hembakade så fick jag en sladdlös svart telefon handen av dom som bodde där, de var ett samtal till mig. Det va hon där hemma som undrade nä jag kom hem för hon kände sig ensam då han var iväg med jobb. Så istället för att få 100 anledningar till dåligt samvete så ursäktade jag mig och gick och tog på mina skor. Jag grät när jag gick hem med tunga steg. Nu om någon gång skulle jag vilja flyga iväg. Det luktade inte hembakat när jag kom hem inte heller kändes de varmt och ombonat. Istället kallt och deprimerande.
Var va mina färgglada vingar ?

Skriven av: Rosa