Tankar

Han hörde hur hon tyst steg upp från sängen och
började klä på sig, och hur hon sedan tyst smög ut
från lägenheten och stängde dörren efter sig.
Han låg kvar i sängen, låtsades sova för att inte
behöva upprepa fraserna som de bägge hade hört
förr och som de visste inte betydde något.
Han kände hur det brände bakom ögonlocken när
dörren tyst stängdes.
- Ensam …igen, tänkte han, och kände hur ensamhetens
ångestfyllda våg sakta rullade in över honom.

De hade träffats kvällen innan på krogen, och likt
alkoholisterna utnyttjar alkohol för att fly vardagens
tristess, så hade även de dragits till varandra för att
tillsammans fly ensamheten för några timmar, och
för att så bara för några enstaka ögonblick få
känna samhörighet med en annan människa.
Priset han fick betala är jämförbart med bakrusets
ångest, ensamheten gjorde sig påmind ännu värre
nu när lägenheten var tom igen.

Tankarna rusade genom hans hjärna.
- Tur, tänkte han, att det åtminstone är måndag
imorgon, så jag kan fly in i arbetets jäkt och stim
och slippa fundera på kvällarnas och nätternas
ensamhet.

Han visste att det skulle bli värre framåt vårkanten
då naturens tvåsamhet gör sig påmind, när allting
spirar och uttrycker hopp och framtidstro, nu i
vintertid så kunde åtminstone mörkrets stillhet
skänka viss ro i hans sinne.

Och precis innan han somnade om så kom åter
tanken, Varför… varför ska det vara så svårt ,
sedan slöt sig sakta sömnens dimma över
hans sinne och han fick åter ro.

Han vaknade tidigt på morgonen, låg kvar en stund
och funderade på hur helgen hade varit.
Han log ironiskt åt sin situation och tänkte på hur han
uppfattades utav sin bekanta.
En glad kille eller en kille med glimten i ögat skulle
nog ha blivit det allmänna omdömet.
- De skulle bara veta, tänkte han medan han klädde på sig.
Dags att ta på sig rustningen igen, tänkte han lakoniskt.


Den mentala rustning han bar var en lätt börda, den hade
skyddat honom under hans yngre dagar mot många hårda
törnar.
Han funderade ibland på varför han hade skaffat sig den,
men efter en djupdykning i minnenas arkiv så visste han
själv alltför väl varför.

Visst hade de funnits kvinnor som hade sett igenom hans
noga polerade yttre skydd, vissa hade till och med trängt
in i de innersta rummen av hans själ och hjärta men få hade
stannat kvar, oftast beroende hans rädsla för att bli bränd
vilket ledde till ett väl inarbetat flyktbeteende vilket gick ut på
att han helt enkelt försvann ur deras liv tillräckligt länge för
att endast skuggorna kunde berätta om att han överhuvudtaget
hade varit där.

De få som han verkligen hade älskat och som hade funnits i
hans själ och hjärta hade där lämnat outplånliga spår efter sig.
Det gav honom sinnesfrid när han behövde det, och påminde
honom att han åtminstone under en period av sitt liv hade levt
som man bör, passionerat och utan oro inför morgondagen.

Likt Akilles med sin oskyddade häl, hade även han ett antal
brister i sin mentala rustning men med åren så började de
försvinna en efter en vartefter han upptäckte dem.
Han funderade på det absurda i hans situation, hur han å ena
sidan ville hitta den rätta kvinnan, men å den andra sidan var
rädd att bli bränd, igen.
- Hoppas, tänkte han, att jag kan hitta någon innan min tid är ute,
för vem vill ha någon med ett hjärta av sten.

Det hade kommit smygande på honom som ett rovdjur
på jakt, och innan han visste ordet av så var han fast.
Han hade till sist träffat henne. Kvinnan med stort k.

Han hade drunknat i hennes grönblå ögon, dessa ögon
som verkligen gjorde skäl för namnet, själens brunnar.
Dessa ögon som fängslade honom med sitt skimmer.

Han hade först bara märkt hur fascinerad han var utav
hennes ögon och hur han i dessa kunde utläsa så
mycket av vad hon kände, allt från det grå diset i dem
när hon var nedstämd, till stjärnglittret i dem när hon var
glad.

Hon hade trängt igenom hans skydd som en solstråle
genom morgondimman en tidig sommarmorgon, och
detta gjorde honom villrådig.
Han kämpade för att upprätthålla sin polerade fasad medan
hans inre var i upplösning.
Hon hade utav en tillfällighet hittat hans Akilleshäl, det enda
som han inte kunde skydda sig mot.
Han kände sig orolig, hade svårt för att sova då tankarna alltför
ofta vandrade över till henne.
Han tänkte på hennes ögon när glädjen tände glittret i dem,
och hur detta glitter överglänste natthimlen en klar vinternatt.

Hon påverkade honom på ett sätt som han inte hade varit
med om på många år, ett sätt som för en oinvigd skulle te sig
fullständigt obegripligt, att man på så kort tid få en så
djup kontakt med en annan människa.

Hur ska jag lösa detta, tänkte han, Risken är uppenbar att
det kommer att gå galet, att det än en gång endast blir en
parantes i minnenas arkiv, en glatt minne att tänka på
under ensamma stunder i trist höstmörker.

Han hade inte stora förhoppningar att det skulle leda till något,
viljan fanns, men hans erfarenhet sa honom att det var lönlöst.
Vad kan jag erbjuda henne, tänkte han, Jag är inget, har
inget, kan inget.

Tankarna var bekanta, det var det optimala skyddet för
hans sinne, detta att ringakta sig själv, för att på så sätt
undvika att bli förvånad eller sårad när det rann ut i sanden.
Men, tänkte han, det är åtminstone en vacker tanke och en
dröm väl värd att dö för..

Livet går vidare, tänkte han, och försökte övertyga sig själv på
ett förnuftigt sätt att lämna känslorna för henne bakom sig.
Viljan och erfarenheten sa det, medan känslorna ville något helt annat.
Denna interna kamp hade pågått en tid och verkade inte
avmattas på något sätt. Han visste att han var tvungen att fatta
någon form av överenskommelse med sig själv om hur han skulle
göra.

Att vara rationell i sitt beteende tilltalade endast den del av honom
som av erfarenhet hävdade att det skulle sluta illa, den andra
delen ville fortsätta att tro och hoppas, att till sist även han
skulle hitta rätt.

Insatserna var höga, han vågade inte riskera att förlora henne
som vän, så till sist var det den avgörande punkten som kom
att prägla hans beslut.
Varför, tänkte han, varför måste livet ställa så många svåra
val. Att säga nej är fel, att säga ja är också fel. Det enda som är
riktigt rätt, är att det är fel att inte säga något överhuvudtaget.



Det känns, tänkte han, som om man lever på smulorna från
lyckans välfyllda bord och att dessa smulor åtminstone skänker
en viss guldkant på den grå vardagen. Vem vet… kanske livet
var tänkt att vara så här, en form av livets berg och dalbana, där
man hela tiden kastas från höga berg till djupa dalar, där uttrycket
lyckan kommer lyckan går är det som gäller, och där de stunder
när molnen verkligen har en guldkant är de stunder som ska
livnära ett undernärt känslomässigt sinne under de långa dystra
perioderna av grådaskighet, kyla och mörker.

Men livet går vidare…. det kunde ju ha varit värre…. eller ?!

Skriven av: Lars Matsson