Tavlan

-Tick tack, tick tack; det ljudet har jag hört tillräckligt. Jag orkar inte vänta mer, jag vill ut härifrån.

Jag gick hem i regnet efter en tuff dag på jobbet. Vattenpölarna på gatan blev allt fler och fler ju längre in jag kom. En dag som denna, är inte en vanlig dag. Gustavssons hus till höger om bensinmacken och till vänster om farbror Anders hus, var inte sig lik. Dörren står vidöppen i den mörka och regniga sena kvällen. Varför skulle dörren vara öppen för? Vad kan ha hänt? Jag gick upp för den halv-mossiga trappan och kikade in genom den öppna dörren och gick in. Hallen var helt förstörd, som resten av rummen jag kunde se. På soffan som stog det ett antal öl och en halväten pizza som det hade börjat växa mögel på. Köket var mörkt och luktade inget vidare. Handkon var full av smutsig disk och kylskåpet var tomt. Jag började ana att det verkligen inte stod till som det skulle. Jag gick till trappan och tänkte precis gå upp när jag såg det. En lapp, helt enkelt en lapp.

På lappen så fanns det ett telefonnummer. Jag visste inte vems det kunde vara eller vem som hade skrivit det lappen men mysteriet återstod varför den var just på trappan. Jag tog fram min mobil och slog in numret och började ringa. Jag hörde ett ljud på övervåningen, det lät som en telefon så det måste vara telefonen jag ringer till just nu.

Jag började gå uppför trappan långsamt och försiktigt, som om att jag inte försökte väcka någon som sov, men när jag ändå helt klart visste att det inte fanns någon levande själ i huset. Jag ringde upp telefonen igen och hörde då att signalen ljöd i rummet till vänster om trappan. Jag gick till dörren och öppnade den försiktigt och där var ett mörkt rum. Jag tände ficklampan på min mobil och lös runt i rummet. Rummet bestod av en dammig fotölj, ett skrivbord, en lampa, en klocka och en tavla av en man med en stor svart regnrock. Mannen såg väldigt stirrig ut, som att han kunde se rakt igenom mig. Det såg verkligen ut som att mannen i tavlan var en levande person som bara glodde på mig med sina stora svarta ögon. Telefonen som ringde låg på fåtöljen och jag plockade upp den och stängde av volymen.

Jag kollade runt i rummet lite extra innan jag skulle gå och undersöka resten utav rummen när jag märkte att mannens ögon på tavlan hade ändrat riktning. Hans ögon stirrade på dörren som nu var stängd. Jag tyckte att det började bli lite obehagligt och gick till dörren. Jag drog i handtaget men inget hände. Dörren gick inte upp, den var låst från utsidan. Jag bankade hårt på dörren i flera minuter när jag ropade på hjälp, ingen skulle förstås höra men tyckte att det var värt ett försök. Mitt hjärta började slå allt snabbare och jag svettades som en gris. Det kändes som att rummet blev allt varmare och varmare, som en bastu. Hur kunde något sånt här hända mig? Hur kunde jag hamna här inlåst i ett rum i någon annans övergivna hus en sen natt?

Det var helt tyst. Det enda som hördes var klockans tickande. Mannen på tavlan stirrade fortfarande på dörren med sina mörka ögon. Som att det var han som hade låst dörren med sitt stirrande. Jag satt mig på fåtöljen och försökte få tillbaks lugn genom att tänka på annat. Det var svårt för allt jag kunde tänka på var hur tavlans ögon bytt att från att se på mig till att se på dörren. Förstår inte hur det är fysiskt möjligt att dörren låser sig själv i det skicket den är i.

Några timmar senare så vaknade jag av att solen lös mig i ögonen. Jag hade nog somnat i det lilla klaustrofobiska rummet. Klockan hade stannat men det tickade fortfarande i mitt huvud efter att man hört tickandet en så lång period. Solskenet kom från utanför rummet, genom dörren som nu helt plötsligt var helt vidöppen. Att jag inte märkt att dörren öppnat sig var underligt. Jag reste mig upp ur fåtöljen och gick till dörren då jag sneglade lite snabbt på tavlan och märkte något väldigt underligt. Gubben stirrade inte mot dörren längre, faktum var att han inte ens var med i tavlan, han hade försvunnit. Det var faktiskt fotavtryck på golvet som ledde från tavlan ut ur rummet som såg ut som att någon hade gått i lera. De var väldigt färska av sig, helt blöta och hade inte torkat. Jag gick ut ur rummet och följde efter fotspåren som blev allt mer röd-liknande, blodliknande och allt mörkare.

Ljuset från solen hade försvunnit utan att jag ens märkt det. Huset såg ännu värre ut nu än innan jag fastnade i det lilla rummet. Trä-väggarna i huset såg ut att ha börjat ruttna och det var en hel del springor som det blåste kall vind igenom som fick mig att rysa till. Taket hade fått jättelika sprickor och golvet några svaga punkter här och var som man antagligen inte skulle gå på om man inte vill falla igenom till nedervåningen. Fotspåren tog slut på nedervåningen vid ytterdörren. Jag öppnade ytterdörren och frös till. Det stod någon där, en man, mannen som var i tavlan. Jag kunde känna igen han på sin stora svarta regnrock. Han stod med ryggen mot mig några meter ifrån dörren och jag kunde inte röra mig, jag var som helt förstenad.

Till slut så frågade jag hur det var med honom. Han svarade inte så jag frågade igen, men fortfarande inget svar. Jag la min hand över hans axel och då hände något. Han började växa och blev allt större. Det växte ut horn från hans axlar och hans fötter blev getliknande. Han skinn blev helt röd som jag kunde se på hans händer och det blev sprickor i den blöta asfalten han stod på. Han vände sig om och stirrade på mig men sina slukande svarta ögon. Jag kunde se eld i hans ögon, jag kunde se ilska, jag kunde se ondska. Han leviterade närmare och närmare tills han bara var några millimeter ifrån mig och bara stirrade in i min själ. Han visade mig en värld, en brinnande värld, en värld utan frihet, en värld med människor i konstant smärta, en värld ingen vill leva i. Allt det kunde jag se i hans ögon.

Det som hände efter minns jag inte, allt bara svartnade. Jag vaknade av att någonting höll tag i mina fötter samtidigt som jag släpades. Jag kunde varken tala, höra eller se. Det enda jag kunde var att känna den kalla och hårt greppande stora handen som höll tag i mina fötter och den hårda och stekheta marken jag släpades på. Den som höll mig slängde in mig i någonting så jag slog huvudet hårt i något typ av galler kändes det som. Mitt hjärta bultade väldigt mycket, det kunde jag känna i huvudet efter den hårda smällen jag fick. Jag började krypa åt ett håll, hade inte nog med energi för att ställa mig upp och gå. Där tog det slut så jag började krypa åt ett annat håll, som det tog slut där med. Jag började ana att jag var instängd i en typ av bur, en stor bur. Jag satte mig lutandes på gallret i ett hörn och försökte hålla mig lugn. Men det var svårt för jag visste ingenting om var jag var, eller hur jag kom hit.

Efter en stund så började min hörsel långsamt men säkert komma tillbaks igen. Det hördes en massa dunkande och rasslande runt om mig. Jag kunde höra andra människor i fjärran. De skrek, skrek av rädsla och smärta som fick mig till gåshud. Men det hördes ett skratt, ett skratt kraftfullare och högre än alla andras skrik. Det var av ondska och grymhet. Jag hörde en röst över mig, det var ett barn. Barnet sa till mig att vid var i ett ställe som kallades Infernum. Han nämnde att vi satt i burar, att det fanns hundratals burar bredvid och över våra egna burar. Det var människor i burarna, att dom som rasslar och dunkar hela tiden. Barnet visste att jag inte kunde prata eller se för det hade hänt så för alla andra människor som satt i burarna. Han sa att det nog var bäst att det var så, då man inte ville se det sjuka som var runtomkring en. Pojken kunde inte beskriva vad han kunde se, det var för fasansfullt. Han sa till mig att man aldrig kommer härifrån, man kommer alltid vara kvar här. Man kommer åldras men aldrig dö, man kommer lida och genomlida smärta, men man kommer aldrig dö så länge Diabolus inte vill det. Efter jag hörde allt det lutade jag mig tillbaka mot gallret och försökte tänka på glada tankar. Det är något jag måste göra en lång lång tid framöver, så jag inte glömmer bort hur det känns att må bra, så jag inte glömmer bort att det finns gott någonstans. Men en sak är säker, jag kommer komma ut härifrån, det kan jag lova dig.

Skriven av: xX_SlicerDicerMoisturizer_Xx