Publicerat
Kategori: Novell

Tatueraren

TATUERAREN


Det kändes inte längre tryggt att vara i lägenheten, för någon hade tappat ut en stor, giftig orm ur ett terrarium, och den kröp omkring i den kalla källaren under huset pappa och jag bodde i. Jag var rädd för att vara inne, jag var också rädd för att vara ute, ifall verkligheten skulle bli så där skev som den kunde bli ibland för mig.
Hur som helst hade jag slutat röka, kopplade på mig mitt elektroniska pulsmätarbälte och styrde kosan ut mot Åbackarna. Strömmen kastade våldsamt med vattnet när jag kom ner till fängelset - här leka fordom lax och riva björn - och gräsänderna vägrade flytta på sig när jag joggade förbi.
Jag behövde gå ner i vikt inför badsäsongen, kom inte i några av mina läderbrallor eller svarta kavajer längre, så nu kommer jag här, iförd ett par gamla svarta shorts och en rätt tajt åtsittande T-shirt, freestyle på huvudet och Alice Cooper sjungande i mitt huvud. Där fanns också basen från den där fläkten i garaget under lägenheten - det brummade jämt sommartid inne på mitt rum och jag fick huvudvärk, mardrömmar och mådde illa. Fick spela musik väldigt högt för att överrösta grannarnas dunkande i väggarna.
Jag tänkte på spindeln jag sett i badrummet i morse och undrade om den bitit mig och om den i så fall var giftig. Jag ville väl inte leva egentligen, men jag kämpade mig över Femöresbron innan jag så saktade in och tände en cigarrett.

Helgen som kom var jag på en inflyttningsfest, vann 600 kronor på bridge och blev stupfull. Ramlade omkull vid ett tillfälle och välte några blomkrukor, tappade minnet flera gånger och gick ensam hem.
Jag hade länge funderat på att skaffa mig en tatuering över vänster arm, vilken skulle täcka alla ärr och skärsår jag hade där. Nu så här på fyllan (drogad var jag nog fan också, jag minns att jag såg allt i rött och som genom såpa) rev jag ner hatthyllan och fick med mig telefonkatalogen in på rummet. Här brummade fläkten och jag hörde från något hörn hur ormen ringlade sig makligt fram. Den var säkert hungrig, men jag orkade inte vara oroligare än jag redan var (jag trodde polisen var efter mig också, kanske var dom det) så jag slog upp gula sidorna och letade efter 'tatuerare'. Fick fram ett nummer, lyfte luren och ringde.
Fem signaler gick fram. Sedan svarade någon.
- Hallå?
- Ja, hej. Mitt namn är Jonas granberg och jag önskar att bli tatuerad.
- Visst. Det går bra.
Jag mindes ett löfte jag givit mig själv; när jag varit rökfri i tre veckor skulle jag pierca mig i underläppen.
- Jag skulle vilja pierca mig också, gör ni sådant? undrade jag och ormen tog sig upp på fönsterbläcket.
Jag fick tag i en cigarrett och tände den fumligt.
- Visst gör vi det, svarade rösten i andra änden.
- Bra. När kan jag komma ner?
- Kom nu, vet jag.
Jag såg mig om i det röda skimmer som omgav mig. Plötsligt kände jag mig yr och underlig.
- Jag har en jävla orm här inne, sa jag allvarligt.
- Hursa?
- En orm. Jag har en orm i mitt rum.
- Kom ner så ska vi fixa det där, sa snubben i andra änden och vi la på.
Jag satt säkert en timme och funderade på några NHL-spelares statistik innan jag somnade. Ormen krälade över mig flera gånger på natten, vispade runt med sin tunga i mitt öra och bet mig några gånger i hälen.

Nästa dag kändes det fortfarande lite konstigt, men jag fann 600 spänn i mina byxfickor - ett par gamla blåjeans jag fått av en kompis - så jag letade rätt på telefonkatalogen, addressen till den där tatuerarverkstaden, duschade, klädde på mig och gick dit.
När jag väl hittat dit kom jag in i ett trångt och mörkt litet utrymme. Här luktade indisk parfym och valium och ensamhet och jag skulle just säga 'hallå' när en kille i Star Trek-kläder kom ut ur skuggorna.
- Tjena, sa han och var blå och svart.
Han hade till och med lösöron på sig.
- Tjena, sa jag tufft tillbaka och spelade oberörd, fast jag någonstans förstod att den här människan var gravt störd och kanske kunde vara farlig.
Kanske borde jag tagit kniven jag skurit upp min vänstra hand med inatt med mig.
- Vad kan jag hjälpa dig med? sa mannen vänligt.
- Jag funderar på en tatuering. Och kanske skulle jag vilja pierca mig.
- OK, sa snubben och lyssnade.
Vi hörde båda det där.
Vad det nu var.
- Tar ni kort? viskade jag.
Våra blickar möttes intensivt.
Jag såg på hans vackra mun.
- Ja, sa den och jag ville kasta blommor runt mig, sträcka armarna mot skyn, le, lovprisa världen, skjuta salut med min kärlekspistol.
Men jag nöjde mig med ett stillsamt:
- Bra.
Mannen vände sig om och gick in bakom ett drapperi och jag följde efter.
- Vad är du intresserad av för tatuering? undrade han medans vi gick i trånga gångar.
- Vet inte. På sikt vill jag eventuellt ha något som täcker hela vänster arm och gör mig lycklig, sa jag reserverat.
- Men jag kanske vill inleda med något lite försiktigare, fortsatte jag.
- Mm. OK, sa mannen.
- Och piercingen då? undrade han.
- En guldring i underläppen, sa jag säkert.
- OK, det fixar vi, lovade mannen.
Sedan gick vi länge och tysta, och om jag inte tappat lokalsinnet helt så var vi nu långt under jordens yta, när vi slutligen kom fram till ett litet rum. Därinne stod en gynekologstol.
- Var så god och sitt, sa mannen och visade på stolen.
Jag satte mig ner. Vi var inne i ett mörkt litet rum och jag kom att tänka på Paris katakomber.
- Först fixar vi piercingen, sa mannen i blått och svarta byxor.
- OK, sa jag.
Sedan såg han tyst på mig en stund.
- Vill du ha med alla tillbehör eller med verkligen alla tillbehör? frågade han så.
- Vadå? Majonäs och räksallad eller vad snackar du om? sa jag.
- Vill du kunna styra TV:n med tungan?
Jag tänkte tyst ett tag.
- Tja, varför inte.
- Då tar vi den här ringen, sa mannen och visade mig på en liten guldring, som mest såg ut som en liten guldring vilken som helst.
- Gör det, sa jag.
Han visade mig sedan instrumenten han tänkte använda, visade spriten han steriliserade dom i och jag började bli lite nervös och tänkte att jag kanske borde tagit några Panocod innan jag gått hit.
Så stack han raskt hål i min underläpp - det gjorde nästan inte ont alls - och satte dit ringen.
- Så där ja, sa han och tittade på min blödande läpp och gav mig ett papper.
- Är det klart? sa jag och torkade bort lite blod.
- Jäpp. Bara att gå hem och slå på TV:n med tungan, sa mannen.
- Jaha, sa jag.

Jag skippade tatueringen för den här gången, ville fundera vidare på saken, något jag förvisso redan gjort i 30 år. När jag kom hem satt pappa i vardagsrummet och rökte Prince och såg på TV.
- Är det något på burken? undrade jag och satte mig i min fåtölj.
Jag hade börjat gå på Zoloft igen.
- Nja, det vet jag inte, sa pappa och just då så slickade jag mig om munnen och - vips - ett 15-tal kanaler for förbi på skärmen.
Vi satt tysta ett tag.
- Märkligt, sa pappa och på TV:n satt Lawrence Olivier med en dolk i handen och körde sin Hamlet.
- Vad fan hände? sa jag och - vips - här kom 'Thriller' med Michael Jackson på.
Jag lyfte på ögonbrynen, öppnade käften och där satt nu Marit Paulsen och snackade EU. Som en blixt slog det mig nu att mannen som piercat mig snackat något om det här. Jag kände mig väldigt ömklig, gick ut i köket, drack lite juice och gick sedan in på mitt rum och la mig.

Jag drömde en fasansfull mardröm, som vanligt nu när jag slutat röka. Jag vaknade med ett ryck, stoppade in en snus och gick efter cigarretterna. Jag tände en, klädde på mig, lyssnade lite på radio och gick ut igen.
Jag gick tillbaka till den där tatuerarverkstaden, kom ner i den och möttes där av Dr. Spock-snubben.
- Redan tillbaka? sa han och rökte en cigarrill.
- Uppenbarligen, sa jag.
- Hur kan jag hjälpa dig? undrade han vidare genom röken.
- Jag vill be dig om en tjänst, inledde jag.
- Du vill få bort ormen vad? sa mannen.
- Ja, det vill jag, sa jag.
Han fixade tatueringen på höger arm - ett test för kommande större tatueringsprojekt - ett keltiskt band under T-shirtranden. Jag betalade vad det kostade och gick hem. Väl hemma var det märkligt mörkt, kanske var det natt, men fläkten stod på och jag hörde ormen rassla.
- Nu du, din jävel, sa jag och stirrade in i hörnet där ormen var.
Och ur mina ögon kom två laserstrålar, som brände sönder ormen helt.
Jag blinkade till och laserstrålarna klipptes av. Mäkta häpen såg jag hur vad som var kvar av ormen hoppade runt i dödsryckningar.
- Wow, sa jag.

Alla mina polare trodde jag blivit knäpp - eh, knäppare - när jag berättade för dom om den här obskyra affären. Jag försökte visa lasertricket för dom, men typiskt nog så gick det inte. Jag kunde det en gång när jag stod ensam i en kiosk och bläddrade i en porrtidning. Då råkade jag oavsiktilgt bränna ett hål rakt igenom tidningen, rakt emellan pattarna på en rätt så snygg, blond modell.
Jag kunde byta kanal med ringen i käften bara på min egen TV, och bara när jag var ensam eller om pappa var med. Fast inte heller han ville riktigt tro på de här nya kvaliteterna mina kroppssmycken besatt.
Jag hade både slutat röka och slutat supa - jag sparade pengar till en större resa - så jag hade gott om pengar att bränna in i mitt skinn. Jag gick allt oftare till den där tatueraren. Jag fick en ros på höger skulderblad och med den kunde jag få bartenders att ge mig gratis drinkar, när ingen annan såg på förstås, och jag fick en dödsskalle som gjorde det möjligt för mig att surfa på Internet för de döda, utan att jag överhuvudtaget var uppkopplad på 'nätet'. Jag fick en liten sjöhäst på bröstet, med vilken jag kunde manipulera regn och åska.
En dag köpte jag ett par magiska ringar också. Den ena gjorde att jag kunde skriva länge och bra, den andra gjorde mig sexigare i andra människors uppfattning, tog bort obehaglig kroppsodör och bakfylleandedräkt och så. Jag fick massor med brudar, knullade och slickade fitta som aldrig förr. Jag hoppade från säng till säng, från famn till famn och jag skrev långa kärleksdikter till alla mina kvinnor. Det hade lossnat rejält för mig. Jag söp som aldrig förr, smög åt mig fria drinkar överallt, hängde på svartklubbar i svarta, läckra kostymer och var en riktig playboy.
Mitt liv hade kommit till ett vägskäl och jag tycktes verkligen ha valt rätt.
En dag beslutade jag mig för att ta med mig en flaska champagne till min märklige, nye vän.
- Tack, så trevligt, sa han.
Jag var själv rejält dragen och sa ivrigt:
- Öppna den! Öppna den!
Han såg fundersamt på mig ett tag. Sa sedan:
- OK.
Och så lyfte han huvudet av sig, slängde ner hela flaskan i hålet - jag hörde glas klirra - och så satte han tillbaks huvudet.
- OK. Jag vill inte veta, sa jag.
- Jag kommer från en annan planet, sa han.
- Visst. OK. Det är bra, sa jag.
- Nu vill jag att du gör ett sista jobb på mig, fortsatte jag och gick in genom drapperiet.

Jag satt där på dårhuset med min tatuerade hjärna och skrattade lyckligt åt allting. Tatueraren hade öppnat min skalle, tatuerat in lycka och sytt ihop mig.
- Auschwitz! Fy fan vilken fest! Hiroshima! Hahaha!
Jag var hysterisk, galen bortom allt hopp - jag hade tvingat tatueraren att fixa till något med mig som gjorde mig hänsynslöst lycklig, ångest- och paranoidfri och nu satt jag här i en ohygglig lyckopsykos och klarade inte av att göra någonting. Jag kunde inte skriva, jag mådde för bra. Kunde inte älska, hata eller känna något annat än lycka. Klarade inte ens av att gå på toaletten själv utan att spy av lycka. Allt i min värld var rosenrött och vackert.
Snart var jag rullstolsbunden, satt som ett kolli och skrattade mig igenom dag som natt. En natt kom en kille med en stor yxa in på mitt rum.
- Jonas? Vill du att jag hugger sönder din skalle med den här?
Jag skrattade öronbedövande, nickade och gjorde tummen upp.

Skriven av: Jonas Granberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck