Publicerat
Kategori: Övernaturliga noveller

Tårar röda av blod

Jag vaknar upp helt svettig och yr, en hemsk mardröm har stört min sömn som vanligt. Jag går upp från den varma sängen för att dricka något varmt och lugna mina nerver, det brukar hjälpa. Jag börjar gå till köket då jag plötsligt känner lukten av rök. Jag tar ett djupt andetag men lungorna kvävs av den tjocka röken. Jag hostar till, känner mig rädd. Jag förstår snabbt att det har börjat brinna i lägenheten.

Hur, har jag ingen aning om. Jag brukar aldrig tända ljus, jag springer snabbt mot ytterdörren, trycker ner det kalla handtaget med all kraft men den går inte upp. Jag vänder mig om ser en stor eld närma sig mig i en konstig rörelse. Paniken börjar komma, jag trycker ner handtaget igen men dörren är fast och rör sig inte en millimeter.

Huden börjar svettas, röken i mina lungor bli värre och värre för varje andetag jag tar och det börjar bli svårt att andas. Elden kommer närmare och närmare, jag ser mot den stängda dörren på höger sida, jag kommer plötsligt ihåg att min enda vän Rebecka ligger där och sover. Jag rusar dit, men elden hinner ifatt mig och nuddar min högra arm. Jag skriker till och känner smärtan storma upp, men jag måste väcka Rebecka till varje pris.

Jag öppnar dörren och skriker till henne men möts av en fruktansvärd lukt som borrar sig in i näsan. Jag stannar upp, rädd och chockad över det jag ser. Den livlösa kroppen sitter lutad mot på väggen, kniven i hennes hjärta och blodet som rinner ner och färgar tröjan röd. Jag ser mot henne, hennes livlösa kropp med ögonen helt uppspärrade och matta och jag önskar att de var stängda. Min kropp ryser och blir iskall på bara några sekunder. Jag får inte fram ett ljud, jag vill skrika men skriket fastnar i halsen på mig. Min bästa vän är död, min enda vän. Jag kommer aldrig glömma denna bild av henne.

Jag går fram mot henne och vill röra hennes kropp och ge liv åt den. Jag går fram och ser på henne, hennes klara ögon är helt matta och spöklika. Lukten av lik och blod blir starkare ju närmare hennes kropp jag kommer, jag vill nästan spy. Det blir plötsligt varmare i rummet, elden har börjat komma igenom dörren och rör sig som en demon närmare och närmare mig. Jag är fast och kommer snart att brinna upp, och ligga här död precis som Rebecka. Min arm svider, smärtan är outhärdlig av eldens närhet. Den går inte att beskriva, jag vill skrika och gråta på samma gång men det går inte. Istället stänger jag mina trötta ögon och tänker tyst att jag ska låta eldens lågor omfamna mig istället för att kämpa.

Det är kallt, jag vaknar upp och fryser medan min arm bränner av smärta efter brännsåret jag fått efter eldens närhet. Jag är utmattad men reser mig sakta upp och det enda jag ser är mörker och skog. Hur kom jag hit? Vad gör jag här? Huvudet dunkar hårt och jag känner mig förvirrad, jag går upp på fötter och tar ett steg framåt men ramlar. Ett hårt slag mot marken som gör allt värre, jag sätter mig upp och lutar ryggen mot ett träd istället för att försöka igen. Får en kall rysning genom ryggraden när den tunna tröjan rör det kalla trädet. Plötsligt hulkar jag mig ner och spyr. Det forsar fram tills min mage är tom. Jag mår illa men har inget mer att spy upp. Jag börjar tänka på Rebecka. Jag minns hennes spöklika ögon och hennes matta kropp, den vassa kniven som genomborrade hennes hjärta. En röd tår faller ner, min enda vän är borta.

Jag ser upp mot den klara himlen, så vacker med massa diamanter som stjärnor, och sedan en stor klar måne. Den är så vacker och lyser upp allt mörker, jag skulle kunna stirra in i den i evigheter. Men istället ser mig omkring, skogen och de gula löven som håller på att falla ner från träden. Jag blundar och hör ljudet av vinden som lätt rör de gula löven som långsamt faller ner mot marken, annars är det helt tyst, bara mitt hjärtas snabba slag. Jag tar ett djupt andetag och doften av skog, höst och kyla får mig att rysa. Jag sitter lutad mot trädet mitt i skogen, med bara en t-shirt och jeans. Eftersom jag var så dum och glömde ta på mig pyjamas, men det är jag glad för nu. Jag minns tillbaka när jag var yngre och brukade älska hösten men nu hatar jag den. Det är som den mysiga årstiden har försvunnit och ersatts av en kall mörk tid då allt är så deprimerande. Förut älskade jag skogen med alla vackra löv och hur jag brukade springa omkring och leka. Men det är som allt har försvunnit och ersatts av mörker och faror, en hemsk årstid.

Jag tänker tillbaka på min barndom för att glömma min iskalla kropp, rysningarna och den hemska smärtan från brännsåret. Som barn var jag alltid ensam, den enda vän jag haft var Rebecka. Men jag visste varför ingen vill vara min vän, på grund av mina visioner. Ibland var de underbara, ibland skräckinjagande, alla tycket jag var så konstig. Jag var så ensam, alltid ensam på rasterna. Ingen ville vara med mig. Men Rebecka var den som förstod mig, hon lyssnade på allt jag sa. Hon var där för mig som jag var där för henne. Jag sa ofta att jag alltid skulle vara där för henne och också ge mitt liv för hennes. Flera röda klara tårar faller ner för min kind, men jag låter dem bara rinna. Jag saknar henne redan.

Jag fångar en röd tår med mitt finger och ser på den. Så vacker men också skrämmande på samma gång. Jag minns när jag först fick röda tårar, men nu är jag van. Det var en kall vintereftermiddag. Jag hade nyligen fyllt 15 och vi skulle ha sista lektionen i matte. Jag minns det så klart hur jag gick in i klassrummet och någon i klassen tog fälben på mig. Hur jag ramlade och kände något rinna från näsan, när jag sprang snabbt till toan medan jag hörde klassens skratt bakom mig. Jag grät på toan. Det var mina sista blå tårar. Jag torkade sedan bort näsblodet. Plötsligt när en tår föll var den inte blå, färgen hade ändrats till en röd klar droppe av blod. Alla tårar därefter var också röda, inga blå tårar fanns kvar. Jag minns min chock och rädsla. Sen dess har mina tårar alltid varit röda av blod, och jag har aldrig förstått varför. Ingen vet om det förutom Rebecka, men nu när hon är borta vet ingen om min hemlighet.

Jag vaknar upp från mina tankar när jag märker min törst efter vatten. Jag försöker tänka på annat men det slutar alltid med tanken på vatten. Jag vet inte hur länge jag har varit utan den törstsläckande vätskan, flera timmar skulle jag tro. Jag är inte hungrig, och orkar ändå inte äta något. Men vatten måste jag ha, annars vet jag inte hur lång tid det tar innan jag förlorar medvetandet och tillslut avlider. Jag vågar inte resa mig eftersom jag är rädd för att ramla, mina ben känns så kraftlösa. Min hals är så torr och det känns som jag inte kan känna någon smak, förutom blod. Det är som jag bitit mig hårt i läppen och det bara forsar ut blod. Jag hatar den smaken, smaken av färskt blod. Jag bestämmer mig för att börja leta efter vatten, jag vill till varje pris skölja bort blodsmaken. Jag ställer mig långsamt upp med hjälp av trädets grenar. Min syn är suddig till en början och träden blev dubbelt så många. Efter några djupa andetag är synen bättre och benen starkare och jag är redo att börja leta.

Jag har gått i bara några minuter fast det känns som timmar. Varje steg tar min kraft ifrån mig och smaken av blod blir allt starkare. Jag är snurrig och går inte rakt, gång på gång ramlar jag ner mot den kalla marken men tvingar mig själv att resa mig igen. För varje gång jag ramlar och min brännskadade arm rör marken, blir smärtan starkare, jag har aldrig känt en sådan smärta förut. Plötsligt stannar jag till av tanken att ge upp. Att bara sätta sig under ett träd och dö. Inte kämpa, inte lida, inte leva, inga fler röda tårar, inte få några svar. Jag tar snabbt bort tanken och fortsätter att gå, dumma tanke. Jag kan inte bara ge upp, jag ska överleva, jag kommer klara det.

Vatten, jag snubblar mot den lilla bäcken. Ramlar, men glädjen av att se och höra vattnets brus genom bäcken är underbar. Jag kryper den sista metern till bäcken. Rör vattnet med min kalla hand. Känslan av något lätt flytande som inte är tjockt blod. Jag kupar händerna i vattnet, det är kallt men jag bryr mig inte. Jag dricker det långsamt, känns som flera liter tills törsten och blodsmaken har försvunnit. Efteråt lägger jag min brännskadade arm i det kalla vattnet för att smärtan ska avta. Men efter bara någon sekund av kontakten med vattnet börjar smärtan storma upp igen, värre. Jag skriker till högt och tar fort upp armen ur vattnet. Jag biter mig i läppen för att inte fortsätta skrika, smärtan är värre är den någonsin varit. Jag kan inte heller få bort smärtan, jag måste vänta tills det blir bättre. Efter bara några minuters väntan har stora blåsor bildas på huden. Det är många, vissa stora, andra lite mindre. Jag ser på de stora blåsorna innan jag känner ett hårt slag mot huvudet och förlorar medvetandet.

Jag vaknar upp av en hemsk mardröm och dunkande huvudvärk. Jag ser mig förvirrat omkring, men det enda jag ser är mörker. Mina andetag blir snabbare och hjärtat vill inte lugna ner sig. Jag blir rädd, skogen, vattnet allt är borta och istället ersatts av mörker. En konstig lukt borrar sig in i näsan, en bekant men fruktansvärd lukt. En lukt av blod och döda kroppar, som Rebeckas. Jag börjar svettas, hör ett hemskt skratt som får mig att rysa. Jag ser mig förvirrat omkring för att förstå vem och vart skrattet kommer ifrån, men får inga svar. Jag reser mig upp, känner något röra min högra arm. Några sekunder senare börjar jag skrika av smärta och ramlar ner på golvet. Smärtan från vattnet var ingenting jämförelse med detta elände. Jag ligger och skriker och vill bara att allt tar slut, ge upp och att livet tar slut utan några svar. Det är som ben knäcks gång på gång, knivar som går in i huden och blodet som rinner, som kroppen ska vridas ut och in, det går inte att beskriva en sådan smärta. Jag har aldrig känt något liknade. Armen som nuddades gjorde inte bara brännsåret ondare utan hela kroppen skriker efter döden. Hjärtat vill stanna men pumpar bara fortare.
”Snälla, gör slut på det.” skriker jag.
Smärtan försvinner lika fort som den kom. Jag kvider på marken som ett litet barn, vill inte att smärtan ska komma tillbaka. Tårar av blod forsar, jag ser ljus längre fram, sedan Rebecka. Hon är så vacker, hennes långa hår, inga sår eller blod på hennes kropp. Så vacker och perfekt, som om inget hänt henne och hon fortfarande lever. Hon ser på mig med ett stort leende och sträcker ut sin hand. Jag reser mig sakta upp, vet inte var krafterna kom ifrån, men jag börjar gå mot henne. Vill röra henne, vara med henne och aldrig lämna henne igen.

Jag är precis framme, ska precis röra hennes hand när jag känner något hårt och kallt borra sig in i mitt hjärta. Det har aldrig varit så svårt att andas, jag kämpar för att röra Rebeckas hand men når inte fram. Jag ser ner på pilen som borrat sig in i mitt hjärta, och blodet som rinner ner. Andningen blir svårare och svårare, jag ser upp mot Rebecka innan de sista tårarna av blod faller ner från min kind.

Skriven av: Nina

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck