Publicerat
Kategori: Novell

Tårar från förr

Tårarna föll från hans ansikte och slog i marken under honom. På sin väg genom den vackra skogstigen, förbi den vackra ängen som han alltid vandrade tänkte han tillbaka på sina minnen. På sin uppväxt, sina känslor och den lyckliga tiden. Vad hade han inte gjort för att få uppleva den gamla tiden igen. Den lyckligaste tiden i hans liv. Alla de minnena och känslorna som han hade från den tiden. Tiden han inte visste vad missöde, depression, sorg och olycka innebar. Då han inte hade behövt uppleva dessa tyngda känslor och tankar. Att återigen få känna sig levande, känna hur livet verkligen smakade. Istället för att smaka på dem bittra tårarna av livets mörka sida. Istället gled han iväg från detta, så långt bort han bara kunde komma. Och han skulle aldrig mer lyckas ta sig tillbaka. Inte som det en gång hade vart.

Han kom fram till sjön. Hans slutmål. Detta var platsen där han alltid kom för att få vara själv. Komma för att få tänka, minnas och känna sig levande. Komma för att nå lugnet som inte existerade i hans nuvarande liv. Den plats som tilldelats honom. En sinneställning som var för mycket, till och med för den tuffaste människan. Han slog sig ner vid stranden och stirrade ut över det lugna vattnet. Solens strålar reflekterades mot den klara ytan, och molnen gled sakta iväg från himlen. En mycket vacker bild, om man som honom varken såg eller kände något vackert i sitt liv.

Just för tillfället struntade han i allt. Struntade om någon såg honom. Struntade i alltihop som hade med tuffhet att göra, både fysiskt och psykiskt. Struntade i sig själv. Han lät tårarna strömma ned för kinderna medans han tänkte tillbaka på sitt liv. Alla de minnena och känslorna som han hade lämnat bakom sig, i sitt gamla liv. Sitt egna paradis. Himlen som han aldrig mer skulle kunna nå. Det hade vart försent när det kom up till han hur lycklig han faktiskt var. Det var försent när han verkligen förstod hur skattat hans liv och ställning låg. Uppskattade att älska lyckan runtomkring och inom honom. Istället gled han nu längre och längre ifrån det. Längre ifrån sitt liv, det liv han aldrig hade önskat lämna. Inte för något i världen. Inte längre i alla fall.

Världen var upp och ned för honom. Allting var otroligt tungt och jobbigt. Allting i hans liv var kaotiskt. Han hade inte längre den fristad han behövde för att orka med livet. Hade inte längre andrum, lugnet, friheten eller lyckan. Allt som han någonsin värnat om var borta. Helt enkelt bortblåst, och skulle aldrig komma igen. Han hade inget annat val än att leva i det rum i tiden som tydligen var menat för honom, skapat emot alla hans önskningar. Och han fick lov att försöka anpassa sig så gott det bara går, även om det var totalt omöjligt i hans nuvarande liv.

Han gav en sista blick utöver sjön, innan han vände på sig och återigen började vandra hemåt. Mot hans helvete. Tårarna fortsatte att rinna nedför kinderna, och han tänkte inte hindra dem. Det var en befrielse att få gråta ut allting, och försöka minnas lyckan i hans gamla liv.
Lyckan i hans gamla tankar.
Lyckan i hans gamla känslor.

Skriven av: Alex09

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck