Tankar om ensamhet.

Anders Fransson släckte lyset i den timrade dalastugan och gick ut på trappen som var täckt av ett tunt lager nysnö. Utan att ta av sig tumvantarna låste han med viss möda dörren och hängde sedan nycklarna på den under tredje grundstolpen lönnligt placerade spik som funnits där så länge han kunde minnas. Sedan tog han på sig ryggsäcken och greppade den svarta väskan, innehållandes en bärbar dator och tusentals färska ord han nu med viss stolthet kunde bära med sig hem. Under hans fötter knarrade snön. Luften var fuktig och mångminusgradig. Stilla gnistrade tallhedarna så här i vinterns första kyla. Anders trampade bestämt fram på skogsvägen som varken var plogad eller sandad, vid vartannat steg tappade hans fattigt mönstrade lågskor greppet mot den under snöpudret kvarvarande och förrädiska isskorpan. Klockan hade redan passerat halv nio när han lämnade stugan och det handlade om sekunder om han skulle hinna med den enda bussen in till Mora. Man kunde nästan höra snötäcket glittra i den tysta skogen, men Anders som hade hörlurarnas bågar över mössan hörde inte tystnaden, utan marscherade taktfast till rytmerna av råoljig, amerikansk hip-hop. Han gick snabbt. Så snabbt att hans flåsande bildade ett ångmoln framför honom som kom att dimma synen. Och ju fortare han gick desto tätare blev dimman. Han gick uppför en backe, passerade den sedan årtionden stillastående kvarnen vid Kräggåns sida där de årliga midsommarfesterna hålls, men nu låg platsen öde och stel som en modell på något museum. Snart syntes landsvägen ett hundratal meter bort och på det vis man alltid anar det värsta kunde han i fantasin ideligen se bussen svischa förbi. Vid sopstationen, tjugo meter innan vägen, bröt ett dånande ljud in sig mellan hip-hop-takterna och en nanosekund senare syntes DALATRAFIKEN i röd text försvinna bort mot Mora. ”Fan”, svor han, och kände irritationen krypa genom kroppen. Där stod han. Frysandes vid en öde landsväg i en mordiskt kall nordisk vinter. Han förbannade sin egen slöhet som var den uppenbara orsaken till att han missat bussen, och upprymd av den nästan komiska insikten att han aldrig kommer att kunna tygla sin morgontrötthet, någonsin, skrattade han uppgivet, ett skratt som nådde långt in bland vintertallar och översnöad mosshed. För att bekräfta att fiaskot var ett faktum strosade han långsamt bort till busshållplatsen och läste tidtabellen. Jo, det var kört, ingen mer buss idag. Böja sig ner och plocka fram nyckeln, sätta på vattnet igen, ta in ved, få upp värmen och en helvetisk radda andra måsten. Han avskydde den komplicerade proceduren att få igång stugan. Anders tog på sig lurarna igen, vred upp volymen på 10 och ilskan stillades. Han stod i den bitande kölden och blickade håglöst bortåt vägen, men frossan blev så intensiv att han bestämde sig för börja gå tillbaka. Dövad av att vara djupfryst och instängd bland hip-hoptakterna hörde han inte Toyotan som kom dånandes i riktning mot Mora; inte förrän den passerat fick han syn på den, och så var det med det. Men när bilen bromsade in och började backa tillbaka tändes ett hopp, som visade sig vara lönt att bli tänt.
- Ska du ti Mora så kan du ju hoppa in, sa mannen bakom ratten.
- Ja, javisst, åh, tackskaruha!
Föraren sträckte sig över passagerarsätet och öppnade dörren.
- Lassa över alla grejorna här i baksätet.
Anders rafsade ihop verktyg, handskar, ett par TV-bilagor, skivfodral, en Moratidning med kontaktannonserna uppslagna och en massa annat som låg på sätet och på golvet och slängde in dem i baksätet.
- Eller lägg sakerna här i fönstret istället, sa mannen på dalmål, det är så mycket skrot i baksätet, och Anders lyfte fram grejorna igen och lade dem i fönstret.
- Skivorna kan du väl lägga i sidofacket, sade mannen.
Och Anders letade fram skivfodralen och pulade ner dem i där. Till slut hade han fått bort alla prylar och kunde slänga in sina väskor i baksätet och hoppa in där fram.
- Va snällt alltså, jag missa ju bussen och så …
- Ja, jag såg dig ju stå där och .. han tittade på den digitala termometern … det ä ju minus sexton och så tänkte ja att va fan… och så stanna jag och backa tillbaka …
- Ja, det var verkligen jätteschysst alltså, verkligen, jag trodde jag skulle bli kvar här en hel dag till.
- Jamen inte ska du behöva dä inte, det klart man plockar upp nån som bara står så där … men va tänkte du då, när jag kom tillbaka, tänkte du att … att, här kommer räddningen!
Mannen log och slängde en blick åt Anders håll.
- Jag blev ju lite förvånad måste jag säga, man är ju inte van att folk tar upp en bara sådär.
- Jo, men jag tänkte att här ska han ju inte stå å frysa.
Mannen hade grå hy och glasaktiga ögon och Anders lade märke till att han väldigt sällan blinkade. På sig hade han en blå fristadsjacka av byggarbetarmodell, slitna jeans och en lädermössa med en sådan där ullgloria på utsidan. För Anders framstod denne femtioårige gestalt som en alldeles typisk landsortsbo. De pratade om vinterkylan som äntligen kommit, och att snart lägger väl sig snön ordentligt också. Sen berättade Anders att han flytt julhysterin i Stockholm för att sitta och skriva här i föräldrarnas fritidsstuga.
- Jaha, vad skriver du då då? Romaner?
Mannen drog lite på mungiporna med ett lätt uttryck av sarkasm, förmodligen oavsiktlig.
- Ja, jag vet inte, lite allt möjligt, svarade Anders helt ärligt eftersom han själv saknade uppfattning om vad det var han egentligen skrev. Texter, ungefär.
Mannen bodde i Venjan men var idag på väg in till Mora för att köpa sylta till julen. Egentligen hade han tänkt åka dagen därpå men det skulle ju bli snöstorm så det var bäst att passa på medan vägarna var körbara. Han var förtidspensionerad sedan fem år och var väldigt flexibel vad gällde planering och tid, sade han. När de klarat av de praktiska omständigheterna så som vädret och vad man sysslade med försjönk de i tystnad. Ett svagt brummande från vinterdäcken var det enda som hördes, genom rutorna syntes vintervackra furuskogar och en och annan sjö som rykte på det vis sjöar gör precis innan isen lägger sig. Anders hade tinat upp från frossattacken och kände sig tillfreds tillsammans med denne enkle, trevlige man som så altruistiskt plockat upp honom. Bilvärmen var både fysisk och själslig. Anders sneglade på mannens ögon som glänste på det sorgsna vis somliga människors ögon glänser. Blicken var liksom naturen utanför fastisad. I hans behandskade händer satt ratten som i ett skruvstäd.
- Hur är det att bo i Venjan, hur är stämningen liksom, hur många bor det där förresten?
Frågorna började bubbla upp ur Anders och de kom ut som en ostrukturerad sörja.
- Det är väl en femhundra i byn ungefär skulle jag tro … han tystnade i flera tunga sekunder … om jag ska vara ärlig så träffar jag inte så mycket folk i byn, jag bor på en liten gård och nu när man är ensamstående och så … ja, man klarar sig själv, man har väl lite gamla vänner i byn såklart, men oftast har man fullt upp med å … hugga ved och ja … du vet … men nog reder man sig alltid.
Mannens ögon tycktes glänsa till än mer och Anders kände hur alla frågor om bylivet upphörde bubbla och sjönk ner i medvetandets svarta vatten. Istället väcktes tankar om ensamhet. För det var ju därför, för ensamhetens skull, Anders hade åkt upp hit: för att isolera sig från storstadspulsen, för att komma bort från folk och ägna sig och skrivandet och sina egna tankar. Men han insåg hur lite han visste om riktig isolering, den som inte är självvald utan framtvingad av ogunstiga omständigheter. Den typ av ensamhet folk fäktar bort genom att säga ”nog reder jag mig alltid”.
- Så nu till jul, har du släktingar och så …
- Nja, nä, hustrun min gick ju bort för snart tio år sedan och vi hade ju inga barn och mina föräldrar är ju döa sen länge … så inte blir julen något märkvärdigt inte, man går upp på morgonen sedan går dagen och sedan är det kväll och sen är julen slut … man tittar lite på TV, det är ju trevligt men … nej, ärligt talat tycker jag julen är lite, vad ska jag säga … lite larvig.
Anders tänkte på hur självklar hans sociala jul är med snaps och hela faderullan och släkt och middag och gott humör.
- Men jag ska i alla fall ha lite sylta, och sen blir det bra med julståhejet.
- Ja, sylta är ju … är ju, bra, sa Anders som liksom tappat orden i sin flykt in i sig själv, och han satt och grubblade med blicken riktad rakt ut i skogens oändliga stillhet. Mannen började berätta om några avlägsna släktingar i Kalifornien vars förfäder emigrerade under artonhundratalet, sedan kom de in på storstadsliv kontra landsbygd och mannen som hade bott i Stockholm på hösten 69 tyckte inte alls om storstan.
- Det är klart, gillar man sånt här med kultur och så, då är det väl bra, men annars är det bara oljud och trist tycker jag, sa han.
Anders höll med, eftersom han under den gångna veckan förälskat sig i det enkla livet på landet. Sedan pratade de om reseupplevelser, vilka mannen verkade sakna. Men Anders som just varit på Nya Zeeland berättade om sina äventyr där.
- Jaha, ja …men folket är dom … vad ska jag säga … är dom … han letade febrilt efter de rätta orden … är dom som vi, jag menar är de vita där, eller är det mest andra sorter?
- Jo, det bor ju mest före detta britter där, men också en hel del maorier, alltså ursprungsbefolkningen.
- Jaha, ja, dom har man ju hört talas om ja … och sen lade han till: men vädret då, hur är vädret där i Nya Zealand?
- Jo, det är ungefär som här, svarade Anders.
- Jaha, ja.
Det blev tyst igen. Anders lade märke till att mannen varannan sekund tittade ner på trippmätaren för att se hur långt det var kvar. Det var som ett ticks. Titta på vägen, ner på mätaren, upp på vägen, ner igen, upp igen. Det verkade som om han längtade efter att komma fram, men till vad? Mora, ICA-affären, Siljan, att få bli av med Anders, att nå slutet, att få komma hem igen, att få vila, att få dö? Snart rullade de in i Mora. Mannen svängde in vid järnvägsstationen och körde Anders ända fram till taxizonen vid ingången. När de parkerade sken han upp för ögonblick bakom ratten.
- Det är ju nästan som om man jobbade med att köra taxi.
Han skrattade till.
- Precis som en taxi.
- Ja, som en taxi, sa Anders förbryllat och log, han hade inget mer att tillägga … Men tack så jättemycket för skjutsen, det var verkligen jättesnällt att du plockade upp mig, jättesnällt alltså … men god jul och allt sånt där.
- Ja, god jul, ha det så bra nu …
Anders sträckte sig bak och greppade sina väskor som låg bland allt gammalt bråte i baksätet och steg sedan ut i kölden, sa hej då, och slog igen dörren. Mannen körde iväg, höjde armen till en vinkning och försvann ut på huvudleden. Anders gick ut på perrongen och väntade på Stockholmståget tillsammans med ett femtiotal andra julresenärer. Luften var som förångad kristall och det bolmade vinterrök ur hans mun där han stod och hackade tänder, fylld av tankar om ensamhet.

Skriven av: Axel Gren