Tårar av sorg

Hennes ansikte förlorade allt liv och blicken stirrade rakt ut i den tunga nattluften. Hon fruktade tankarna som fyllde hennes huvud. Hon lyfte blicken och stirrade på mig, rakt in i själen. De ögonen, de vackra diamanter som jag en gång föll för var nu helt tomma på liv.
Mina tankar svävar iväg till den dagen, den varma dagen då blommorna blommade mest och fåglarna sjöng som högst, då solen bländande sjön och skapade egna magnifika konstverk som var som en symfoni för synen. Den dagen då musiken dunkade i mina öron, och alkoholen forsade i mitt blod. Den dagen då jag och mina kompisar, spontant beslöt oss för att ansluta oss till festen som grannen hade.
Jag skulle hämta dricka, en så enkel sak som att hämta mer dricka. Och där. Där stod hon. Kvinnan som jag skulle spendera resten av mitt liv med. Hon stod där och blickade ut över folkmassan med sökande ögon. Hon pillade med fållen på sin korta vita klänning. Hennes stora ljusa ögon mötte mina för en sekund och hon log varmt. Jag kände hur mitt hjärta slog dubbla slag och mina kinder blev heta.
Med små korta steg kom hon mot mig. Hon kom mot mig. Jag kände hur min strupe blev så torr att den nästa krympte ihop, så jag sträckte ner min hand och tog tag i glaset bredvid mig och svalde hela vätskan med en klunk. Jag hörde inga ord, det enda som mina öron uppfattade var den ljuvliga sång som hennes stämband spelade.
Den kvällen blev natt och natten blev till morgon och varje minut spenderade vi tillsammans. Det gick inte en dag utan att jag var tvungen att höra hennes röst och beskåda det mest gudomliga ansikte jag visste.
De dagarna blev till veckor, veckorna blev till månader och månaderna blev till år och dessa år har lett mig till ett paradis. Hon fick mig att inse vad det fina i livet var. Hon plockade fram mina sämsta sidor och gjorde dem bra. För fem år sedan gav hon mig ett mirakel som vände mitt liv upp och ner. Hon är min mening med livet.
Hon sänkte blicken mot marken och tog ett djupt andetag. Hon blickade upp mot vår son och log varmt mot honom. Sonen tittade frågande på henne, sedan på mig, och till sist på henne igen. Han började mumla något medan hon tog små steg mot honom. Hans tysta mummel blev högre och nu kunde man höra att han sa nej. Med sin hesa röst övergick han rädda tal till panikslagna skrik.
Han insåg precis, allt. Han insåg att hennes stora vackra ögon inte bara var fyllda med kärlek utan också med rädsla. En rädsla som kunde skära genom det tjockaste glas. En rädsla som skulle hemsöka mina mardrömmar i evigheter framöver.
Hon tog några steg fram och greppade om sonens axlar. Hon tittade djupt in i hans ögon och log lite snett. Hon hyssjade honom och mötte hans panna med sin egen. Hon viskade något tyst till honom och han blev helt likblek i ansiktet. Vår son öppnade munnen men det ända ljudet som kom ut var ett tyst gnäll, likt en ynklig hundvalp. Han ville skrika så högt att luften i lungorna försvann. Skrika så högt att alla kunde höra, höra hur hans hjärta just sprack i tusentals spillror.
Ögonen på honom började vattnas och hans kinder blev på bara några sekunder blöta och röda. Hon drog ett drag med tummen under sonens högra öga och torkade de tårar som forsade från ögonen. Hon log en sista gång mot honom och drog in honom i en lång sista kram. Hans gråt gjorde att näsan började rinna och andning blev hackig. Hon släppte taget och de separerades. Hon lutade fram huvudet och kysste hans ljusa hår en sista gång.
Med mjuka rörelser vände hon sig långsamt mot mig. Hon tog några steg fram så hon stod bara några centimeter från mitt ansikte. Hennes ögon vandrade upp mot mina och hon stirrade rakt in i hjärtat på mig, som bara hon kan. Hon blundade för någon sekund och en tår kom rinnande ner för hennes kind. Hon tog ett djupt andetag och placerade sin händer om ansikte.
Avståndet emellan oss blev mindre och mindre och tillslut så nuddade våra läppar varandra. Kyssen var inte för lång, inte för hastig, inte för lätt och inte för grov, den var prefekt. Våra huvuden skiljdes åt och våra pannor trycktes mot varandra. Ett litet leende formades på hennes läppar. Det leendet, bara det leendet väckte fjärilarna i min mage till liv. Det leendet fick mina ben att vika sig. Den sista smulan av glädje som fanns kvar i min kropp pressades ut genom ett sista leende på mina läppar.
Hon borrade ner sitt ansikte i mitt bröst och jag omfamnade henne hårt. Efter några sekunder så släppte jag taget och tog ett litet steg för att för en sista gång granska det magiskt vackra ansikte som fanns framför mig. Vår son ställde sig vid min sida och greppade min hand hårt. Var det nu allt skulle ta slut? Var det nu mitt allt bara skulle försvinna? Var det nu vi skulle gå?
Ja, det var då vi var tvungna att gå. Vart visste vi inte, men någonstans kom vi. Även om vi båda stod här helt rånade på kärlek, helt tomma och helst bara ville förtvina bort från den misären, så vi rätade på ryggarna och började vår vandring. Vår vandring mot det stora hoppet. För vi gjorde ett val. Så istället för att sitta och vänta in döden tog vi livet våra händer och fortsatte ut i det okända, in i framtiden som vi inte visste någon om.

Skriven av: Alma Thorson