Tårar i Snön

Staden som andas i snön med sina snöflingor, sprider sin kalla doft till varje byggnad och ger
sin luft till träd och djur som med hjälp av snön kan överleva i vinterns mörkaste liv. Hon känner kalla luften från snön mot sina röda kinder medan hon börjar ta avsked från sin älskare.
”Jag kommer att vänta på dig när du kommer tillbaka, lova mig att du kommer tillbaka.” Säger Linnet medan tårarna faller från de röda kinderna.
”Jag lovar, du kommer se när jag kommer tillbaka, allting kommer att bli bra igen.” Säger Alexej
mjukt till sin älskarinna. Han har en ny militär grad, löjtnant stod på hans namnbricka på uniformen. Från handväskan tar hon en anteckningsbok och lämnar den till Alexejs hand. Han tittar frågande mot henne.
”I denna anteckningsbok har jag skrivit allt vi ska göra när tiden kommer. Håll den nära, som
du håller mig. Älska den som du älskar mig.” Säger Linnet medan hennes ögon fylls med tårar, tårarna är som ett hav i Linnets ögon när Alexej tittar på sin älskarinna. Dropparna från havet faller ner i snön, de är så varma att snön smälter varje sekund de faller. Dessa tårar känner han igen från 5 år sedan, men den gången är de inte fällda för hans skull.

Tågvärden hörs ropa att tiden är nära, snart kommer tåget lämna stationen. De båda
tittar på varandras ögon och kramar varandra djupt. Vem vet att kärleken ska vara
så för detta kärlekspar. Ena sekunden känner de båda den ljuva sidan av kärleken och den
andra sekunden känner de den blåa sidan av kärleken, den sorgsna sidan. Alexej vinkar henne
från fönstret medan deras tårar faller. Det behövs inget ord att säga när tårarna berättar allt.
Tåget lämnar stationen och hon står där ensam i snön, omgiven av människor som har
samma situation men olika känslor.

Ett annat tåg anländer till stationen, hon fortfarande står där i djupa tankar medan hon kollar
upp mot himmeln, hon älskar att titta när snöflingorna faller. För henne betyder varje
snöflinga att ett nytt liv föddes på jorden, hon gillar känslan när hon tänker på det. Hon tar
bort sin blick från den vita himmeln till tåget som anländer nyss och hon låter sin blick vandra
till tågets dörr. I denna minsta sekund känner Linnet att allt står stilla även snöflingorna faller
inte längre på marken. Minnena som hon har valt att förtränga, kommer tillbaka i rena bilder i hennes minne. Hennes hjärta känner igen sorg men den här gången inte samma sorg, en annan sorg. En sorg som ligger i den djupaste delen i hjärtat där ingen levande varelse kan få ut den djupa sorgen, men han kan det. Det enda han behöver bara att deras ögon möttes med hjälp av det kan han gräva fram hennes obotliga smärta som låg i innersta. Hon känner dessa ögon som kollar på henne lyckligt. Han kommer fram till henne springande.
”Linnet! Det är jag Rodion. Jag höll mitt löfte, jag har kommit tillbaka. Jag har kommit till
dig Linnet.” Säger Rodion med en glädjande röst som har väntat de senaste åren att säga till sin älskarinna. Linnet försöker röra munnen och få fram ord, men ingenting kommer fram. Hon stirrar på honom förvånad, hennes hjärta slår hårdare än någonsin.
”Linnet! Jag är här. Allting kommer bli som förr.” Säger Rodion med en hoppfull känsla innerst inne i sitt hjärta. Men det minsta vet han inte att de åren han har förlorat med sin
älskarinna har det förändrats mycket. Linnets tårfloder blir hav, men dessa pärlor faller inte ner i snön. Linnet tar några steg bakåt.

”Vad är det Linnet, har det hänt något dåligt?” Frågar Rodion med en ledsen min. Linnet
lägger händerna för ansiktet och börjar gråta högt. Hon låter inte de glödande tårarna falla och förtära snön.
”Det stod på nyheterna stridsflygplanen kraschade i vattnet. Jag trodde du var död. Varför kommer du 5 år sedan? Varför?” Utbrister Linnet med arg röst, hon känner sig skyldig att hon har begått ett stort misstag.
”Vad menar du Linnet? Vet du hur svårt det var för mig att komma hit? Jag fick hjälp av brittiska armen. Vet du hur svårt det har varit att vara utan dig de senaste åren? Jag har saknat dig så mycket.” Säger Rodion med en röst som kommer från innersta. Den rösten har suttit där allt för länge nu, den rösten som behöver komma ut, den rösten som betyder hur mycket han älskar, saknar och ville ha henne.

”Det är för sent, allting är för sent. Vår tid är över nu.” Säger Linnet med gråtande röst, de gamla blommorna som växte i hennes hjärta för länge sen är döda. Dessa blommor som växer nu i hennes hjärta, de är nya blommor. De döda blommorna vill hon glömma, men vad än hon gör så kommer de alltid vara kvar i hennes hjärta. De är också en del av hennes hjärtats
trädgård. Bara hon kan träda fram de döda blommorna när hon vill eller gräver de ner i den
djupaste delen i trädgården.

Linnet ser hur han drar sin militära kappa tätare omkring sig, hur hans axlar sjunker och hur han vänder sig utan att titta tillbaka en enda gång, han går med snabba steg. Innerst inne känner hon sig skyldig men det fanns ingenting att göra eftersom dessa 5 år har gått. Hon kan inte ta tillbaka de åren. Därför sägs det att en människas liv kan förändras på en enda dag. Hon kommer ihåg nyss att hon ska träffa sin far i sjukhuset efter hon har sagt farväl till Alexej. Hon behöver ändå gå till sjukhuset för sig själv, hon har haft illamående och humörsvängningar de senaste dagarna. Hon lämnade platsen medan hon innerst inne önskar lycka till och säger ett sista farväl till Rodion.

Efter 30 minuter

”Hej far! Jag har kommit att träffa dig. Hur mår du?” Säger Linnet med mjuk röst. Hon hjälper sin far att sitta på sängen.
”Det är så bra att se dig min dotter, oroa dig inte för mig. Säg mig hur mår du? Hur gick med
Alexej?” Säger Linnets far.
”Jag mår bra far. Det gick bra med Alexej, vi sa farväl till varandra.” Säger Linnet med en tyst
röst, hon minns igen vad som har hänt i stationen.
”Det har hänt något visst, med den rösten och den minen. Säg mig barn, vad är det som gör att
du ser ut som att du bär en tung sten på axeln.” Säger Linnets far med bestämd röst. Han vet när hans dotter har något problem.
”Nej far, det är inget fel. Allting är bra, jag bara oroar mig för Alexej.” Säger Linnet.
”Det tror jag inte på, det är något annat som bekymmer dig. Du vet att du kan säga till mig
allting.” Linnets fars röst blir allvarligt.
”Jag såg… Jag vet inte hur ska jag säga. Han överlever. Vet du det far? Jag tror att allting är
mitt fel, jag känner mig så skyldig. Jag vet inte vad jag ska göra.” Säger Linnet medan hon gråter. Hennes fars ansikte som var nyss allvarligt, stelnar till. Hans blick flyttas från hennes
ansikte till brevet i hans hand. Han kramar hårdare brevet så att knogarna vitnar.
”Jag såg Rodion på tågstationen.” Viskar Linnet. Rummet fylls av en djup tystnad, en
tystnad som gör så att man kan höra snöstormen ute. Hennes far säger ingenting. Han
fortfarande stirrar på brevet.
”Hur kan han leva, dog han inte? Vad sa han till dig?” Frågar Linnets far med darrande röst. Linnets far ser sin dotter med en blick som är en blandning av sorg och skuld. ”Far, varför gråter du?” Säger Linnet undrande medan hennes far kramar hennes hand hård. När Linnet ser sin far gråta, ser hon inte bara tårar. Hon ser samma djupa sorgen som hon har känt på tågstationen. ”Förlåt mig, min dotter.” Viskar Linnets far med svag röst, han både ler och gråter. Linnet känner att hennes fars hand börjar lossna från hennes hand. Han blundar och de varma tårarna kommer mer i vinterns snö. Som tårar i snön.

Skriven av: Nilufar Hasmova